Så om man upplever att det är jobbigt med logiska hål, och man inte kan påverka hur många logiska hål det är i filmer, så tycker jag helt enkelt att det är lättare att ändra på den andra delen av ekvationen – sig själv.
Fair enough, jag förstår hur du tänker men jag sympatiserar inte med det. Två punkter.
1) Jag kan bortse från det när jag ser filmen, inga probs, jag har överseende med James Bond, en bloody well orgie i logiska luckor. Förvisso sänker det känslan mot vad jag hade som sjuåring men det bär fortfarande värde i så pass utsträckning att jag fortsätter se dem. Ergo: det går utmärkt att överse med skavanker, logiska luckor eller ej. Jag väljer om jag slår av filmen eller tittar vidare. Precis som det livet är för kort för att spela dåliga rollspel är livet för kort för att se dålig film. Jag åker till Treehouse brewery och köar för ett släpp som är en boxningsmatch i munnen, jag dricker falcon bayerskt och tycker det är ok trots att kompositionen har brister. Jag dricker inte prippsblå - den håller inte ihop, kompositionen är, hmm, tv-serien 'V'.
Jag skulle kunnat bli förbittrad som när jag var dum nog att prova se om tv-serien 'V', hela illusionen föll trots rymdödlor och en Freddy Krueger in coming. Värdet var 'vackra barndomsminnen' inte en vacker historia, det var så mycket pes i den historien att den planade ut på tandköttet bortom all räddning innan Freddy han säga flaskhals.
Jag lärde mig åas en läxa, livslögner kan göra en lyckligare om man väljer dem väl. Analogt: jag kan ljuga för mig själv när jag stöter på en historia som inte håller ihop, men bara så mycket. Men oavsett kommer en historia som 'håller ihop' (eller som jag bedrar mig själv med att tro) vara bättre, rollen/fenomenet blir en människa som 'finns' istället för en pappgubbe/kuliss.
I min tweenhood hackade jag monster i närmsta 'labyrint' (DoD) nätterna igenom och var lycklig med det, min pappgubbe till trots. Tills jag började reflektera över hur i hela fridens namn det sprang runt en massa monster där nere utan mat, hur överlevde de? Jag ställde frågan till SL som såg förvånad och sen arg ut för att jag utmanade hans auktoritet. Han hade inget bra svar när även de andra spelarna ställde frågan. SL surade ett tag och sen fick vi komma hem till honom igen och nu låg det skelett lite här och var i 'labyrinten' samt att det blev mycket fler spöken/gastar/skelett et al som inte åt så mycket. Vips blev det bättre stämning och spelet hoppade opp en nivå. Tillslut blev vi 15, vi hade över tid börjat ställa frågor om våra pappgubbar också, så nu var de faktiskt rollpersoner isf siffror och bokstäver på ett papp-er. Vi hade slutat rullspela. Bara för att vi ibland ställde frågor.
2) Sen, det kommer det fortfarande inte att förändra att jag tycker ('Word' resp. 'So more word') att
@Lemur och
@Khan har bra poänger, vilket var, hmm, poängen med mitt inlägg . Jag illustrerade det med vad jag uppfattat som att 'frågan' motiverar handling/fenomenets tillkommelse.
@Khan "
...varför skulle RP...?" samt
@Lemur "
.. lika essentiellt som ett mord i en kriminalare. För att det ställer så mycket frågor. Vilka var de som bodde där? Varför lämnade de platsen? Varför är platsen fortfarande övergiven? Osv osv"
Lura mig gärna, jag är den förste att tacka för att jag fått uppleva en illusion som fick mig att fly verkligheten en stund. Men ser jag igenom lögnen rasar illusionen och allt blir skådespelare och kulisser på en scen. Magin försvinner. Kommer historien på banan igen kommer jag att få fly verkligheten en stund till men världen naggades i kanten och nog många nagg i koppen så går den sönder. Du kommer se på en nöjaktigt komponerad historia bara så länge.
Skapar man förutsättningar för mig som åskådare (som upphört vara åskådare för jag har sugits in i och blivit en del av världen) att förstå varför något är som det är så kommer det bli mkt svårare för mig att falla ur 'trans'/den värld som skaparen, hmm, skapat.
(Bonus: Ställer du frågorna kommer du dessutom få en historia/värld som, i princip, ofta(st?) skriver/skapar sig själv. Prova)
