Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Dock ska man komma ihåg: jag är en sån som generellt sett gillar att slå tärning i rollspel. Och det har även gällt de som varit SL:ar för mig i ligan-spel, så det har oftast blivit tärningsslag i den utrsträckning _reglerna_ säger, inte i den utsträckning ligan tycker man ska slå.Med det sagt, så anser jag att din kunskap om hur systemet funkar vid bordet vida överstiger min, så jag tar verkligen fasta på dina insikter!
Jag är övertygad att, om man bara slog några få slag när det verkligen gällde, och annars mest bara lyckades när man försökte göra något som var i linje med karaktären skulle det kännas mycket bättre. För då slår man ju bara när det _verkligen_ är utmanande, och förväntar man sig ju att det ska vara svårt att lyckas. Och det skulle också kännas mindre frustrerande när ens prylar (och man själv går sönder).
Jag menar, när Madmartigan slåss mot Kale så förväntar man sig liksom att svärdet ska splittras, och han ska få lite stryk innan han slutligen lyckas vinna. Det känns episkt och coolt.
Men att halka och slå ihjäl sig när man hoppar ner från vagnen utanför ett värdshus, eller när yxan går sönder var tredje gång man försöker fälla ett träd, då blir det mest slapstick av det hela.
Det är en viktig aspekt skulle jag säga. Min egentliga kritik mot ligans spel är egentligen inte att det är svårt att lyckas, utan att det finns en missmatch mellan RAW och INTENT.