Speltimmen v49–50

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
• Nytt för 2020: För att försöka motivera mig att inte bara spela flera olika spel utan också spela klart fler spel tänker jag förutom ovanstående också försöka varje vecka spela en timme av något spel jag redan skrivit om. Då blir det utan betygsättning.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Jag har kommit på att jag borde hålla på med något slags historik, men jag orkar verkligen inte bygga in nånting i Steamhour just nu. Så för tillfället nöjer jag mig med att bara paste:a in mina nuvarande stats i Speltimmen-starttrådarna:

Total # of games: 1353
Total number of minutes played: 112365 (1872h45m)
Games with a total of 60+ minutes playtime: 512 (37.84%)
Games with a total of 1-59 minutes playtime: 186 (13.75%)
Games with 0 minutes of playtime: 655 (48.41%)

Första gången jag delade med mig av mina Steamhour-stats var i det här inlägget för fem år sedan (jävlar i satan vad tiden går fort). Då såg det ut såhär:

Total # of games: 624
Games with a total of 60+ minutes playtime: 135 (21.63%)
Games with a total of 1-59 minutes playtime: 151 (24.20%)
Games with 0 minutes of playtime: 338 (54.17%)

2018 såg det ut såhär:

Total # of games: 1151
Total number of minutes played: 85527 (1425h27m)
Games with a total of 60+ minutes playtime: 409 (35.53%)
Games with a total of 1-59 minutes playtime: 167 (14.51%)
Games with 0 minutes of playtime: 575 (49.96%)

Det jag kan konstatera är alltså att… Well, förutom att min spelsamling på Steam ökat med 729 på fem år (genomsnitt: 12 spel i månaden, holy shit) så har andelen jag spelat 60+ minuter av ökat (från 21% till 35% till nästan 38%) och andelen jag aldrig startat har minskat.

Om jag hade orkat, så skulle jag försökt mig på något slags projektion baserat på de här tre datapunkterna och sett hur lång tid det kommer att ta mig att nå 100%… Men det gör jag inte.

 

[krank]

Jag har nu spelat 61 minuter av Neuro Voider.

Det är en roguelike där man spelar typ en hjärna i en robotkropp som åker runt på olika banor och skjuter andra robotar. Man hittar uppgraderingar längs vägen. Dör man får man börja från början. Inga savegames, såklart.

Det är fin pixelgrafik, men jag gillar verkligen inte roguelikes. Jag vill ha progression; ska jag hålla på och grinda så vill jag ha något att visa för det. Det här är inte min genre alls.

Det är inget dåligt spel, men jag vill inte spela det.

BETYG: 85

 

[Max Raven]

Jag började spela Cave Story+.

Jag hade glömt mycket. Det finns en del irritationsmoment, mest relaterade till avsaknad av instruktioner (hur ofta är "ner" sättet att interagera med saker? Varför finns det exakt *ett* föremål man måste aktivt utrusta för att använda, trots att det inte finns några nackdelar med det och allt annat funkar?) men spelet i sig är fortfarande bra - som ett megaman-spel med drag av metroidvania (det kallas metroidvania men saknar nästan helt backtracking och lås/nyckel-mekanik). Det finns lite tuffare partier, särskilt mot slutet (som man kan välja att skippa)

Vad står plus:et för? Ursprungliga Cave Story släpptes gratis på internet under det tidiga 00-talet och såldes sedan i flera versioner (det fanns en 3D-version t o m). Cave Story+ har valbar ny eller gammal grafik och nytt/gammalt/remastrat soundtrack, plus några delar till. I övrigt är det ganska mycket orört.

Jag gillar det, i lagom doser. Jag är inte riktigt igenom spelet, men tycker det står sig. Finns det bättre i genren? Helt klart. Men på gott och ont vet jag inte om det finns något spel som riktigt gör det Cave Story gör.

 

[krank]

vecka 50 börjar jag med dessa stats:

Total # of games: 1354 [+1]
Total number of minutes played: 112741 (1879h1m) [+376m]
Games with a total of 60+ minutes playtime: 513 (37.89%) [+1]
Games with a total of 1-59 minutes playtime: 186 (13.74%) [∓0]
Games with 0 minutes of playtime: 655 (48.38%) [∓0]

Jag spelade rätt mycket förra veckan (för att vara mig), men nästan uteslutande Mass Effect 3. Jag är nästan där jag var innan jävla kuk-Origin bestämde sig för att korrumpera min sparfil.

 

[Franz]

Jag är just färdig med Cloudpunk, ett (såvitt jag förstår) indiespel som numera finns till de flesta plattformar.

Spelet utspelar sig i en gigantisk cyberpunkig stad fylld av neon, gigantiska byggnader, regn och smog. Du spelar rollen som Rania, en ung kvinna som försörjer sig på att leverera paket via en budfirma. Du kör omkring i den gigantiska staden med din svävande bil, och genom dina leveranser får du reda på de spännande historierna bakom paketen som lämnas och lär känna kunderna och deras levnadsöden.

Det har förmodligen inte undgått någon på forumet att jag är alldeles tokig i cyberpunk! Detta är nästan en förutsättning för att du ska tycka om spelet. För egentligen finns inte mycket till gameplay eller utmaning här. Du cruisar runt i staden och levererar paket. Du kan inte dö. Ibland kan du misslyckas med din leverans, men det får inga direkta konsekvenser. Det är dock stämningen som är det centrala i spelet! Staden du kör omkring i är otroligt vacker, och trots att husen ser ut att vara uppbyggda av små legoblock är detta snyggare och mer stämningsfullt än i de flesta storspel! Historierna du får ta del av när du levererar paket är intressanta och spelets dialoger är såväl välskrivna som välspelade. Jag gillar att du inte iklär sig rollen som en polis eller agent, vilket man ju gör i de flesta cyberpunkspel. Istället är du the everyday person, statisen som skymtas i bakgrunden när Deckard kutar omkring och pangar på replikanter. Att manövrera den flygande bilen och köra runt i staden är kul och det är så stämningsfullt att det blir närmast meditativt tillslut.

Spelet är dock inte perfekt, utan några brister vill jag anmärka på. För det första är det alldeles för lätt att tjäna pengar i spelet. Din motivation i spelet är att du är pank och måste spara ihop pengar, men det är aldrig någon panik över att pengarna tar slut. Ibland uppstår valmöjligheter där du kan välja att göra någonting elakt för att tjäna mer pengar eller vara snäll och få mindre pengar, men då man har så mycket pengar blir valen aldrig särskilt svåra; Du kan vara snäll men ändå vara rik som ett troll när spelet är slut. En annan nackdel är att spelet, förutom de intressanta och engagerande små historierna kring leveranserna du gör, har en större övergripande historia om att rädda staden. Denna större historia är fullkomligt ointressant och hade gärna fått skippas. Jag tycker att den går emot den småskalighet som gör spelet charmigt.

Trots dessa brister tycker jag att detta är ett smått fantastiskt spel! Du måste som sagt älska cyberpunk om du ska få ut något av detta spel, för upplägget bygger helt att den dystopiska cyberpunkstämningen är överordnad utmaning och gameplay. Men om du gillar cyberpunk, tveka inte!!!

 

[soda]

Jag har spelat:

Doom Eternal (3/5)
+ Det är jävligt ösigt gameplay
- Det är lite töntigt
- Ösandet tar aldrig slut. Jag blev helt matt.

Yes. Your Grace (0/5)
- Fungerar inte alls i 21:9. Kunde inte få det att starta.

 

[Vimes]

Doom Eternal (3/5)
+ Det är jävligt ösigt gameplay
- Det är lite töntigt
- Ösandet tar aldrig slut. Jag blev helt matt.

Jag har spelat:

Doom (2016)
+ Det är jävligt ösigt gameplay
+ Det är lite töntigt
+ Ösandet tar aldrig slut

5/5. Det här är verkligen exakt vad jag är ute efter i FPS-sammanhang.

 

[soda]

Doom (2016)
5/5. Det här är verkligen exakt vad jag är ute efter i FPS-sammanhang.

Ja, jag kan verkligen tänka mig att det här kan passa någon helt perfekt. Jag ska ge det en chans till någon dag, kanske var jag bara överöst i allmänhet just den kvällen?

 

[Franz]

Ja, jag kan verkligen tänka mig att det här kan passa någon helt perfekt. Jag ska ge det en chans till någon dag, kanske var jag bara överöst i allmänhet just den kvällen?

Pratar inte @Vimes om det Doom som kom innan Doom: Eternal, som du recenserar?

 

[Vimes]

Pratar inte @Vimes om det Doom som kom innan Doom: Eternal, som du recenserar?

Jo, det gör jag. Jag tror dock att de är tämligen snarlika i hur de tar sig an FPS-genren.

 

[Max Raven]

Jag har spelat Call of the Sea

Du blev mystiskt sjuk efter din mor dog och blev svagare och svagare. Din make gav sig iväg på en expedition för att finna något sätt att bota sjukdomen. I en ö en bit från Tahiti verkade han ha kommit något på spåren, men sedan slutade breven komma. Du har kommit för att rädda honom. Som tur är verkar sjukdomens värsta symptom ge med sig - när du anländer till ön är du starkare än du varit i åratal.

Låt oss få det ur vägen: Ja, en av twistsen verkar vara exakt det ni misstänker. De telegraferar det här i första scenen, så inte direkt en spoiler. Jag är medvetet vag här, för jag tror det kan tillföra lite extra för de som spelar i blindo.

Det här är ett pusselspel: Man samlar ledtrådar (som skrivs in i huvudpersonens journal och kan refereras närsomhelst) för att lösa pussel - det mesta i formen "lista ut hur de här olika bitarna hänger ihop", med ett par scavenger hunt-delar där man letar efter specifika prylar. Vissa är enkla, andra är svårare. Sist jag spelade fastnade jag på ett orgelpussel, vilket kan visa sig vara det svåraste i spelet för mig, men andra har fastnat på andra delar. Jag tröttnade på the Witness ganska fort, men gillar det här, vilket inte är så konstigt - där the Witness verkade ha samma pussel som återanvändes med ökande komplexitet utan någon anknytning till spelets värld har Call of the Sea varierande pussel som är kopplade till spelvärlden.

Manuset är OK men har inte överraskat mig direkt. Gillar tidseran, valet att ha en hjältinna som räddar sin make och det är ett vackert spel. Jag trodde det här skulle vara mer walking simulator och även om det är lite den vibben på grund av att det är snyggt och har mycket saker att titta på så har varje bana har 1-2 stora pussel som man behöver lösa, plus några mindre pussel.

Ett extra plus för röstskådespelaren som står för typ hälften av behållningen - alla röstskådespelare gör ett bra jobb men hon som gör protagonistens jobb gör ett riktigt bra jobb.

Sammanfattning: Gillar du du mysterier belagda till en tropisk ö 1934 med övernaturliga inslag och pussel så kan det här vara din grej. Det är helt klart min grej. Speltiden ska vara kring 6 timmar så man kan spela igenom det på några kvällar.

 

[krank]

Eftersom jag uppenbarligen har mer pengar än vett så köpte jag Heavy Rain igen, den här gången på Steam. Hur ska jag räkna det? Det beror på om jag ids spela en timme av något annat spel också den här veckan, tänker jag. I värsta fall blir det här veckans spel.

Jag har nu spelat 62 minuter av spelet, igen. Jag tyckte ungefär samma saker den här gången som den första.

BETYG: 90

 

[Tant Ragnar]

Jag har spelat Call of the Sea

Du blev mystiskt sjuk efter din mor dog och blev svagare och svagare. Din make gav sig iväg på en expedition för att finna något sätt att bota sjukdomen. I en ö en bit från Tahiti verkade han ha kommit något på spåren, men sedan slutade breven komma. Du har kommit för att rädda honom. Som tur är verkar sjukdomens värsta symptom ge med sig - när du anländer till ön är du starkare än du varit i åratal.

Låt oss få det ur vägen: Ja, en av twistsen verkar vara exakt det ni misstänker. De telegraferar det här i första scenen, så inte direkt en spoiler. Jag är medvetet vag här, för jag tror det kan tillföra lite extra för de som spelar i blindo.

Det här är ett pusselspel: Man samlar ledtrådar (som skrivs in i huvudpersonens journal och kan refereras närsomhelst) för att lösa pussel - det mesta i formen "lista ut hur de här olika bitarna hänger ihop", med ett par scavenger hunt-delar där man letar efter specifika prylar. Vissa är enkla, andra är svårare. Sist jag spelade fastnade jag på ett orgelpussel, vilket kan visa sig vara det svåraste i spelet för mig, men andra har fastnat på andra delar. Jag tröttnade på the Witness ganska fort, men gillar det här, vilket inte är så konstigt - där the Witness verkade ha samma pussel som återanvändes med ökande komplexitet utan någon anknytning till spelets värld har Call of the Sea varierande pussel som är kopplade till spelvärlden.

Manuset är OK men har inte överraskat mig direkt. Gillar tidseran, valet att ha en hjältinna som räddar sin make och det är ett vackert spel. Jag trodde det här skulle vara mer walking simulator och även om det är lite den vibben på grund av att det är snyggt och har mycket saker att titta på så har varje bana har 1-2 stora pussel som man behöver lösa, plus några mindre pussel.

Ett extra plus för röstskådespelaren som står för typ hälften av behållningen - alla röstskådespelare gör ett bra jobb men hon som gör protagonistens jobb gör ett riktigt bra jobb.

Sammanfattning: Gillar du du mysterier belagda till en tropisk ö 1934 med övernaturliga inslag och pussel så kan det här vara din grej. Det är helt klart min grej. Speltiden ska vara kring 6 timmar så man kan spela igenom det på några kvällar.

det där ser riktigt bra ut, och ser fram emot att spela det när jag får en plattform som klarar det! Det påminner lite om Campo Santos skrotade "in the valley of gods".

 

[Max Raven]

det där ser riktigt bra ut, och ser fram emot att spela det när jag får en plattform som klarar det! Det påminner lite om Campo Santos skrotade "in the valley of gods".

Påminner lite om det, faktiskt. Jag kör det via Xbox-prenumerationen på PC där det är gratis att spela ett tag, vilket nog passar mig rätt bra här.

 

[krank]

Eftersom jag uppenbarligen har mer pengar än vett

så köpte jag också Beyond: Two Souls på Steam, trots att jag redan hade det på Epic. Även det har jag skrivit om förut.

Den här gången kom jag lite längre men O MY GOD vad jag ville ha en "skip"-knapp för alla långa kameraåkningar och mellansekvenser. Det här är trots allt ett spel som bjuder in till att man spelar om dess kapitel – det går rentav att specifikt köra kapitel man redan klarat av, och då välja att ens progress inte ska sparas. Så att allt man får är möjligheten att utforska de val man inte gjorde. Det verkar också åtminstone hittills som att ens val inte ger några egentliga konsekvenser på kommande scener – eftersom scenerna inte sker i ordning. De kanske summerar allt i slutet, men det skiter jag nog i tills vidare.

Men det blir verkligen drygjobbigt att spela igenom ett kapitel man redan klarat, när man också måste sitta igenom de lååååååååååånga sekvenserna.

Nå, det är mest lite smolk i bägaren. Det är inte ett dåligt spel på något sätt, och jag lär nog vilja återvända till det. Trots att David Cage fortfarande är ett fucking creep och trots att typ 90% av anledningen till att han gjorde det här spelet antagligen var att han ville se Elliot Page naken.

BETYG: 90-

 

[Franz]

så köpte jag också Beyond: Two Souls på Steam, trots att jag redan hade det på Epic. Även det har jag skrivit om förut.

David Cages spel har en så märkligt effekt på mig, gör jag är helt hooked när jag spelar igenom dem och tycker att det mesta är helt briljant. Sen när jag är klar med spelen och tänker på dem blir de liksom sämre och sämre i min hjärna. Jag sträckspelade Detroit: Become Human och tyckte det var bland det bästa jag någonsin spelat, men nu när jag tänker tillbaka på spelet kan jag inte alls förstå vad jag tyckte var så bra med det.

 

[krank]

David Cages spel har en så märkligt effekt på mig, gör jag är helt hooked när jag spelar igenom dem och tycker att det mesta är helt briljant. Sen när jag är klar med spelen och tänker på dem blir de liksom sämre och sämre i min hjärna. Jag sträckspelade Detroit: Become Human och tyckte det var bland det bästa jag någonsin spelat, men nu när jag tänker tillbaka på spelet kan jag inte alls förstå vad jag tyckte var så bra med det.

Jag har bara spelat igenom ett av hans spel helt, och det är Fahrenheit. Det spelade jag som fan på min X-box en gång i urtiden och tyckte att det var det fetaste fläsket som någonsin fläskat. Jag har gjort ett par försök att återvända till det. Det… hade inte riktigt samma lyskraft längre.

 

[Max Raven]

Jag spelade igenom Carrion

Du är ett alienmonster som bryter sig ur containment och sedan mördar dig genom forskningsbyggnaden för att komma ut. Det är nog ingen fara, de verkar inte vara särskilt snälla människor.

Det är ett ganska kort metroidvania (ungefär 5 h), vilket antagligen är bra:

• Kontrollerna är inte särskilt precisa. Du tar dig fram överallt utan problem men det är ibland svårt att svänga, ta tag i spakar och människor o s v.
• Det finns ingen karta alls. Vilket är OK men:
• De olika banorna är ganska likartade - det finns inte direkt många features som sticker ut på dem och det är inte så mycket som visar vart man ska gå

Det är precis kort nog för att det inte ska vara frustrerande och för att nyhetens behag med att spela The Thing inte ska ta slut. Men jag hade velat ha en karta oavsett, även om det minskat speltiden med någon timme.

 

[krank]

Jag spelade just ikapp mig på Mass Effect 3. Jag blev ju av med mina sparfiler för ett tag sedan och förlorade all progress jag gjort sedan spelet kom till Steam. Men jag hade en gammal stash av backuppade savegames, så jag har nu spenderat typ 15 timmar med att spela ikapp mig. Jag sänkte svårighetsgraden till Casual efter ett tag, och skippade de flesta cutscenes…

Nu har jag klarat Citadel-DLCns main quest och ska mjölka dess slutgrejer lite mer innan jag går vidare – sen är det spelets två sista uppdrag och sedan är jag KLAR med originaltrilogin. Så skönt att äntligen vara ikapp, och så skönt att det snart är klart!

Sen får vi se vad jag spelar efter det. Jag är lite sugen på typ Quantum Break eller nåt, eller så blir det helt enkelt Andromeda…