Rollspel.nu's filmklubb 2020 v47

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v47 2020 – #412 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
5) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

 

[Dr_Dängrot]

Jag har sett Kadaver på Netflix .

Vi får följa mamma Leonora och pappa Jacob och deras dotter Alice när dom kämpar för överlevnad i ett postapokalyptiskt Norge .

En vacker eller ja snarare bedrövlig dag dyker en mystifik herre upp och erbjuder den lilla familjen ett avbrott i vardagen mot ett väl tilltaget pris naturligvis och man behöver inte vara Einstein för att lägga ihop 1+1 och få det till 2 med röven och förstå att det här kommer att sluta illa .

Mamma Leonora tömmer iaf familjens svältande spargris och köper 3 biljetter till en varité föreställning. Lite avbrott i den gråa apokalypsen kan ju vara trevligt .

Familjen tar sina biljetter och beger sig till ett gammalt dammigt hotell i overlook stil där det börjar bra med bord fyllda med mat och dryck och lyckan verkar le mot familjen för första gången på länge . Efter maten är det dags för show och dom blir bjudna på spektakel i bästa eyes wide shut anda .

Efter ett par dåliga val och internt käbblande försvinner Leonora och Jacob och vi som tittare skall lämnas med känslan att wow vad är det som händer ...

Den här filmen är 90 minuter lång men den känns som 90 år , tempot är segt som sirap och filmen såååååååååååååååå jävla tråkig . Den där skräckkännslan infinner sig aldrig riktigt och filmen känns som ett 90 minuters lidande .

Betyg var det då... 1/5 inget nytt som vi inte sett förut och dessutom bättre , filmens ända räddande faktor om man nu ser det så är att den är visuellt tilltalande men det är inte tillräckligt för att dra upp betyget så 1/5
-

 

[Max Raven]

Jag har sett Hardware (1990), en b-rulle om en konstnär och en mördarrobot.

Filmen är delvis baserad på den korta berättelsen Shok! från 2000 AD, förlagd till Mega City, men som expanderats till en egen grej.

Det är en nära framtid. Världen lever genom apokalypsen - städer har atombombats, människor lever i misär och det talas om att "lösa befolkningsproblem", men kriget fortgår. En zonvandrare hittar en trasig robot som en ex-rymdsoldat köper som gåva till sin flickvän. Det ingen visste var att det var en prototyp som kunde reparera sig själv...

Världsbyggandet i första delen av filmen är intressanta, och det mesta ser bra ut än idag. Det är en levande värld i förfall som målas upp med små medel och verkar ganska intressant om än mörk... Fram tills roboten vaknar upp och filmen kollapsar i lite väl långdragen kamp mot roboten där det känns som att de upprepar sig själv en del i onödan. En del av problemet är att de spenderar mycket av striden i samma max 60 kvadrats stora yta - hade de haft ett lager eller lämnat lägenheten, alternativt skurit ner på tiden så hade det varit mer fläkt. Jag har inte ens problem med robotdesignen - de kunde gott haft med delar där den sprängts och byggt ihop sig igen. Eller, bara en tanke, kanske inte spenderat så mycket tid i ett litet mörkt rum utan några utmärkande drag utöver en datorkonsoll.

Trots det är filmen inte fruktansvärt lång. Den kunde bara varit kortare utan att mycket förlorades.

Sammanfattning: Skum i dubbel bemärkelse, med intressanta inslag.

 

[Max Raven]

Framtidens riddare genomför inte sin dueller till häst...

R O B O T J O X

Det är framtiden, och efter ett förödande världskrig så avgörs vem som tar kontroll över territorium av proxys... Vilket definitivt skiljer sig från nutiden, för man använder sig av jätterobotar. Marknadens robotjockeys slåss mot Konfederationens, och man vet vilka som är onda för de har svart och gul klädkod, till skillnad från hjältarnas vita och röda. Efter att Konfederationens Alexander massakrerat alla piloter så kvarstår bara Akilles som ska stoppa Konfederationens anspråk på Alaska. I faggorna väntar genetiskt modifierade genjockeys, framavlade att vara framtidens piloter.

Hjälten är sexistisk mupp med hjärta av guld(?) och skurken är väldigt besatt av att döda folk och inte mycket mer får man ut ur dem. Är ni ute efter intressanta karaktärer eller handling så är ni ute i gjort väder. Den postapokalyptiska bakgrunden syns inte heller så mycket utöver som ursäkt (även om jag uppskattar ansikstmaskerna)... Robot Jox har en sak den fokuserar på, och det är jätterobotar, i spektakulär stop motion-animerad strid. Och den biten funkar hyfsat. Jag, som bortskämd 2020:are, hade inte haft något emot fler strider. Trots det hade jag nog skippat en del av slutstriden som kändes lite väl absurd med vad som etablerats.

Det som är bra: Upplägget jätterobot+sportstjärna är en bra lösning. Robotdesignerna är inte illa, lite Battletech och trevligt skitiga, om än lite underanvända - jag tror att de sköt sig själva i foten med att göra piloterna så pass enkla att slå ut - nog vill väl tittarna se oljan spruta ur avryckta lemmar och metall krossas? Jag tror att någon ville komma på ett sätt att slå ut den den andra piloten utan att döda den, trots att manus drog åt annat håll (veteranpiloten leder nybörjpiloten till seger, etablerar ömsesidig respekt). De hade också kunnat göra mer med det här nuförtiden - fler strider, lite rivalitet - det hade funkat som lite längre film och med fler strider.

Betyg: Det var en annan tid, vi var svältfödda på jätterobotar. Det tog till Pacific Rim innan någon visade var skåpet skulle stå.

 

[krank]

Trots det hade jag nog skippat en del av slutstriden som kändes lite väl absurd med vad som etablerats.

Jag håller inte med. Jag tycker den striden är vad som gör hela filmen – när det liksom bara fullständigt BALLAR UR med VASSP-motorsåg i skrevet och plötsliga transformers-rymdfärder.

WE CAN LIVE!!!

 

[DeBracy]

Old guard: pk-action, som lyckades bra med att vara både pk och action. Det var som att se en nittiotals-film jag sett jättemånga gånger förut och samtidigt aldrig sett. Skurken var dock trist.

Efter att ha läst det där inlägget i Rickards tråd om överraskande bra filmer/serier så kikade jag på The Old Guard i eftermiddag. Jag tycker Tre solar fångade det hela bra, och kompletterar med mitt betyg på den krankiska skalan: 3 pang pang-scener av 5 möjliga. Jag kommer inte gå runt och rekommendera den till folk, men jag ser nog uppföljaren om det dyker upp en om ett par år.

 

[Max Raven]

Jag håller inte med. Jag tycker den striden är vad som gör hela filmen – när det liksom bara fullständigt BALLAR UR med VASSP-motorsåg i skrevet och plötsliga transformers-rymdfärder.

Det gör filmen mer minnesvärd men inte bra - striden är inte filmens problem, men de spenderade definitivt för mycket tid på nonsens som gjorde filmen sämre i övrigt. Hade de följt den stridens logik genomgående så hade haft en bättre film.

Ja ja, det finns ju alltid G Gundam.

 

[krank]

Igår började jag se Possessor, och nyss såg jag klart den. Jag såg den i VR. Efter ungefär halva testade jag att se en bit av den på vanlig TV, men det var inte alls samma upplevelse. Så jag satte på mig Questen igen. Jag vet inte om det är den större visnings-ytan (i VR sitter jag i en virtuell bio där filmen tar upp större delen av synfältet) eller om det är den distraktionsfria miljön (det går inte att fly in i mobilen när det blir tråkigt/jobbigt/pinsamt, och jag ser verkligen bara… filmen), men att se på film i VR ger för mig en väldigt mycket starkare och mer fokuserad känsla. Det är sämre färgåtergivning, HD räcker inte riktigt för en bioduk så det känns lite mindre skarpt än motsvarande på en skärm, och Questens svärta är rätt dålig. Plus att linserna ger kromatisk aberration och suddighet i kanterna av synfältet. Men det är något visst med den där närvarokänslan som väger upp nackdelarna.

Nu har dessutom Oculus patchat dels så man kan köra 90hz i alla appar och dels så att headsetet inte längre somnar ifall man har huvudet för stilla.

Men i alla fall. Det här var en jävla bra film. Den handlar om Vos, som jobbar som fjärrlönnmördare. Via lite ball tech projiceras hennes medvetande in i folks kroppar, och de används för att utföra allehanda mord åt välbetalande klienter. Exakt hur det funkar utforskas inte, men vi får lite technobabbel som låter vagt sammanhängande och lite grundläggande regler kring "synkronisering" och hur länge man kan vara "inne" i någon. Första jobbet vi får se utföras går mer eller mindre som planerat. Det andra… gör det inte.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här filmen. Den är rörig, men på ett sätt som fungerar. Den leker lite med det här med identitet och kontroll, vilja och minne, på ett sätt som känns spännande. Den är slafsig och poetisk, surrealistisk och köttig och psykotisk. Välfilmad, välskådespelad – det finns ingen berättarröst, men skådespelarna är så bra på att förmedla via kroppsspråk och mimik att det sällan behövs, tycker jag.

Att manusförfattaren/regissören Brandon Cronenberg har exakt den pappa man tror att han har med det efternamnet mejkar 100% sense. Jag är ganska sugen på att utforska resten av hans filmografi nu.

BETYG: 4+/5

Eller nä förresten, det här var faktiskt jävla bra, även om jag inte direkt tror att jag kommer att se den i morgon:

BETYG: 5-/5

 

[Bolongo]

Jag har kollat på The Lego Star Wars Holiday Special.

Det är någon tid efter episod 9, och precis som i den ursprungliga julspecialen åker alla till Kashyyyk för att fira Life Day.

Men olikt originalet så finns här en handling. Två handlingar, faktiskt. I den ena drar Rey iväg med BB-8 till ett Jedi-tempel för att få reda på varför hon är en så dålig lärare när hon försöker träna Finn i Kraften. I den andra försöker Poe vara fest-general men alla hans planer misslyckas.

Sedan händer en massa nonsens som är ganska underhållande. Inte för att händelserna i sig är roliga, egentligen, utan bara för att flera av karaktärerna visas upp på ett satiriskt men kärleksfullt sätt. De har liksom tagit de mest elaka sakerna som fans sagt om vissa karaktärer och gett det en mild, barnvänlig spin.

Det finns någon slags lärdom som alla behöver dra på slutet, och den är också väldigt enkel och barn-anpassad.

Över huvud taget har detta mindre bett än någon av de andra Lego-filmerna jag sett. Men det är ju Star Wars. Den får en halv betygspoäng extra för det och landar på 3,5/5.