Jag håller med on Planescape: Torment. Men inte om Mask of the Betrayer. Det är en fantastisk story, men jag avskydde hur den var implementerad. För att vara det bästa crpg:t så måste man väl lyckas i båda två av de här kategorierna.Planescape: Torment är sjukt bra! Ett existentialistiskt mästerverk i en stad mitt i ett multiversum av fysiskt bokstavlig filosofi. Ett spel med tre nödvändiga strider i hela spelet, fantastiska karaktärer, som faktiskt ställer intressanta frågor och där folket du reser med alla är tredimensionella och ger egna infallsvinklar på världen. Har en av de bästa kärlekshistorierna i ett datorspel.
Men Mask of the Betrayer är bättre. Det är ett spel om mänsklighetens förhållande med Gud och vad det innebär att tro. Det är ett spel om ateism och att få vara sig själv. Det är ett spel om dialektik. Det är ett spel om det orättvisa med ett rättvist universum. Det har de bästa jävla NPC:erna i ett datorspel och är ovanpå alltihop sjukt kul att spel med sina över level 20 D&D karaktärer med extra mycket makt.
Kul, har tänkt vänta ett tag och införskaffa det i samband med ny konsol. Projekt Red känns som en kvalitetsstämpel trots alla slarvmissar.Cyberpunk 2077 är helt magiskt bra. Länge sedan jag blev så uppslukad av ett digitalt rollspel, mycket för att berättelsen är mer personlig och mindre "rädda världen". Karaktärsgalleriet är helt fantastiskt. Planerar redan min nästa genomspelning innan jag är klar med min första för jag känner att jag bränt broar med min första karaktär och vill testa att göra precis motsatsen med nästa karaktär.
Buggar och annat jönseri gör att du antagligen bör vänta några månader till innan du spelar det, men Cyberpunk 2077 är inte bara ett bra digitalt rollspel--det kan vara det bästa som någonsin gjorts.
Otroligt bra spel, men också en produkt av sin tid väldigt mycket. För den som vant sig vid full Voice-Over och moderna menyer kan det te sig som en väldigt långsam upplevelse idag, snart 22 år senare.Planescape: Torment utan tvekan. Det finns en del andra bra, men det är nog det enda jag spelat igenom flera gånger.