Anteckningar från Edda
- Thread starter olaberg
- Start date
Japp, en hel del. "Alver" har ju varit en beteckning för älvgrimarna, folket som bodde vid älven, kanske särskilt i Ale, Surte, Skepplanda och Bohus. Norr om Vättle. Och "Alvhem" syftar om jag förstått det hela rätt oftare på just "människorna vid älven", snarare än på alfer och knytt. Så att utan vidare göra Alvhem till alvernas hem kändes inte rätt. Även om det naturligtvis bor alfer i underjorden. Men det gör det ju i hela Norden vid den här tiden, eller hur?
Men jag spann vidare och kom på älvor som dansar på ängarna vid älven. Älvafriden, diserna och skyddsandar. Att våtmarken mellan foten av Otterhällan och Gullbergsvass uppstod när älvorna grät, när kriget återkom till Götälvsdalen på 500-talet (vilket har arkeologiskt stöd, de flesta fornborgarna i dalen är från den här tiden, om jag förstått det hela rätt).
För er som har DN: Karin Bojs skriver om ett gravskick som spreds över Europa under 400-talet: att begrava svärd och annat tillsammans med en stor person, för att strax därefter, under rituella former förmodas det, gräva upp föremålet.
Spelar man Edda förstår man att det är ett av sätten man kan skapa magiska vapen och andra föremål på.
Den viktiga personen, under sin färd i den underjordiska andevärlden, kommer att stöta på djupgnomer och svartalfer och andra knytt, som mot betalning (sådant som vi i modern tid felaktigt har tolkat som gravgåvor) förtrollar vapnen och föremålen.
Efter en tid kan man gå in i graven och hämta sitt nya +1-svärd.
www.dn.se
Spelar man Edda förstår man att det är ett av sätten man kan skapa magiska vapen och andra föremål på.
Den viktiga personen, under sin färd i den underjordiska andevärlden, kommer att stöta på djupgnomer och svartalfer och andra knytt, som mot betalning (sådant som vi i modern tid felaktigt har tolkat som gravgåvor) förtrollar vapnen och föremålen.
Efter en tid kan man gå in i graven och hämta sitt nya +1-svärd.
Karin Bojs: Att hylla de döda är typiskt oss
Begravningsriter är unikt mänskligt, och skiljer oss från neandertalare och andra människoarter. En ny studie visar hur en ritual spred sig från 400-talet.
www.dn.se
De kom mitt i natten. När hirden, fortfarande rusig av julölet, sov, och endast trälarna spanade in i mörkret, från Risåsens krön, upp mot Guldhedaberget i öster, upp mot Stigberget i väster, och in i Djupedalens och Sundhagsskogens mörker i syd.
Man hade sagt att eld och stål höll trollen borta, och att rövarna var för få för att kunna rå på träborgen och vallarna. Att värnet på Risåsen inte skulle falla för varken mörka makter eller lömska människor.
Och ändå hände det.
Hade de slutit en pakt, rövarna och trollen? För nog var det troll som kastade sig över de spetsiga pålarna på värnets krön, väl fyra famnar över marken, och bet ihjäl vakten av trälar som stod uppepå plattformen. Men vem stack fästet i brand? Och varför flydde inte trollen när lågorna började slicka deras ludna skinn?
Istället fortsatte de, i raseri, att dräpa hela nattväktarstyrkan, och kasta sig nerför den branta sluttningen till husen nere i tegnebyn. De sömndruckna krigarna hade precis fått på sig sina järnskjortor och lädersärkar när de mötte trollflocken i en ojämn kamp.
Många troll nedgjordes, men också många kämpars liv släcktes den kvällen.
Strax störtade en grupp ut från träporten vid Utterhällens port och red i sporrsträck mot Risåsen. På vägen mötte de överlevande trälar som flydde i panik mot räddningen i Utterhallen, och fler troll som följde efter trälarna.
Kanske en femtedel av folket, trälar och krigare, i tegnebyn överlevde den kvällen, tack vare styrkan från Utterhällen som kom i rättan tid. Men fästet på Risåsen var man tvungen att ge upp. Nu var alla berg i Örgrytingarnas utmark i mörkmakternas händer. Endast bergen mot älven: Utterhällen och Solberget, och strandängen däremellan var kvar i deras vård. Platsen för marknaden och marknadslekarna vid disatinget.
Vad händer nu? Kan marken brukas? Kan ondskan stoppas? Finns svaret bland de hemligheter som bergen rymmer?
Året är 523, och det är två veckor efter midvinterblotet.
Man hade sagt att eld och stål höll trollen borta, och att rövarna var för få för att kunna rå på träborgen och vallarna. Att värnet på Risåsen inte skulle falla för varken mörka makter eller lömska människor.
Och ändå hände det.
Hade de slutit en pakt, rövarna och trollen? För nog var det troll som kastade sig över de spetsiga pålarna på värnets krön, väl fyra famnar över marken, och bet ihjäl vakten av trälar som stod uppepå plattformen. Men vem stack fästet i brand? Och varför flydde inte trollen när lågorna började slicka deras ludna skinn?
Istället fortsatte de, i raseri, att dräpa hela nattväktarstyrkan, och kasta sig nerför den branta sluttningen till husen nere i tegnebyn. De sömndruckna krigarna hade precis fått på sig sina järnskjortor och lädersärkar när de mötte trollflocken i en ojämn kamp.
Många troll nedgjordes, men också många kämpars liv släcktes den kvällen.
Strax störtade en grupp ut från träporten vid Utterhällens port och red i sporrsträck mot Risåsen. På vägen mötte de överlevande trälar som flydde i panik mot räddningen i Utterhallen, och fler troll som följde efter trälarna.
Kanske en femtedel av folket, trälar och krigare, i tegnebyn överlevde den kvällen, tack vare styrkan från Utterhällen som kom i rättan tid. Men fästet på Risåsen var man tvungen att ge upp. Nu var alla berg i Örgrytingarnas utmark i mörkmakternas händer. Endast bergen mot älven: Utterhällen och Solberget, och strandängen däremellan var kvar i deras vård. Platsen för marknaden och marknadslekarna vid disatinget.
Vad händer nu? Kan marken brukas? Kan ondskan stoppas? Finns svaret bland de hemligheter som bergen rymmer?
Året är 523, och det är två veckor efter midvinterblotet.