Skräp-rollspelandet: Högstadiet
Jag förstår inte att jag stod ut under dessa tre år, givet hur jävla dåliga mina spelgrupper var. Spelandet var tramsigt, oseriöst, sexistiskt, oengagerat, och direkt cringe att tänka tillbaka på. Av alla inblandade var det bara jag som fortsatte med rollspel in i vuxen ålder. Kanske anade jag hela tiden potentialen som verkligen fanns där, med bättre spelgrupper. Spelen som spelades var DoD Chronopia (by far mest), Eon, Neotech och Viking.
Den perfekta spelkompisen: Gymnasiet
I första klass i gymnasiet introducerades jag till en person som blev en mainstay i alla mina spelgrupper i många år framöver. Ihop med honom blev spelandet plötsligt magiskt, och mediets otroliga immersiva potential uppenbarade sig. Under den här tiden ägde många av mina mest formativa och minnesvärda upplevelser rum, och kvalitén på spelet var stundtals skyhög. Men vi strugglade med att hitta andra spelare som var lika engagerade och visionära som oss själva, och av alla vi spelade med, var det endast en som blev långvarig. Hon är ett geni, och jag spelar med henne än idag. Många spel testades under den här perioden, men by far mest långvarigt blev Eon och Vampire. En Eon-långkörare inleddes som med olika konstellationer av spelare basically fortsatte.
Långkörar-eran: 2002-2011
Sista året i gymnasiet träffades jag Eleas och Pendragon, som var rollspelsveteraner, och därför hade den entusiasm jag länge sökt hos mina medspelare. Ihop med dessa startade jag en massiv Eon-kampanj vars rötter egentligen fanns i gymnasie-spelandet, och som snart blev otroligt engagerande och komplex, och över tid kom att involvera en bred konstellation av andra spelare. På sätt och vis pågår den än idag, men är lite på is numera. Parallellet med detta kördes det mycket friform, skräck- och WoD-inspirerade saker ihop med de två spelarna från gymnasietiden, kampanjer som sällan fick ett avslut, men var extremt ambitiösa och immersiva, med en sällsam mörk känsla som influerat mig ända tills idag. Den här eran var lång, men nätverket av spelare förblev ganska litet. Fokuset låg helt på långkörare med små spelgrupper.
Kina-pausen: 2012-2013
Bodde i Kina. Gjorde ett försök att spela Apocalypse Wörld med folk där, men det föll inte så väl ut. Jag saknade dock inte rollspel så mycket under den här perioden, för livet var så fullt av andra äventyr, och jag skrev spaltmetrar till det blivande Neotech Edge. Det här var den bästa perioden i mitt liv och jag hade gärna bytt tillbaka om jag kunnat, men Kina har blivit en dystrare plats sedan 2013. Ändock intressant att inse att rollspelande inte egentligen var något jag behövde i mitt liv. Har jag måhända gjort ett misstag, som lagt så mycket av min tid och energi på det? Har det bara varit en illusion av tillfredställelse och lycka? Jag vet inte.
Det stora nätverkets era: 2013>
Genom föreningen Fish Tank på Spelens hus kom jag att träffa extremt många nya rollspelare, som i sin tur tog med sig andra bekanta in i spelandet. Jag slutade upp med ett extremt stort nätverk av spelare och är sedan dess bortskämd med spelgrupper. Lite kortare, men fortfarande långa, kampanjer i ett brett spektrum av spel har kännetecknat den här perioden, men en utveckling som skett är att friform numera är något jag absolut inte vill ägna mig åt, och att regelsystemet är bra har blivit det viktigaste kriteriet för valet av spel. Eon, Star Wars och Vampire är de mest populära spelen, men det har även körts kampanjer i Western, D&D, Coriolis, Kult och Svart av kval, vit av lust, samt one-shots i Ten Candles och Dread och diverse OSR-spel.