Bästvärsta kampanjen

[crilloan]

Härskarserien till DoD är allmänt hatad, men jag tycker det är en av de bättre kampanjerna jag spelat. Kände inte alls av den ökända hårda rälsningen. Minns att jag tyckte settingen var fantasifull. Har alltid haft en fäbless för onda kultister som fiender vilket förekommer här. Sen finns fantasifulla slp's, intriger mellan konkurrerande handelshus och odöda drakar!

Den skulle jag vilja få med i min "Klubbar klassikerna i Ereb Altor" kampanj!
(skulle den fungera att få in efter svavelvinter? eller efter marsklandet och innan svavelvinter?)

/C

 

[Franz]

Den skulle jag vilja få med i min "Klubbar klassikerna i Ereb Altor" kampanj!
(skulle den fungera att få in efter svavelvinter? eller efter marsklandet och innan svavelvinter?)

/C

Absolut, jag tycker den funkar både efter Svavelvinter och efter Marsklandet men innan Svavelvinter

 

[Theo]

En till på-sätt-och-vis-röst för The Enemy Within, och det är ändå en kampanj jag älskar till den grad att den fick mig att börja med bordsrollspel igen efter ett uppehåll på ca 20 år (med ett kort återfall för 15 år sen). Den har en skön stämning och en massa bra bitar men ramverket är svagt och buggarna är många. Men den är å andra sidan väldigt tacksam att ta avstamp i och göra sin egen version av (strängt taget var det det projektet som fick mig tillbaka i leken).

Fast jag skulle inte säga "bäst/värst", egentligen. Det är inget som är så dåligt som de bästa bitarna är bra, så att säga.

The enemy within, eller i alla fall den reviderade versionen, är objektivt bra. Det är inte en bästvärsta kampanj, det är en bra kampanj.

Nja. Hittills har inte den reviderade versionen utgjort någon påtaglig förbättring jämfört med originalet. De flesta buggarna finns kvar.

Vi får se om de två sista delarna som blir till stor del nya ändrar helhetsintrycket.

 

[JohanL]

Samuel Haight-sekvensen till WoD (mest Werewolf), som börjar rätt normalt och slutar fullständigt bonkers i The Chaos Factor.

 

[Theo]

Ärans väg är en annan spretig kampanj som aldrig riktigt lever upp till sin potential - till stor del förstås pga att man bytte författare halvvägs igenom. Redan när vi spelade äventyren i mellanstadiet kändes det som att Mörkrets hjärta bröt ganska abrupt med mycket som framgått och implicerats i de första två delarna. Mörkrets Hjärta i sin tur var väl ett på sätt och vis hedervärt försök att göra riktig klassisk episk rädda-världen-fantasy i Tolkien / Donaldson-skolan, men det blev i slutändan mest en serie ganska träiga och oinspirerade minidungeons.

Idag kan man förstås också se att Döda Skogen och Maktens Portar å ena sidan, och Mörkrets Hjärta å andra, inte bara är olika stilen utan tillhör lite olika paradigm. MH är ett linjärt episkt äventyr av den sort som blev mycket populära under 80-talet; DS och även MH känns som de har rötterna i en äldre spelstil med mer fokus på utforskning än på en linjär "story".

 

[Cybot]

Samuel Haight-sekvensen till WoD (mest Werewolf), som börjar rätt normalt och slutar fullständigt bonkers i The Chaos Factor.

Samuel Haight är den bästvärsta karaktären. Inte bara i WoD utan i rollspel punkt slut.

 

[Svarte Faraonen]

Vi spelade Transylvania Chronicles. Och ja, det kändes brutet på precis det sättet. Som tur är var våra rollpersoner ännu mer brutna (spelmekaniskt och megalomaniskt) och vi stormade genom kampanjen som noshörningar genom SLs finaste te-servis

Det här är ändå den kingigaste spelstilen. Ful-optade RP som utnyttjar kryphål i taffliga regler för att ha något att sätta emot en tokrälsad kampanj.

 

[JohanL]

Det här är ändå den kingigaste spelstilen. Ful-optade RP som utnyttjar kryphål i taffliga regler för att ha något att sätta emot en tokrälsad kampanj.

Man ska inte underskatta värdet i att opta sina rollpersoner för att ha en chans mot världen när den är fientlig...

 

[Leon]

För min del had jag en karaktär där jag maxat True Faith, och sprang runt och använde den som en murbräcka på alla vi mötte. Det var en SLP som hette Nova Arpad och en som hette... Vlad Tepes. Knäckte båda