Bleed är en naturlig följd för somliga. Att söka att uppnå bleed är en spelstil som man bör närma sig med förståelse för att det kan bli känsligt och behöver hanteras. På lajv som drar åt att väcka stora känslor bygger man in ventiler i form av t.ex. aktbrott, offsamtal eller regler för hur man talar. Ett sådant är "the third person rule" - d.v.s. att man konsekvent talar på ett sätt som gör tydligt skillnaden mellan fiktion och spelare. En annan är att man talar öppet om hur man upplever spelet, att man upplever bleed och hur man hanterar den.
Jag har själv upplevt något liknande det som du här beskriver; jag kärade inte ner mig djupt i en medspelare, men att jag som spelare under ett särdeles intensivt pass projicerade de känslor min rollperson kände mot en annan rollperson till vederbörandes spelare. Det var en ganska mäktig upplevelse och vi bröt spelmötet för att prata igenom vad som hade skett, bekräftade vad som hänt och snackade igenom det. Genom att hantera det moget blev vi en bättre grupp och bättre vänner.
Det bästa rådet är: prata om det på ett sätt som är respektfyllt mot allas känslor, gör skillnad på fiktion och personer och som inte lägger förväntningar på någon. Jag antar att ni är vänner och vill varandra väl och då får man vara stöttande. De personer som är inblandade behöver snacka om detta, personen som upplever bleed behöver reda ut varifrån det kommer och sedan får de komma överens om något som de är fine med. Det är specifikt viktigt att alla är med på att inte finns någon förväntan att den som är objektet för bleedkänslor ska förväntas besvara eller anpassa sig till dem, uta att det är den blödande spelarens ansvar att hantera dem eller lämna gruppen. Om det är en genuin förälskelse som har uppstått är det lite annorlunda, men man kan hantera det på i grunden samma sätt. Som medspelare ska man vara vaksam för att se om någon blir obekväm, creepar eller gruppdynamiken blir dålig, varpå man kan ingripa, men annars är det ju bara något att prata igenom som vänner.