Bästvärsta kampanjen

[God45]

Vilken kampanj gillar ni fastän den egentligen inte är bra?

Jag älskar Cyberskelter till Cyberspace som är bara helt jävla vansinnig med Seed A.I.s, mördande mutant män på McDonalds, dödssateliter, kick-punch-cut-knife fighters och mycket mer. Omöjligt svårt, fyllt med vansinne och cyberpunk attityd när den är dummast och ytligast!

 

[Puckohue]

The Enemy Within för WFRP. Nyskapande när den kom (”ett Cthulhu-äventyr i fantasy-miljö”) och cool historia, men fylld av problem och trådar som inte leder någonstans.

The Smoking Ruin till RuneQuest. Förfärlig produktion, rörigt, långa ”läs högt för spelarna”-partier. Men låter äventyrarna ta del i fantastisk historia med ena foten här och ena i mytologisk tid.

 

[Franz]

Härskarserien till DoD är allmänt hatad, men jag tycker det är en av de bättre kampanjerna jag spelat. Kände inte alls av den ökända hårda rälsningen. Minns att jag tyckte settingen var fantasifull. Har alltid haft en fäbless för onda kultister som fiender vilket förekommer här. Sen finns fantasifulla slp's, intriger mellan konkurrerande handelshus och odöda drakar!

 

[Magnus Seter]

Ytterligare en röst för The Enemy Within. Som kampanj är den spretig och inkonsekvent. En väldigt svag krok för att få rollpersonerna involverade överanvänds och kramas torr av allt blod och sedan kokar man soppa på den kvarvarande uträtade spiken. Och sen kör man en vända till.

Jag älskar The Enemy Within, men är medveten om att jag älskar en idealbild av kampanjen. Den är betydligt mer problematisk att använda som kampanj än vad man kan få uppfattningen om när man läser hyllningarna.

 

[Cybot]

The Enemy Within för WFRP. Nyskapande när den kom (”ett Cthulhu-äventyr i fantasy-miljö”) och cool historia, men fylld av problem och trådar som inte leder någonstans.

The enemy within, eller i alla fall den reviderade versionen, är objektivt bra. Det är inte en bästvärsta kampanj, det är en bra kampanj.

 

[God45]

Harlequin kampanjen till Shadowrun 1e är ju en rälsad röra om gudnpcer... Men Jokaim Von Anka är ett troll och man ska råna hans fucking bergsslott! Också briljant att varje scenario har olika konstnärer i helt olika stil så du kan visa bilderna och lura spelarna att det inte är en kampanj. Sneaky på rätt nivå för Shadowrun!

 

[Cybot]

Bästvärsta kampanjen är IMHO Dark Symmetry. Det är kul att spela den, men absolut ingenting är logiskt, sammanhängande eller ens internt konsistent.

 

[Magnus Seter]

The enemy within, eller i alla fall den reviderade versionen, är objektivt bra. Det är inte en bästvärsta kampanj, det är en bra kampanj.

Jag tycker att Something Rotten in Kislev och Empire in Flames var undermåliga delar av The Enemy Within. Fram tills dess var det superbra. Så jag tycker att bästvärst passar.

I den reviderade aktuella versionen kommer ju SRiK ersättas med The Horned Rat och EiF med Empire in Ruins. Så förhoppningsvis blir helheten mycket bättre.

 

[Brödbane]

Svarta solen till Trudvang.
En hårt rälsad, ojämn och bitvis direkt trasig kampanj som på något sätt ändå kan få en att tappa andan emellanåt med sina mörka skogar, övergivna dvärgariken och storslagna konflikter.
Är väl medveten om att mycket är rosaskimrande nostalgi, men på nåt vis så är den utgångspunkten för fantasy-kampanjer i min världsbild.

 

[Henke]

Svarta solen till Trudvang.
En hårt rälsad, ojämn och bitvis direkt trasig kampanj som på något sätt ändå kan få en att tappa andan emellanåt med sina mörka skogar, övergivna dvärgariken och storslagna konflikter.
Är väl medveten om att mycket är rosaskimrande nostalgi, men på nåt vis så är den utgångspunkten för fantasy-kampanjer i min världsbild.

Hänger den ens ihop alls? Vildhjärta och Snösaga har väl vissa beröringspunkter, men jag förstår det som att Eldsjäl egentligen handlar om något annat? (Därför står den kvar oläst i bokhyllan. Plus att jag var lite för trött i huvudet efter Snösaga).

 

[Ymir]

Giovanni Chronicles. Öppningen är helt fantastisk, där rollpersonerna är personligen bjudna till en mystisk fest på ett slott i Transsylvanien

Spoiler

- som mat.

Skeendena som skildras är fascinerande och intressanta delar av Vampires backståry, men utförandet lämnar mycket i övrigt att önska, och reducerar konstant rollpersonerna till passiva åskådare medan koolare vampyrer gör koolare saker. Kampanjen är basically ospelbar, men idén bakom den så himla bra.

 

[entomophobiac]

Alltså, The Venusian Apocalypse, till Mutant Chronicles, har en särskild plats för min del. Massa balltuffa idéer och jag satt och antecknade som en dåre där i tonåren. En miljard post-its med referenser och kom-ihåg. Men sen kändes den nästan helt ospelbar i praktiken. Och helt ärligt minns jag inte mycket mer än det allra första uppdraget, i djungeln, där rollpersonerna

Spoiler

bryter det andra mörka sigillet

bara genom att vara som rollpersoner är.

 

[God45]

Giovanni Chronicles. Öppningen är helt fantastisk, där rollpersonerna är personligen bjudna till en mystisk fest på ett slott i Transsylvanien

Spoiler

- som mat.

Skeendena som skildras är fascinerande och intressanta delar av Vampires backståry, men utförandet lämnar mycket i övrigt att önska, och reducerar konstant rollpersonerna till passiva åskådare medan koolare vampyrer gör koolare saker. Kampanjen är basically ospelbar, men idén bakom den så himla bra.

Det här är 100% sant! Jag har spelledit igenom de två första delarna och hela Transylvania chronicles och ja, det är ospelbart!

 

[Ymir]

Det här är 100% sant! Jag har spelledit igenom de två första delarna och hela Transylvania chronicles och ja, det är ospelbart!

spellett, spelledit... spellidit, borde vara termen.

 

[Leon]

Det här är 100% sant! Jag har spelledit igenom de två första delarna och hela Transylvania chronicles och ja, det är ospelbart!

Vi spelade Transylvania Chronicles. Och ja, det kändes brutet på precis det sättet. Som tur är var våra rollpersoner ännu mer brutna (spelmekaniskt och megalomaniskt) och vi stormade genom kampanjen som noshörningar genom SLs finaste te-servis

 

[Brödbane]

Hänger den ens ihop alls? Vildhjärta och Snösaga har väl vissa beröringspunkter, men jag förstår det som att Eldsjäl egentligen handlar om något annat? (Därför står den kvar oläst i bokhyllan. Plus att jag var lite för trött i huvudet efter Snösaga).

Jo alltså det finns en koppling, men det är inget som spelarna få vetskap om på rimligt vis. Det är ett återkommande problem med riotminds produkter. De kan skriva spaltmetrar om saker som de sedan aktivt undanhåller spelarna. Storyn binds ihop lite i den avslutande delen, Likstorm.

Men Eldsjäl har jag lyft upp flera gånger som en av de sämsta rollspelsprodukterna i svensk historia så det är klokt att låta den fortsätta stå orörd. Ett jäkla haveri till bok!

 

[Björn den gode]

Giovanni Chronicles. Öppningen är helt fantastisk, där rollpersonerna är personligen bjudna till en mystisk fest på ett slott i Transsylvanien

Spoiler

- som mat.

Skeendena som skildras är fascinerande och intressanta delar av Vampires backståry, men utförandet lämnar mycket i övrigt att önska, och reducerar konstant rollpersonerna till passiva åskådare medan koolare vampyrer gör koolare saker. Kampanjen är basically ospelbar, men idén bakom den så himla bra.

Håller helt med, och efter att ha misslyckats med att spelleda den två gånger så lyckades jag ändå rätt bra den tredje, det blev inte vår bästa kampanj men ändå rätt bra, och vi spelade klart och var rätt nöjda, nån gång ska jag göra en tråd om hur vi gjorde för att få det bra också, har tänkt det ett tag nu, nån gång händer det

 

[Bifur]

Den nidländska reningen. Den gör häftiga saker med spelvärldens setting på det där klassiska rädda världen sättet. Den har flera spännande platser och konfrontationer för RPna att uppleva. Vi hade mycket kul med den när den var ny. Men den är också erbarmligt rälsad på det allra värsta viset och allmänt stereotyp i många skildringar. Försökte skapa mig en samtida bild för en liten tid sedan men kom bara någon sida.

 

[Leon]

Den nidländska reningen. Den gör häftiga saker med spelvärldens setting på det där klassiska rädda världen sättet. Den här flera spännande platser och konfrontationer för RPna att uppleva. Vi hade mycket kul med den när den var ny. Men den är också erbarmligt rälsad på det allra värsta viset och allmänt stereotyp i många skildringar. Försökte skapa mig en samtida bild för en liten tid sedan men kom bara någon sida.

Förvånad att det tog 18 inlägg att komma till nidländska reningen...

 

[krank]

Alltså, The Venusian Apocalypse, till Mutant Chronicles, har en särskild plats för min del. Massa balltuffa idéer och jag satt och antecknade som en dåre där i tonåren. En miljard post-its med referenser och kom-ihåg. Men sen kändes den nästan helt ospelbar i praktiken.

Jag läste del 1 för ett par år sedan och ja, den är helt ospelbar. Super-duper-mega-rälsad på de allra sämsta allt-går-sönder-om-rollpersonerna-inte-gör-rätt-sätten. Jag har köpt Modiphius nyutgåva och ska läsa den nåt tag… Jag har haft nån tanke om att försöka skriva om och rädda den där tågkraschen, men det har inte blivit av ännu.

Det finns väldigt mycket jag fortfarande gillar med gamla MC, men den där kampanjen…