Hur gammal var Kettil första gången han fick följa med sin morfar till disatinget? Fem år? Var han rädd? Ja, han var rädd.
Alla männen i en ring uppe på anfadershögen. Den kalla februarinatten (skulle bryten på Risåsen säga, Kettil kallade det Göjemånaden). Fackelsken. De tre gydjorna: den gamla som satt i norr och sjöng med Kettil i knäet, den havande som satt i söder och med lårbenet av en getabock slog på den stora trumman med alla tecknen och djurbilderna, och den unga mön som dansade runt i ringen, skakade sitt huvud av och an, och gav männen att dricka ur hornet. Också männen sjöng och skakade sina huvuden, och trummade med händerna på sköldarna.
Särskilt när de fått drycken. Det var något med deras blickar som förändrades. Som om de såg längre.
Och så morfar. Naken i den kalla natten klev han rakt in i mitten av ringen. Sträckte ut sina händer. Sjöng entonigt. En och en klev hövdingarna fram. Målade sitt klans märke på morfaderns kropp, med getblod utblandat i det sista av julens och vinterns finaste mjöl. Aske målade björlänningarnas och sävebornas örn med de utbredda vingarna över morfaderns rygg. Botulf målade tuvebornas korp i morfaderns ansikte.
Man sa att hövding Rodulf på sin tid borde ha målat ranernas skepp, eller Rans tumlare och valfiskar, men han målade alltid hammargudens hammare på morfaderns armar. Han ville veta mer om krigslyckan än om fiskelyckan eller handel. När Eggder tog Rodulfs plats som ranernas hövding, ungefär då Kettil föddes, så målade inte heller han några skepp. Som götakungens jarl hade han rätt att måla björnens ramar och labbar.
Skepp målade istället älvgrimarnas hövding Ale från Skepplanda i morfaderns ryggslut, och Tryggve-Frej målade uttrarna från både Utterhällen och Porthällen på morfaderns ben.
Nu ökade trumslagaren takten. Den unga kvinnan dansade häftigare, männen sjöng starkare, och morfadern tömde hela hornet. Han frös till, och slogs omkull på marken som av en osynlig kraft. Han kastade sig av och an, ropade, väste, skrek.
Kettil blundade och höll hårt för öronen.
Så tystnade morfadern plötsligt. Blev orörlig. Trummandet och sången tystnade. Ungmön stannade upp, såg ner i marken, och tog till orda:
– "Mödrar, kom! Mödrar, kom till oss! Mödrar, hjälp oss!"
Männen svarade:
– "Mödrar, kom! Mödrar, kom till oss! Mödrar, hjälp oss!"
Och mödrarna kom. En efter en vaknade de gamla lagsägarna från förr ur sin sömn i högen, och kom in i morfadern, tog hans håg och sinne i besittning. Han klev upp. Satte sig på den högsta stenen som var rest på högen.
Nu kunde de alla lägga fram sin sak. Berätta om dråp som skett. Oförrätter. Brott mot heder och liv och hälsa. Flyttade gränsstenar och falska mått i handeln.
Och mödrarna svarade. Med morfaderns lugna stämma förkunnade de vem som skulle betala gäld till vem, vilka stenar som skulle flyttas, och vilka som skulle hängas, förvisas, tas till träl, skäras öron eller fingrar av, eller bjudas till envig. Mödrarna som kunnat hålla freden i tusen år, när bronset och guldet och kraften flödade, de kunde med sin vishet hålla freden även för denna fattiga tids barn.
Genom Kettils morfar, som tog emot dem i sin egen kropp.
Här är anteckningar från en utgrävning av högen i Tingstad, från 1920-talet: