Rollfigurer kan agera som psykopater. Äventyr, kampanjer och spelledare kan möjliggöra/tolerera det.
Men det finns moraliskt våld som inte har några psykopatiska drag. [t.ex.] Självförsvar.
... oavsett... så föredrar jag att rollfigurerna inte agerar som psykopater.
Word. Jag skrev inte ut moral som drivkraft men jag borde gjort det kanske. För mig vilar i de besluten något viktigt, som jag utläser att det också gör för dig
Moral-våld är nästan alltid en brännpunkt, det finns en inneboende konflikt som är tusan så intressant. Ska jag rollspela att den nedrige ondingen bara ska dö oavsett om jag spelar torped eller nunna? Vad gör jag om elakingen ber för sitt liv? Om jag får veta att hen har barn, vem tar hand om dem? Resan till den avgörande punkten är förstås minst lika viktig
Moral blir en pivotpunkt när det bränner till - hur förändras RP? För hen kommer lätt göra det om det finns en inre konflikt av nog stor grad. Även de som bara ser på.
Blandar vi in auktoritet blir det ännu värre. Millgram
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Milgrams_lydnadsexperiment plockar i ett huj fram en knippe folkmördare från villakvarteren. De som enkelt svarade ja (jättemånga) fick sällan problem, de med stark moral och stark självkänsla sade enkelt nej (beklämmande få). Däremot de med stark moral men som påverkades hårt av auktoritet (inre konflikt galore) har spenderat resten av sina liv i terapi.
Jag menar inte att vi ska spela ut minst ett folkmord per spelmöte men det ställer saker på sin spets när etiken kommer in i bilden och utfallet ska rollspelas. Duckar man etiken är det inte konstigt, det är ju sjukt jobbiga känslor att ställas inför. Därav intressanta (eller?)
Och om RP A fysiskt inte kommer åt (han kanske sitter fast) att dräpa Elakingen och använder sin auktoritet för att få RP B att leverera nådastöten, hur blir stämningen i gruppen sen?
Och, 'ja' pyskopater som RP är i sin natur toktråkiga. Men en elaking som RP tillslut kan sätta stopp för per avlivning? Det enkla beslutet kan dock göra det bara ännu värre för RP. Tänk bara vad resten av gruppen tycker -- majoriteten bestämmer? Ska vi köra över nunnan? Är det nunnan som utan tvekan levererar nacksticket? Blir någon avtrubbad/likgiltig, hur förändras resten av gruppen då? Listan är lång.
Odjuret tvekar inte av sin natur, men om civilisationens fernissa krackelerar - blir vi odjuret? Och om civilisationens fernissa är 7 lager tjock, gör det nån skillnad? Behöver apokalypsen ha kommit för att civilisationens regler ska lösas upp eller räcker det med ett litet krig av valfri sort? Brr..
Helt plötsligt fick @Bifurs lista ett tufft filter att passera. Eller så finns inget filter första gången men Ågren blev visst permanent medlem i gruppen av hjältar och strid blev något att undvika till varje pris för den mentala hälsans skull om inte annat. Eller höjs inga ögonbryn i den kulturella kontexten? Eller, osv.
Oavsett - I likes yor tinkin. Mat för tankeprovokation.