Jag tänker att de som framför allt rör på sig tillhör de övre skikten i samhället och att de rimligtvis bor hemma hos lokalbor längs färsvägen.
Den där seden blev mäkta impopulär under medeltiden, eftersom bönderna inte ville ta emot kungens resande ämbetsmän i sina hem. Wikipedia har följande att berätta:
Gästning var den skyldighet som allmogen i Sverige förr hade att härbärgera och förpläga kungliga personer, och de av kungen utskickade. Denna skyldighet ändrades under medeltiden till stående skatt, så kallad gengärd. Missbruket av gästning kallades våldgästning.
Gengärd är en medeltida naturaskatt. Under den tidigare medeltiden var det blivande Sverige ett resande kungadöme. Kungen och hans, ibland stora sällskap, färdades mellan borgar och kungsgårdar för att få maktapparaten försörjd. När det var långt mellan de fasta platserna hade härskaren rätt att begära mat och husrum av bönderna (gästning). Under Birger jarls tid ersattes gästningsplikten av en stående gengärd. Det är grundskattens födelse i Sverige.
Våldgästning kallades under medeltiden i Sverige riddarföljenas missbruk av gästningen. Det tärde hårt på böndernas förråd av mat och djurfoder, och kunde om det ville sig illa ställa ”värdfamiljen” utan försörjningsmöjligheter. De bondgårdar som låg längs resvägarna drabbades värst, i synnerhet under krigstider. Våldgästningen förbjöds genom Alsnö stadga 1280. Kungen, Magnus Birgersson, fick enligt traditionen sitt tillnamn ”Ladulås” av den anledningen.
Artikel 1 om våldgästning i Alsnö stadgar från 1280
Gästningsartikeln inleds med en problembeskrivning. Den kungör att det under en längre tid förekommit en ”osed”, nämligen att resande stormän med sina följen våldgästar bönder utan att göra rätt för sig. Enligt stadgan tömmer de böndernas lador men
aldrigh æru þer swa rikir et þer willia eigh gistæ fatøkræ mannæ hus oc allæn sin cost hawæ vtæn pæningæ, oc nøtæ þet vp enæ littlæ stunð ær hin fatøke hawir længi arwuðþæt fore (ungefär: "aldrig är de så rika att de drar sig för att gästa en fattig mans hus och ta sig mat utan att betala och äter på en liten stund upp det som den fattige länge fått arbeta för"). Stadgan inskärper därför de bestämmelser som gäller för vägfarandes skyldigheter gentemot bönderna.
Artikeln stadgar att det i varje härad ska finnas en rättare som anvisar de vägfarande ett övernattningsställe hos någon bonde som ska erhålla ekonomisk kompensation för gästningen. Bötesbelopp fastställs för den som tredskar mot rättarens beslut. Om en bonde vägrar att ta emot en gäst ska han böta tre mark penningar, av vilka kungen och den resande får vardera en mark, häradet 16 örtug och rättaren 8 örtug penningar. Om rättaren inte kan anvisa en lämplig övernattningsplats döms han att betala sex mark, två till den resande, två till kungen och två till häradet. Om en vägfarande våldgästar en bonde och inte betalar för sig räknas det som rån. Den skyldige har då en månad på sig att erlägga 40 mark i böter, annars döms han fredlös ("
uthlægær") i hela riket. Allmänt klargörs att gästning innebär en skyldighet från vilken endast undantas kungen och biskoparnas egna gårdar samt de gårdar som ägs av riddare och väpnare som är i kungens tjänst.