Jublar!? Vi blev ju skitskraja och fick en klump i magen. Vader är ett monster i den scenen. Helt omänsklig, som nåt ur Alien 1. Samtidigt som det här är pojken från Det Mörka Hotet... som har gett upp allt.
Vi har ju visst sett dom förr btw. I ep4.
Känslan jag har i den senen är inte höh höh Vader är ball utan nej nej nej snälla låt dom komma undan och med disketten i behåll. Så dom kan rädda Alderaan
Är det nån som kommer ihåg den första scenen i Välkommen hem, Frank? Med knarkaren som Frank skjuter. Skulle vilja ha gjort om den scenen så knarkaren var mer begriplig, mänsklig och utsatt ist för att framställas (lite halvrasistiskt) som en slemmig och slipprig typ. Så vi i publiken också blir rädda för Frank, att vi tänker åh shit han är farlig! Men... i R1 har vi fått just det. Där är alla i motståndsrörelsen (på det skeppet dvs, inte nödvändigtvis dom i Saws gäng innan) sympatiska och deras uppdrag är vårt och deras diskett vill vi klamra oss fast vid. Vi har sett
hur dyrt Jyn har fått betala för den. Och så kommer då den mörka sidan av kraften som en skördetröska mot oss.
Det har skrivits massor av forskningssidor om hur dubbelt det här är i många franchises. Att delar av publiken fruktar, samtidigt som andra delar identifierar sig med, Dracula eller Freddy eller hajen eller twisterstormen eller Jason eller xenomorfen eller saxmannen i Clock Tower eller vad det nu kan vara. Säkert även så i R1. Men det finns många pusselbitar på plats för dom som vill, likt mig, vara på rebellernas sida i den scenen att fortsätta vara det. Att känna deras rädsla, deras hjärta i halsen, deras svaga, sinande hopp och att dela deras mål: bevara disketten.