entomophobiac
Low Prep High Play
"Mörkt" är ett av de där uttrycken som vi kan slänga runt för att beskriva allt från Den svarta madonnan till Warhammer 40,000 och en miljon saker däremellan. Började nyligen bläddra i Blondels tolkning av Elric, som drar dekadensen på Melnibonéans till sin absoluta spets. Ett helt harem av slavar offras och deras blod blandas ut med Elrics badvatten på Elisabet Báthory-vis (oavsett om Báthory gjorde detta i verkligheten eller ej). Det här kan vara mörkt, eller bara överdrivet fånigt. I seriealbumet är det nog framförallt tänkt att just påvisa den där dekadensen. Alla dessa slavars liv har mindre värde än kejsarens välmående för dagen.
Det här fick mig dock att fundera. Jag tycker exempelvis själv inte att Warhammer 40,000 är särskilt "mörkt", för det balanserar på en gräns mellan svart läder och döskallar å ena sidan, och våldsamma överdrifter å andra sidan. Det senare lite samma sak som den här tolkningen av Elric gör.
Att tvingas göra jobbiga personliga val. Att bli kär i någon på "andra sidan" och ragga upp offer att mörda i det där mörka rummet på övervåningen där du hör en kyrkklocka klämta ur klang (Hellbound Heart). Alla former av true crime. Det här är också mörkt, men på ett mycket mer personligt sätt.
Så vad gör egentligen en värld 'mörk', för dig?
Det här fick mig dock att fundera. Jag tycker exempelvis själv inte att Warhammer 40,000 är särskilt "mörkt", för det balanserar på en gräns mellan svart läder och döskallar å ena sidan, och våldsamma överdrifter å andra sidan. Det senare lite samma sak som den här tolkningen av Elric gör.
Att tvingas göra jobbiga personliga val. Att bli kär i någon på "andra sidan" och ragga upp offer att mörda i det där mörka rummet på övervåningen där du hör en kyrkklocka klämta ur klang (Hellbound Heart). Alla former av true crime. Det här är också mörkt, men på ett mycket mer personligt sätt.
Så vad gör egentligen en värld 'mörk', för dig?