entomophobiac
Low Prep High Play
Vi spelar (oftast) en gång i veckan, med en ganska stor grupp människor som lite kommer och går baserat på om de kan eller inte. Vissa individer är med så gott som varje gång, medan andra kanske hinner haka på en gång om året eller två. Det här skapar en rätt intressant gruppdynamik. Särskilt i kombination med att vi inte spelat några långa kampanjer sedan COVID-19 blev en del av vardagen utan istället leker jag rätt mycket med olika former av one-shots. Det är alltid jag som spelleder, vilket nog egentligen mest är av tradition.
Men! Med så mycket varierade människor som inte alla gånger känner varandra så blir det oundvikligen lite friktion emellanåt. Inte konflikter mellan spelare lika mycket som konflikter mellan preferenser.
Vid flera tillfällen har det varit rätt många spelare. Sju stycken plus spelledare. Detta har vi försökt reda ut på olika sätt, bland annat genom att skapa fraktioner i gruppen som kunnat konversera på egen hand. Digitalt spelande möjliggör den här rätt sköna dynamiken.
Men vid ett specifikt tillfälle krockade det rätt ordentligt. En spelare satt och suckade och väntade på att "något skulle hända" samtidigt som resten av spelgruppen hade superkul med att bara leva sig in i situationen och rollerna.
Efteråt diskuterade vi konceptet att "resan är målet". Att det inte spelade någon roll hur ett scenario slutade för gruppen, för det var ändå mer konsekvenserna av deras agerande och handlande som var det intressanta. Spelaren som inte höll med ville istället veta vad som kommer hända.
Det här var en rätt intressant krock tyckte jag, och faller lite tillbaka på förväntan att bli underhållen av spelledaren snarare än att aktivt delta. Efter det har vi spelat lite linjära och sandboxiga saker för att den spelaren skall få "sitt" också. Men fundamentalt känns det som att det faktiskt är helt olika ingångsvärden det rör sig.
Vad tycker ni -- är resan målet, eller är målet målet?
Men! Med så mycket varierade människor som inte alla gånger känner varandra så blir det oundvikligen lite friktion emellanåt. Inte konflikter mellan spelare lika mycket som konflikter mellan preferenser.
Vid flera tillfällen har det varit rätt många spelare. Sju stycken plus spelledare. Detta har vi försökt reda ut på olika sätt, bland annat genom att skapa fraktioner i gruppen som kunnat konversera på egen hand. Digitalt spelande möjliggör den här rätt sköna dynamiken.
Men vid ett specifikt tillfälle krockade det rätt ordentligt. En spelare satt och suckade och väntade på att "något skulle hända" samtidigt som resten av spelgruppen hade superkul med att bara leva sig in i situationen och rollerna.
Efteråt diskuterade vi konceptet att "resan är målet". Att det inte spelade någon roll hur ett scenario slutade för gruppen, för det var ändå mer konsekvenserna av deras agerande och handlande som var det intressanta. Spelaren som inte höll med ville istället veta vad som kommer hända.
Det här var en rätt intressant krock tyckte jag, och faller lite tillbaka på förväntan att bli underhållen av spelledaren snarare än att aktivt delta. Efter det har vi spelat lite linjära och sandboxiga saker för att den spelaren skall få "sitt" också. Men fundamentalt känns det som att det faktiskt är helt olika ingångsvärden det rör sig.
Vad tycker ni -- är resan målet, eller är målet målet?