Rollspel.nu's filmklubb 2020 v41

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v41 2020 – #406 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Dr_Dängrot]

Fortsätter mitt Stephen King marathon och den här gången föll valet på nyversionen av jurtjyrkogården ifrån 2019 .

Ja nästan alla känner ju till jurtjyrkogården och dess plot så nån djupdykning är väll knappast nödvändig men kort och gott så somthing like this ---- man med familj flyttar till småort , familjekatt blir överkörd , pappan talar med udda grannen och får reda på jurtjyrkogården , pappa och grannen begraver döda katten på jurtjyrkogården och helvetet brakar loss .

Skillnader mellan nyversionen och originalet är att den lilla flickan allie tar en mer central och drivande roll i storyn den här gången och pappan får kliva ett steg tillbaka och åka med i baksätet.

nyversionen känns även som den har ett starkt underliggande kristet budskap , försöker du fucka med guds plan och leka herre över liv och död så blir du buttfucked av guds enorma 10 inch dick tills du är redo att ta emot herren din nedrans ateist .

i övrigt så känns det liksom inte som filmen varken är bu eller bä när det kommer till skräck genren , vi har sett det innan i originalet ifrån 1989 och uppföljaren ifrån 1992 , det är inte mycket nytt under solen .

Betyg var det då ja 3/5 helt ok skräckis men inte nyskapande på något sätt

 

[soda]

Jag har sett The Equalizer, med Denzel Washington i huvudrollen.

Det är en lite långsammare actionfilm om en medelålders man, Robert, som verkligen är en hyvens karl. Han är verkligen så otroligt HYVENS! Förutom, möjligtvis, att han är helt otroligt bra på att döda andra människor och gärna gör det. Han verkar vara bra på allt annat också, när jag tänker efter.

Handlingen i korthet: Ung kvinna och hennes heder behöver räddas av en man.

Betyg: 4/5 - Bra action, behagligt tempo. Det är inte direkt spännande eftersom Robert är så bra på allt, och så sjukt HYVENS. Han kommer att göra rätt sak (om du tycker att det är rätt att döda folk skurkar) och lyckas med det.

 

[soda]

Jag har fortsatt med The Equalizer 2, också med Denzel W i huvudrollen.

Filmens skapare verkar ha satsat på "mer av samma sak", vilket man kan förstå. Det är lite mer än action-fokuserad spionthriller än "vigilante justice" även om skillnaderna mot känslan i den första filmen är liten. Robert (huvudpersonen) är inte lika sympatisk; det känns mer som att han mördar folk till höger och vänster på lite lösare grunder.

Handlingen i korthet: Roberts viktiga kompis blir mördad. Han måste ta reda på vem som verkligen låg bakom. Det gör han såklart!

Betyg: 3/5 - Det är mer av samma, fast mer innebär tyvärr inte bättre.

 

[Henke]

Jag har sett Palm Springs från 2020

Det här är en skruvad romantisk komedi som jag egentligen inte kan säga speciellt mycket om utan att spoila handlingen men en liten bit in i filmen så blir den ganska förutsägbar.

Spoiler

Det visar sig att filmens protagonist Nyles har hamnat i en tidsloop där samma dag börjar om och där han av misstag råkar få med sig Sarah som också fastnar i samma loop. Det här är därmed en variant på alla timeloop-filmer (Groundhog day, Naken, Run Lola Run etc etc).

Dialogen är dock rapp och bra och den här nischade genren är jag personligen väldigt förtjust i så även om det känns som jag sett det här förut (pun intended) så är den riktigt bra och sevärd.

 

[Cybot]

Jag såg Anna (2019), en spionthriller av Luc Besson.

I mycket av filmen så känns det "Är det här bara en omfilmning av Nikita i KGB/CIA miljö?", med Sasha Luss som "Desperat junkie blir supersnygg lönnmördare"








Sen börjar Luc Besson med att försöka kryssa av varenda post på TVtropes lista över betrayal tropes",

där det bara är lager på lager av double-crosses. Vilket är underhållande.
Skådespelarna och castingen är också bra, med superbonus poäng för Helen Mirren som "Men om Edna Mode hade varit en härdad KGB-lönnmördare/handler?"

4 av 5 Orealistiskt effektiva ljuddämpare.

 

[Dr_Dängrot]

Jag fortsätter med mitt stephen king marathon och den här gången blev det 1922 som bygger på en novell av Stephen King .

Wilfred och hans fru Arlette och deras tonårige son Henry driver en bondgård . Wilfred och Henry är tillfreds med livet som bönder medans Arlette vill ta ut skilsmässa , sälja bondgården och flytta till stan och driva klädbutik något som Wilfred motsätter sig , till saken hör dock att det är Arlette som äger marken . Wilfred övertygar Henry om att dom måste behålla gården till vilket pris som helst.

Filmen känns inte skräckig i klassisk bemärkelse utan snarare en klassisk tragedi som är en skildring av en god mans förfall in i mörkert och där slutet redan är förutbestämt ifrån början , the road to hell is paved with good intentions och det krävs blott ett endaste snedsteg för evig fördömelse .


Betyg 2/5 filmen lyfte aldrig riktigt för mig

 

[krank]

Jag bjöds med på Honest Thief på bio.

Det här är egentligen, tror jag, allt man behöver veta om filmen: Liam Neeson, va. Han är 66.
Här spelar han en bankrånare som gått och kärat ner sig och därför tänker överlämna sig till FBI. Tyvärr bestämmer sig de två FBI-agenterna sig för att blåsa honom på pengarna och sätta dit honom för mordet på deras chef.. Nu är det allvar, Neeson måste utkräva hämnd och rentvå sitt namn.

Låter det förutsägbart? Det är det. Det hade man iofs kunnat se redan på titeln… Herregud, till och med castingen är förutsägbar. Nej nej, jag tror säkert att karaktären som spelas av Jai Courtney är en good guy den här gången, säkert. Robert Patrick och Jeffrey Donovan spelar FBI-agenter. Herregud.

Den här filmen är ett helt okej hantverk, ändå. Jag gillar att Kate Walsh, 52, får vara med och vara kärleksintresse. Och inte ett helt hjälplöst sådant. Hollywood är för dåligt i allmänhet på att ge schyssta roller till kvinnor över 35.

Det sämsta för mig är nog hur gubbig Neeson är. Jag hoppas han lägger ner actionrollerna efter det här. Det funkar inte. Snappy oneliners funkar dåligt när man gubb-mumlar och måste tala långsamt och överartikulerat för att bli begripligt. Karln är helt enkelt för skröplig. He's too old for this shit.

BETYG: 3/5. Jag kan inte direkt avråda, men den här filmen hamnar inte på några topplistor. Jag kommer att glömma att jag sett den så snart jag skrivit klart den här recensionen.

 

[soda]

Birds of Prey var inte bra. Det är en superhjältefilm antar jag, fast utan superhjältar & superskurkar. Skurken är en karl med en mask som han inte har på sig, hans hjälteförmåga är att han har en kompis som skär av folk ansiktena. Filmen handlar om Harley Quinn, som jag tror är någon sorts "fan fic" till Läderlappen. Tanken är (tror jag) att hon ska vara tokrolig och sexig. Det är hon inte. Hon, precis som resten av filmen, är ingenting speciellt. De bara är. De många actionscenerna för mina tankar till 90-talets TV-fantasy (Xena, Hercules, etc.) fast blodigt.

Jag har dragit mig för att se denna eftersom jag tänkt att den skulle vara dålig, men jag blev ändå negativt överraskad. Som att titta på en vägg där färgen redan torkat. 1/5

 

[Daniel]

Jag gick på bio och såg Christopher Nolans "Tenet".
Första biobesöket sedan mars, bara en sån sak. Fram tills den kulturella tillvaron fick slagsida snittade jag en biofilm i veckan, det senaste halvåret har det bara varit blu-rays.

Först och främst ska det poängteras att jag aldrig varit något stort Nolan-fan. Varken "The Dark Knight", "Inception" eller "Interstellar" skulle ta sig in ens på min topp-40. Däremot tokälskade jag "Dunkirk", det var nog det årets största bioupplevelse.

För Tenet kände jag... likgiltighet. Storyn och konceptet pendlade schizofrent (i ordets vedertagna betydelse) mellan att vara obegripligt svår och övertydligt korkad. För en handling som åstundar svårt invecklade vetenskapliga och filosofiska frågor ser det extremt korkat ut när de topphemliga agenterna står inträngda bland vanligt folk på tunnelbanan och pratar högt om sitt topphemliga arbete utan att någon ens sneglar på dem och undrar vad fan de där stollarna snackar om.

Stundtals var vi i publiken smartare än huvudpersonen och listade ut saker långt före honom. Andra stunder hängde man inte med alls i vad rollfigurerna sysslade med. För min del tappade jag bort mig, eller zoomade ut lite, i filmens sista akt, när det borde vara svettigt och spännande. Men jag kände inte den minsta nerv.

Filmen var på det stora hela väldigt ospännande, och rollfigurerna var så platta och totalt berövade på backstory och identitet att man inte kände sig det minsta investerad i deras kamp. Med undantag för den mer utbroderade skurken, som dock var den tråkigaste sorten av rysk machogangster. När jag skriver "man" åsyftar jag alltså mig själv och mitt sällskap, som är större Nolan-fans än mig men som lämnade salongen lika oberörda.

Många recensenter verkar vara stormförtjusta i det avancerat visuella spektaklet och koreografin, men är man inte lite mätt på den sortens uppvisningar? Utan nerv blir det ändå inte engagerande.

Vad var bra då? Musiken var cool. Ett par av vändningarna i handlingen var snygga (fast vi listade ut dem ganska tidigt.) Och jag kan förstå att andra, med annan smak, kanske kan ha blivit tokförtjusta i den här filmen, men mig lämnade den kall.

2 av 5.

 

[Franz]

Filmfestivalen Cinemafrica hölls på distans i år, det vill säga att man kunde hyra filmer gjorda i Afrika och se hemma. Jag och fästmön såg Dhalinyaro igår. Det var en fin film, den första som producerats i Djibouti. Filmen handlar om tre tonårstjejer som trots att de kommer från olika samhällsklasser har en nära vänskap till varandra. Filmen har inte mycket till plot, utan är mer ett fragment ur livet där tjejerna spenderar sin sida tid ihop innan de beger sig ut i vuxenlivet. Jag gillar såna här filmer! Det främsta ordet jag kan komma på att beskriva den är "trevlig"! Ingen plot och inget stort står på spel, man får bara vara en fluga på väggen i några andra personers liv för en stund! Det är dessutom upplyftande att få se en annan bild av Afrika, när vi i väst gör filmer som utspelar sig i Afrika handlar det mest bara om krig och svält vilket blir enahanda och missvisande. 4/5

 

[Henke]

Jag har fortsatt på min kronologiska resa genom filmhistorien och sett Nine Lives från 2005 av Rodrigo García med många kända skådespelare (Glenn Close, Sissy Spacek, Robin Wright, Holly Hunter, Molly Parker, Amanda Seyfried, Ian McShane, Aidan Quinn, Joe Mantegna, Dakota Fanning etc etc).

Jag var först lite osäker på om jag skulle lägga tid på den här filmen då den hade ett ganska mediokert betyg på IMDB (6.7) men då metascore låg på 80/100 så valde jag ändå att se den.

Filmen består av 9 löst sammansatta kortfilmer där varje film kretsar kring en kvinna i någon form av känslomässigt explosiv situation.

Då varje film är 10-15 minuter lång så blir karaktärsutvecklingen på sätt och vis lidande, men den mikroutveckling som sker är ändå väldigt påtaglig och jag tycker sammansättningen är ett intressant grepp, även om jag tycker mig ha sett det förut.

Intressant, annorlunda och bra film.

 

[Henke]

Nästa film på min lista är dokumentären No Direction Home: Bob Dylan från 2005 av Martin Scorsese.

Dokumentären fokuserar på perioden 1961-1966 i Dylans karriär och blandar intervjuer med honom själv men också intervjuer med andra artister som influerat Dylan (bl.a. Johnny Cash och Joan Baez) samt live-material från spelningar (bl.a. från Manchester Free Trade Hall 1966 då någon skrek "Judas!" till Dylan).

Det här är en något mastig dokumentär (nästan 4 timmar lång) men samtidigt intressant i hur Dylan "utvecklas" från folksinger via upphöjd protestsångare till mer kommersiell rockstjärna.

Bra dokumentär, givetvis fylld med mycket bra musik men någonstans lyckas Scorsese fortfarande inte tränga in genom mystiken. Dylan blev hyllad och tolkad av vänsterrörelsen, men själv verkar han inte varit direkt intresserad av att ta ställning utan mer "göra sin grej" vilket blev en rejäl kollision för hans tidigare fans, som fortfarande gick på konserterna men buade när han började spela rockmusik.

Men som sagt, bra dokumentär.

 

[Poromaa]

Jag gillade också No Direction Home. Med uppenbar risk att låta pretentiös tvivlar jag dock på att någon egentlig dokumentärfilm kan fånga Dylans gestalt lika väl som den sluga, stundom surrealistiska samlingen skuggfigurer i Todd Haynes skröna I’m Not There (vilken jag omedelbart lockas att se om).

 

[Henke]

Jag gillade också No Direction Home. Med uppenbar risk att låta pretentiös tvivlar jag dock på att någon egentlig dokumentärfilm kan fånga Dylans gestalt lika väl som den sluga, stundom surrealistiska samlingen skuggfigurer i Todd Haynes skröna I’m Not There (vilken jag omedelbart lockas att se om).

Den ligger lite längre fram på min lista.

 

[Franz]

Såhär under halloweentider brukar jag passa på att se ett gäng klassiska skräckfilmer och i år kom turen till Der Golem från 1920.

Innan jag berättar om filmen vill jag anmärka på en sak om filmen som kan vara känslig. Under tiden som jag såg filmen funderade jag på om den var antisemitisk eller inte. Jag vet alldeles för lite om judendomen för att ha en aning om exempelvis kläder, böner, ritualer etc. är korrekta eller hur illa det är om de inte är det. Dock ställer sig filmen helt på judarnas sida, och filmen finns med i boken ”The 50 greatest jewish movies” så jag utgår ifrån att filmen inte är antisemitisk och därmed kan recenseras och rekommenderas med gott samvete.

Filmen utspelar sig under medeltiden. Huvudpersonen i filmen är Rabbi Löw. Han bor i Prag i ett trångt fattigt ghetto tillsammans med stadens andra judar. Löw förutspår att stort lidande väntar det judiska folket och som en del av en plan i att rädda judarna frammanar han en jättelik golem, en varelse gjord av lera som sedermera får liv. Frågan är bara om han lyckas kontrollera sin skapelse…

Filmen är en av pärlorna inom tysk expressionism, tillsammans med Nosferatu och Dr. Caligaris skräckkabinett. Det behövs väl därmed inte sägas att scenografin är helt makalös! De medeltida gatorna och byggnaderna är bland de maffigaste och vackraste jag sett i någon film, någonsin! Detta är gotisk drömlik arkitektur när den är som bäst, och jag måste faktiskt erkänna att jag tycker att scenografin och fotot i Der Golem trumfar både den i Nosferatu och Dr. Caligaris skräckkabinett! Skådespeleriet är även det i toppklass! Bäst är Albert Steinrück som Rabbi Löw, men filmens regissör Paul Wegener gör även en minnesvärd rollprestation som den gigantiska lervarelsen. Storyn är klassisk och kanske med dagens mått mätt inte bjuder på några banbrytande dramatiska vändningar, men här finns ändå ett hot som man som tittare bryr sig om, en kärlekshistoria som egagerar, och man får dessutom som tittare rikligt med sympati för lermonstret. Framförallt en scen som involverar golemen och en liten flicka har helt säkert inspirerat en liknande scen i filmen Frankenstein som kom ungefär ett decennium senare.

Det är häftigt att en film som är hundra år gammal fortfarande kan engagera så mycket! Den är helt klart värd 5/5!!!

 

[Feuflux]

Jag har sett Extraction på Netflix. Chris Hemsworth ska hämta tillbaka sonen till knarkboss A som kidnappats av knarkboss B. Easy peacy, eller inte.

Första halvan riktigt bra. Jag bryr mig om personerna, det är imponerande långa actionsekvenser med obruten kamera och lite emotionell kulmen hos stranger things-polisen. 4 stjärnor av 5.

Sen blir det bara action. Hejdukarna dör i drivor och mitt engagemang falnar. Ooooh, en till scen där hjälten mördar tre bad guys på fem sekunder... 2 stjärnor av 5.

Så 3/5 får det bli i betyg då.

 

[Dr_Dängrot]

Jag bröt av skräckfilmstittandet med en komedifilm och det blev the package .

Filmen är en typisk amerikansk tonårskomedi i American pie andan eller superbad och likande filmer.

Ett gäng kompisar skall ge sig ut på en campingtripp i skogen för att precis som i alla tonårskomedier dricka bärs och röka weed och under campingtrippen råkar en av dom ut för en olycka där han får sin ramalamadingdong avkapad och sen sker ett händelseförlopp av massa dråpliga händelser och grabbig tonårshumor där dom försöker rädda hans penis och få den ditsydd igen .

0'5/5 det är helt enkelt inte roligt med öldrickande , haschrökande , kuk-kapande tonårshumor när man är närmare 40

 

[Feuflux]

The Tourist
Alltså, driver filmen med sig själv? Är det meningen att man ska ta den allvar? Vad såg jag ens?

En extremt svag 2/5 får bli maxbetyget här.
Titta på Jolie i Salt istället. Titta på Bettany i Knights tale. Titta på Depp i... vad han nu gjort mer än piratfilmerna.

 

[Dr_Dängrot]

Då jag är hemma sjuk ifrån jobbet så slog jag till på en film till och det blev The King of staten Island av judd apatow med Pete Davidson , Steve Buscemi , Marissa tomei mfl i rollerna .

Filmen handlar om scott en 24:årig stoner/slacker som bor hemma i sin mammas källare i staten Island där han spenderar sinna dagar med att hänga med sina loser vänner och sin flickvän och röka weed och dela ut dåliga tattueringar . Scotts mor har varit änka i 17 år och när en ny man (Ray) kommer in i hennes liv ser Scott sin vardag hotad och försöker göra allt för att få sin mor att avsluta förhållandet med Ray men genom Ray's hårda vägledning så inser Scott att det finns en tjusning i att växa upp och stå på egna ben .

Det problem som den här filmen lider av är att den inte riktigt vet om den vill vara en mörk komedi eller ett drama eller en coming of age story så den blir liksom aldrig riktigt varken eller plus att karaktären Scott aldrig känns riktigt engagerande eller intressant , man bryr sig liksom inte om vad som händer Scott .

Betyg 3/5 helt ok film men inget jag kommer att se igen troligtvis