Igår dök Spider-man - Far From Home upp på Netflix, och jag tittade på den, och reagerade på att Spindelmannen i Marvels egna filmer skiljer sig så extremt mycket från den jag läste om i serietidningar under 80-talet, och även från Spindelmannen i de tidigare filmerna, som var mer lik serieförlagan.
Men framför allt tänkte jag ta upp tre saker som är väldigt vanligt i superhjältefilmer och gör att de skiljer sig väldigt mycket från superhjälteserier.
1. Skurkarna dör
Ett utmärkande drag hos superhjältar brukar vara att de inte dödar skurkarna, utan bara knockar dem eller paketerar dem med spindelnät eller magiskt lasso så att polisen kan ta hand om dem. Huvudskurken överlever alltid så att hen kan komma tillbaka och hota hjälten i ett framtida äventyr. (Eller så dör hen när högkvarteret exploderar eller liknande, så att det inte finns en kropp, och ett kommande äventyr kan förklara hur det gick till när skurken överlevde.)
I filmerna är det istället så vanligt att skurken dör att vi reagerar på när det inte sker. (Jokern i The Dark Knight, till exempel.) I Zack Snyders Justice League (och även Batman vs. Superman) kastas småskurkar i väggen, och det är möjligt att de skulle kunna överleva det. Därför har man lagt på digitalt blodstänk som hämtat ur en splatterfilm, för att göra det tydligt att skurken verkligen är stendöd. I samtliga Avengers-filmer har det förekommit en lång (och rätt tråkig) scen där hjältarna slåss mot en armé av goons, och dessa mosas till höger och vänster. Det är alltså inte bara så att filmskaparna hamnar i en situation där de tvingas låta en hjälte döda en skurk för att bevara någon form av realism; det är så att de aktivt skapar situationer där hjältarna ska döda skurkar.
2. Masken verkar mest vara något som är i vägen
Om en superhjälte på film har en mask så kan du vara helt säker på att den åker av så fort det verkar rimligt. (Och ganska ofta även när det inte verkar rimligt.) Om hjälten bär en mask som inte visar ögonen i serietidningen (som till exempel Läderlappen och Fantomen), så kan du vara säker på att ögonen syns på film, och att hjälten har svart ögonskugga runt ögonen, för att det ser rätt fånigt ut annars. (Det ser rätt fånigt ut även med den svarta ögonskuggan.)
Jag antar att förklaringen är att skådisarna väldigt gärna vill synas i bild, så mycket som möjligt, och det får de inte göra om de har en mask på sig. Och det här hänger ihop lite med punkt tre.
3. Hjältarna låtsas inte ens att de har en hemlig identitet
Ett utmärkande drag för superhjältar i serier är att de har hemliga identiteter som de anstränger sig för att bevara. Ett utmärkande drag för superhjältar i filmer är att ALLA som möter dem omedelbart listar ut vem de är, och om det är omöjligt för dem att lista ut det så berättar hjälten det.
Det är naturligtvis lite fånigt med hemliga identiteter, och helt orealistiskt att Lois Lane inte kan lista ut att Clark Kent är Stålmannen, men inte speciellt orealistiskt jämfört med andra saker som händer i superhjälteberättelser. Och även om just Lois Lane och Clark Kent är ett extremt exempel kan man ju tänka sig att Läderlappen inte måste berätta för en hel pub full med islänningar vem han är.
Jag undrar mest varför.
Men framför allt tänkte jag ta upp tre saker som är väldigt vanligt i superhjältefilmer och gör att de skiljer sig väldigt mycket från superhjälteserier.
1. Skurkarna dör
Ett utmärkande drag hos superhjältar brukar vara att de inte dödar skurkarna, utan bara knockar dem eller paketerar dem med spindelnät eller magiskt lasso så att polisen kan ta hand om dem. Huvudskurken överlever alltid så att hen kan komma tillbaka och hota hjälten i ett framtida äventyr. (Eller så dör hen när högkvarteret exploderar eller liknande, så att det inte finns en kropp, och ett kommande äventyr kan förklara hur det gick till när skurken överlevde.)
I filmerna är det istället så vanligt att skurken dör att vi reagerar på när det inte sker. (Jokern i The Dark Knight, till exempel.) I Zack Snyders Justice League (och även Batman vs. Superman) kastas småskurkar i väggen, och det är möjligt att de skulle kunna överleva det. Därför har man lagt på digitalt blodstänk som hämtat ur en splatterfilm, för att göra det tydligt att skurken verkligen är stendöd. I samtliga Avengers-filmer har det förekommit en lång (och rätt tråkig) scen där hjältarna slåss mot en armé av goons, och dessa mosas till höger och vänster. Det är alltså inte bara så att filmskaparna hamnar i en situation där de tvingas låta en hjälte döda en skurk för att bevara någon form av realism; det är så att de aktivt skapar situationer där hjältarna ska döda skurkar.
2. Masken verkar mest vara något som är i vägen
Om en superhjälte på film har en mask så kan du vara helt säker på att den åker av så fort det verkar rimligt. (Och ganska ofta även när det inte verkar rimligt.) Om hjälten bär en mask som inte visar ögonen i serietidningen (som till exempel Läderlappen och Fantomen), så kan du vara säker på att ögonen syns på film, och att hjälten har svart ögonskugga runt ögonen, för att det ser rätt fånigt ut annars. (Det ser rätt fånigt ut även med den svarta ögonskuggan.)
Jag antar att förklaringen är att skådisarna väldigt gärna vill synas i bild, så mycket som möjligt, och det får de inte göra om de har en mask på sig. Och det här hänger ihop lite med punkt tre.
3. Hjältarna låtsas inte ens att de har en hemlig identitet
Ett utmärkande drag för superhjältar i serier är att de har hemliga identiteter som de anstränger sig för att bevara. Ett utmärkande drag för superhjältar i filmer är att ALLA som möter dem omedelbart listar ut vem de är, och om det är omöjligt för dem att lista ut det så berättar hjälten det.
Det är naturligtvis lite fånigt med hemliga identiteter, och helt orealistiskt att Lois Lane inte kan lista ut att Clark Kent är Stålmannen, men inte speciellt orealistiskt jämfört med andra saker som händer i superhjälteberättelser. Och även om just Lois Lane och Clark Kent är ett extremt exempel kan man ju tänka sig att Läderlappen inte måste berätta för en hel pub full med islänningar vem han är.
Jag undrar mest varför.