Mörker i världsbyggen

[entomophobiac]

"Mörkt" är ett av de där uttrycken som vi kan slänga runt för att beskriva allt från Den svarta madonnan till Warhammer 40,000 och en miljon saker däremellan. Började nyligen bläddra i Blondels tolkning av Elric, som drar dekadensen på Melnibonéans till sin absoluta spets. Ett helt harem av slavar offras och deras blod blandas ut med Elrics badvatten på Elisabet Báthory-vis (oavsett om Báthory gjorde detta i verkligheten eller ej). Det här kan vara mörkt, eller bara överdrivet fånigt. I seriealbumet är det nog framförallt tänkt att just påvisa den där dekadensen. Alla dessa slavars liv har mindre värde än kejsarens välmående för dagen.

Det här fick mig dock att fundera. Jag tycker exempelvis själv inte att Warhammer 40,000 är särskilt "mörkt", för det balanserar på en gräns mellan svart läder och döskallar å ena sidan, och våldsamma överdrifter å andra sidan. Det senare lite samma sak som den här tolkningen av Elric gör.

Att tvingas göra jobbiga personliga val. Att bli kär i någon på "andra sidan" och ragga upp offer att mörda i det där mörka rummet på övervåningen där du hör en kyrkklocka klämta ur klang (Hellbound Heart). Alla former av true crime. Det här är också mörkt, men på ett mycket mer personligt sätt.

Så vad gör egentligen en värld 'mörk', för dig?

 

[Daniel]

40k borde ju kännas supermörkt. Den goda sidan är ett fascistiskt och religiöst fundamentalistiskt imperium som lyder under en odöd, halvt apatisk kejsare som hålls vid liv genom att man dagligen offrar tusen levande människor för att fylla på hans magiska livskraft. På den onda sidan finns sexualsadistiska mörkeralver som förvandlar sina krigsfångar till evigt plågade, odöda möbeldetaljer, samt ostoppbara kaosgudar vars enda mål är att sprida pest, massmord och åter igen sexualsadism. Men med sin överepiska fantasyestetik blir upplevelsen inte så värst mörk i slutändan.

Då upplever jag småskaligare, jordnära ondska som mycket mörkare. En ensam seriemördare eller våldsverkare i småstadsmiljö upplever jag som mörkare än uppätna planeter och växande svarta hål som spyr ut armador av demoner och psykopatiska rymdriddare.

En av de mörkaste spelupplevelser jag haft var Eon-äventyret Sorgernas brunn, som är ett stundtals ganska småskaligt detektiväventyr om försvunna barn med lite Blair Witch Project-vibbar. Mörkret baserades inte så mycket på direkta skräckinslag utan på den oerhört sorgliga och mörka storyn som nystades upp, särskilt i "finalen".

Vad gäller illustration / stämningsbild är dock det mörkaste jag sett i spelsammanhang något i just Warhammer, dock inte rollspelsversionen utan figurspelsversionen, i boken Beasts of Chaos där ett gäng människor/mutanter på bokens första sida blir totalt söndertrasade och sönderplågade under en till synes okontrollerad kaosförvandling till beastmen. Den illustrationen är extremt mörk, och ger en oerhört mörk stämning som introduktion till spelboken!

 

[Rymdhamster]

Det här fick mig dock att fundera. Jag tycker exempelvis själv inte att Warhammer 40,000 är särskilt "mörkt"

Saker kan vara mörka på mer än ett sätt. I warhammer är "världen" väldigt mörk, men förtryck, tortryr, människoffer, galenskap etc... däremot är det tematiskt mer parodi.

Att göra jobbiga val och sånt betyder inte att världen i sig är mörk, utan att spelet har ett mörkt tema.

Spel kan vara båda mörka och lätta på samma gång, på olika områden.

 

[entomophobiac]

Att göra jobbiga val och sånt betyder inte att världen i sig är mörk, utan att spelet har ett mörkt tema.

Det här är ju i sig rättså intressant. I mångt och mycket tror jag värld och tema är ungefär samma sak i många former av underhållning, men "världsbygge" i rollspel tenderar ofta att handla om fiktiva länder och folk och så vidare. Med andra ord: att världen "är" mörk är ofta samma sak som att den har ett mörkt tema. Åtminstone för mig.

 

[Zire]

Jag har för mig att det var @Ymir som skrev ett inlägg för många år sedan där han beskrev att dark fantasy egentligen är felkonstruerad. Egentligen borde det vara en paradisisk existens precis på randen till undergång. När man är i skiten så kan det liksom bara bli bättre, eller åtminstone inte mycket sämre. Mörker är när man faller ner, inte att man är långt ner men ändå klättrar uppåt. När man är på toppen och allt fint omkring en förfaller, vännerna blir mordiska galningar som slåss för överlevnad, allt man uppskattar försvinner, århundranden eller kanske årtusenden av strävanden förstörs och allt hopp är till intet gjort. Det är mörkt.

 

[Leon]

. Det här kan vara mörkt, eller bara överdrivet fånigt. I seriealbumet är det nog framförallt tänkt att just påvisa den där dekadensen. Alla dessa slavars liv har mindre värde än kejsarens välmående för dagen.

Mitt intryck är att syftet bara är förnedrings-chockeffekt. Men så har jag också väldigt svårt för den serietolkningen. Ljusår från Mike Mignolas Prince Corum tex

 

[entomophobiac]

Mitt intryck är att syftet bara är förnedrings-chockeffekt.

Det osar helt klart lite HBO Primetime. Men jag känner ändå att råheten i sig har ett budskap.

 

[God45]

När det är mörkt i fantasy är det typ Kings of Paradise där boken öppnar med att huvudpersonerna äter en bebis för att överleva eller Prince of Thornes där den 13 åriga huvudpersonen leder sina trupper till att plundra en by för att kunna belöna dem med chansen att få våldta. Peak sådant mörker är ju Blood Meridian av Cormac McCarthy där mängden fruktansvärt våld är så absurd att ingenting någonsin kommer närma sig det.

Men det är ju inte samma mörker som i socialrealism.

 

[entomophobiac]

När man är på toppen och allt fint omkring en förfaller, vännerna blir mordiska galningar som slåss för överlevnad, allt man uppskattar försvinner, århundranden eller kanske årtusenden av strävanden förstörs och allt hopp är till intet gjort. Det är mörkt.

Är det det? Att göra världens undergång till ett praktiskt fenomen ger ju bara alla konservativa verkliga krafter möjligheten att säga "vad var det jag sa!" Det är en rättså trött trop, kan jag tycka. Sen vet jag inte riktigt vad som skulle klassas som Dark Fantasy heller. Känner mig obildad i den här djungeln.

 

[Zire]

Är det det? Att göra världens undergång till ett praktiskt fenomen ger ju bara alla konservativa verkliga krafter möjligheten att säga "vad var det jag sa!" Det är en rättså trött trop, kan jag tycka. Sen vet jag inte riktigt vad som skulle klassas som Dark Fantasy heller. Känner mig obildad i den här djungeln.

Exemplet är egentligen inte så viktigt, men poängen är att en värld som snabbt och oåterkalleligt går åt en riktning som man uppfattar som "åt helvete" är mörkare än att världen är "åt helvete".

 

[entomophobiac]

Exemplet är egentligen inte så viktigt, men poängen är att en värld som snabbt och oåterkalleligt går åt en riktning som man uppfattar som "åt helvete" är mörkare än att världen är "åt helvete".

Vet inte om jag håller med. Åtminstone för mig så är ju de intressanta berättelserna om personer. Att då uppleva världen som redan gått åt helvete kan ju vara minst lika intressant som att uppleva när den går åt helvete.

Gissar att det handlar som mest om ifall det är världen upplevelsen handlar om eller om den handlar om personer i världen.

Men det är hur som helst två intressanta "mörka" utgångspunkter.

 

[Rymdhamster]

I mångt och mycket tror jag värld och tema är ungefär samma sak i många former av underhållning

Det är väldigt individuellt. Själv har jag exempelvis ingen ork alls för mörka teman, men älskar mörk setting och mörk humor.

 

[Genesis]

Det är väldigt individuellt. Själv har jag exempelvis ingen ork alls för mörka teman, men älskar mörk setting och mörk humor.

Ja, jag är ju tvärtom. Jag har gärna mörker i berättelsen eller i spelet, men är rätt ointresserad av mörka spelvärldar. Eller ja, jag är ju rätt ointresserad av spelvärldar i allmänhet. En berättelse med mörka teman kan nog till och med kännas värre om den utspelar sig i vår egen värld eller i en annan icke-mörk värld, eftersom man får kontrastverkan. Lite som att våld är så mycket värre i Dogs in the Vineyard än i Apocalypse World. I AW slåss man hejvilt och mördar människor utan att fundera så mycket på det, för det är så världen fungerar. Men i Dogs är du en civiliserad människa som lär dig om en annan människas liv, hens tro, de beslut hen tagit och bakgrunden till dem, och sedan dömer du hen som syndare och skjuter hen i huvudet för att endast så kan byn bli ren och gå vidare.

 

[Rickard]

Så vad gör egentligen en värld 'mörk', för dig?

Om jag förenklar så har "mörkt" med chock-värde att göra. Man chockar genom att göra något grimdark med tortyr, gore och annat. Man chockar genom att introducera motbjudandet teman. Det finns bra sätt att göra det på och så finns det Snyders sätt att göra det på.

Sedan kanske det finns förtryck och misär, men det behöver inte vara mörkt för det. Ta Messiah som exempel eller Reign of Fire.

 

[afUttermark]

Jag hade inget emot mörker förr. Vår undergångens arvtagarkampanj var hyfsat mörk. Med dystra familjeförhållanden, släktingar som dog i åsynen av rollpersonerna och de vet att det är deras fel. Sviken kärlek osv.

Men jag kan inte ta en mörk, mörk värld på allvar längre. Jag blir provocerad av mörkret. Om jag skulle spela i Noir, eller Luna city vill jag att min rollperson har en gul kostym eller iallafall är glad.

 

[entomophobiac]

Om jag förenklar så har "mörkt" med chock-värde att göra. Man chockar genom att göra något grimdark med tortyr, gore och annat. Man chockar genom att introducera motbjudandet teman.

Det här känns mer som den form av "edgy" som gore- och splatterfilmskulturen ägnade sig åt. Är det egentligen "mörkt", eller mest bara effektsökande?

 

[entomophobiac]

Men jag kan inte ta en mörk, mörk värld på allvar längre. Jag blir provocerad av mörkret.

Jag kände så när jag spelade Hellblade: Senua's Sacrifice. Bra spel och tar upp tunga ämnen. Men efter fyra-fem timmar av oavbruten ångest kändes det mer än lite tjatigt. Utan kontraster kände jag att det föll ganska platt till slut.

 

[chrull]

Som andra har sagt så finns det många sätt att vara mörk på, men jag tror att det viktigaste för mig är att det inte blir mycket bättre. Oavsett vad man gör så handlar det nästan alltid om att välja mellan olika dåliga saker. I Mörk Fantasy dräper du inte draken och räddar prinsessan för att mötas av en parad när du rider in i staden igen, i Mörk Fantasy konfronterar du draken och tvingas välja om den ska bränna ner alvernas skog, böndernas fält, eller sätta draken på tronen.
Om världen sen innehåller BDSM-alver eller inte är inte det viktiga, utan snarare saker som vilka drivkrafter som verkar dominera, och hur mycket ett liv är värt.

 

[afUttermark]

Som andra har sagt så finns det många sätt att vara mörk på, men jag tror att det viktigaste för mig är att det inte blir mycket bättre. Oavsett vad man gör så handlar det nästan alltid om att välja mellan olika dåliga saker. I Mörk Fantasy dräper du inte draken och räddar prinsessan för att mötas av en parad när du rider in i staden igen, i Mörk Fantasy konfronterar du draken och tvingas välja om den ska bränna ner alvernas skog, böndernas fält, eller sätta draken på tronen.
Om världen sen innehåller BDSM-alver eller inte är inte det viktiga, utan snarare saker som vilka drivkrafter som verkar dominera, och hur mycket ett liv är värt.

Men när du vadar genom böndernas brända åkrar och du ser liken efter otaliga små oskyldiga hobbitbarn kan du inte bara känna nu är det dags för en sång:
What will we do with a drunken sailor?
What will we do with a drunken sailor?
What will we do with a drunken sailor?
Early in the morning!
Way hay and up she rises
Way hay and up she rises
Way hay and up she rises
Early in the morning!

 

[chrull]

Va?