CapnZapp
Myrmidon
- Joined
- 3 Apr 2008
- Messages
- 4,015
Jag tyckte säsong 1 (eller säsongerna 1 & 2) var jätteinspirerande. Framförallt karaktären Charlotte Ritter som ett slags vuxenversion av Kitty löser brott: polisaspirant på arbetstid och partypingla/nattfjäril på fritiden. Utsökt! Eggande! I like it!Semestern inleds med irriterande feber. Sängliggandes således och därmed seriesugen går jag in på HBO och hittar pärlan "Babylon Berlin"! Sjukt påkostat kostymdrama som utspelar sig under mellankrigstiden i tja...Berlin. Och jag älskar't! Inte så svårt att imponera på mig som är svag för noir och art deco, men BB har dessutom något skitigt i sig som jag faller för.
Nån annan som sett? Åsikter? Inspirerande?
Säsong 2 (eller 3) fann jag mycket svårare. Brottet är extremt insnöat och invecklat - typ Agatha Christies sämsta tendenser. Dessutom upplevde jag säsongen som mycket mer modern i sin moral. Förutom givetvis hur nazismens uppgång lägger locket på all glädje och fest.
Ska jag koka ner skillnaden till en enda scen väljer jag kontrasten mellan hur klubbgästerna massdansar synkroniserat till Zu Ausche Zu Staub i säsong 1&2 och hur nattklubben (Moka Efti) står utbränd och vattenskadad i säsong 3.
Jag förstår att de har en bokserie att förhålla sig till, men jag föredrar den förstnämnda scenen så otroligt mycket mer än den sistnämnda. Jag vill mycket hellre se kabaret och banankjolar än hitlermustascher och armbindlar, och för mig är det en stor besvikelse att seriens skapare uppenbarligen tyckte en säsong med flärd och fest räckte för att locka in publiken att titta på svårmod och the bad guys plågsamt utdragna seger.
Så jag fick snabbspola mig genom de sista avsnitten av S3, och jag är rädd för att serien kommer fortsätta ner i mörkret och tappa de tittare som lockades av någonting annat än vad serien egentligen vill handla om.
Förstå mig rätt - jag har alltid varit väldigt fascinerad av andra världskriget, och en serie som handlar om nazismens uppgång är egentligen superintressant. Jag kan bara inte hantera besvikelsen över att behöva offra en serie om 20-talets Berlin och dess ultra-coola nattliv för att få se den; och jag tror inte jag fixar fokuset på "hjältar" som vill gott trots att de är på väg rätt in i ett av världshistoriens mest bokstavliga helveten. Med andra ord, hur ska jag kunna heja på Gereon och Charlotte när jag vet att de kommer förlora, och att förlusten kommer bli fullständig och tillintetgörande?
Jämfört med den första säsongen, där de ställdes inför fiender som det historiskt fanns öppningar för kunde besegras, som exempelvis the Armenian's maffia, Reichswehr och aningslösa industrialister, eller korrupta snutar. För att inte tala om hur alla dessa gavs nyanserade drag: the Armenian som sann gentleman (och egentligen mer en "frenemy"), hur Nyssen kämpade emot fördomar på sitt eget håll*, eller hur Wolter framställdes som en hyfsad snut (samtidigt som han inte drog sig för att utnyttja Charlottes extrajobb).
*) inte konstigt jag fann Nyssens storyline i S3 den kanske mest minnesvärda, trots att den hade minst med storyn att göra