I helgen var det ju traditionellt LinCondags. Sveriges näst största rollspelskonvent och varje år brukar jag fundera på om LinCon eller GothCon var bättre. Oftast är svaret "GothCon", men det är aldrig självklart. Nu har ju LinCon flyttats i år, så då försökte vi oss på ett HemCon istället. Vi har ju haft en del onlinekonvent på HemCons Discord-server, och jag har blivit förvånad över hur kul jag tycker att det är, även om det såklart är roligare med ett "riktigt" konvent. Helgens konvent får jag nog ändå anse misslyckat. Vi var några krigare som dök upp ibland, men på det stora hela var det inte tillräckligt med uppslutning för att förtjäna att kallas "konvent". Vare sig folk är trötta på onlinespel, prioriterade annat eller vad som nu hände, så var vi väldigt få som dök upp när det var som bäst, och flertalet pass fick ställas in eftersom det helt enkelt inte fanns någon att spela med. (Obs, jag anklagar ingen för något! Ingen har något moraliskt ansvar att dyka upp och spela rollspel med mig.)
Men! Jag lyckades få till tre spelpass under helgen, i alla fall, och de var bra pass, så det är ju fortfarande bättre än en vanlig helg utan spel alls! Så jag har haft en kul helg med spel med trevliga människor, även om det var lite mindre än jag hade hoppats.
Första passet var en omgång av @Sodivra s Berättelser från Staden, första utgåvan, tillsammans med @Murmelgnu och @Lukas. Han har ju nyligen nysläppt spelet på forumet, så jag hade läst igenom det och konstaterat att det fortfarande kändes intressant att lira. En del detaljer som jag hade glömt kändes fräscha och innovativa, som att man kan spela ett tillstånd (typ "Ångest") eller en plats eller föremål i en scen. Mekaniken kändes lite splittrad, i det att den var uppbyggd för att man skulle försöka vinna som sin rollperson, men eftersom man byter rollperson i varje scen så blir det lite splittrat. Känns som att spelet härstammar från tiden innan vi riktigt rett ut det där med "play to lose" och spelstilar, och att konfliktsystemet finns med lite för att man måste ha ett konfliktsystem. Men på det stora hela känns det fortfarande som ett kul spel, och jag skulle kunna tänka mig att spela det igen. Kanske hacka det som jag gjorde med Psychodrame och bara slopa konfliktsystemet och använda setupreglerna och biten med kapitel och att spela personer, tillstånd, platser och föremål. Det tror jag skulle rocka.
Vår berättelse hette "Som hand i grön handske" och följde den försiktige kontoristen Fritjof Rudvågh och hans äventyr med den hemliga organisationen Gröna handsken. Tillsammans med konstsamlaren Isadora Prakt utforskade han glömda mysterier om Claudius Vandervijk, en mystisk filosof som levt i Staden för hundratals år sedan, och dennes teorier om hur Staden är ett levande väsen. Det blev en mysig och mystisk berättelse om grävandet i gamla hemligheter. Trevligt!
På torsdagkvällen spelade jag sedan en omgång Anatman med @Kim Nolemo, @Björn den gode, @Hellzon, och @DeBracy. Jag har tänkt ett tag att Anatman skulle fungera fint för onlinespel om jag bara lade upp alla korten på playingcards.io, och det gjorde jag och det gjorde det. Vi spelade Homo novus + Sinnets mörka vrå, och fick en sådan där hjärnvridande berättelse som Anatman kan leverera. Ett framtida samhälle övervakar sina medborgare genom att skanna deras hjärnor efter förbjudna tankar. Jag spelade Zebedee Pereira, som kan undgå skanning och därför är lite av kärnan i motståndsrörelsen. Han tar in andras minnen och personlighetsdrag i sin egen hjärna för att hans "klienter" ska kunna undgå att åka fast för dessa tankar. Det innebär dock såklart att klienterna själva inte vet att de är en del av motståndsrörelsen. Utanför landet arbetar Doktor Avagyan på att få till en fristad där de alla kan leva utan övervakning. När hon skickar ett sändebud med informationen om att hon lyckats så måste Pereira söka upp de andra i rörelsen och ge dem tillbaka sina riktiga jag.
Vi hade ett par riktigt sköna scener. Hellzons rollperson Doktor Ludvigsen arbetade på att framställa kloner som skulle användas under flykten. Tanken var att dessa skulle ersätta medlemmarna och fortsätta leva ut dessas liv utan vetskap om att de var kopior och att originalen hade varit medlemmar i motståndsrörelsen. Men Pereira bar med sig en hel del av Ludvigsens personlighet, inklusive hennes empati, och doktorn hade skapat kloner av sig själv, som själva saknade empati och som hatade Ludvigsen. Dessa hade flytt och var ute i staden, så Ludvigsen anlitade en lönnmördare för att jaga rätt på dem och döda dem. När Pereira gav tillbaka Ludvigsen hennes empati och hon insåg att hon skickat en lönnmördare för att döda tänkande människor så var det en riktigt ball och stark scen. Och för att göra saken värre hade lönnmördaren @, spelad av BDG, programmerat sig själv med ett hat mot synteter (klonerna) för att kunna motivera sig själv till att döda, så när Ludvigsen vill avblåsa mordet är det såklart inte möjligt.
En annan cool scen var när jag gav tillbaka minnena till Sa'id Fierro, som under sin tid utan vetskapen om motståndsrörelsen gått med i en anti-syntetisk hatgrupp och dessutom skaffat fru och barn. Även shootout-scenen i den gamla kyrkan var riktigt guld, och det minimalistiska konfliktsystemet fungerade problemfritt. Allt som allt en höjdaromgång.
Fredag morgon var vi för få som dök upp, och det blev inget spel. Fredagkvällen spenderades på releasepartyt för Söndrade vi falla, vilket var jättetrevligt, och där blev det en riktigt bra uppslutning med … kanske femton pers? @GnomviD, @wilper och Ronja pratade om spelet och processen, jag pratade lite om att skriva äventyr, Markehed (finns på forumet?) pratade om att göra om ett DYD-scenario till lajv och @w176 pratade om att spelleda spelet. Allt som allt kul och trevligt, och såklart jätteroligt att spelet/äventyret är släppt.
Lördag morgon återigen för få för att spela, men på kvällen lyckades vi få ihop fyra pers för en omgång Prosopopée. Det var jag, @DeBracy, @Bunny och @Hellzon. Prosopopée är alltid mysigt, och vi fick till en riktigt skön sagostämning om en liten stad invaderas av växtlighet som krossade dess byggnader. Bunny var den som mest växte i underlighet, och hans rollperson som började med lätt frostig hy slutade som en person som utstrålar kyla från hela sin varelse, och omsveps av en mäktig vind. Det blev inte riktigt lika knarkigt som Prosopopée kan bli ibland, men det tycker jag heller inte att det behöver vara. Det är inte ett mål i sig att det ska vara knäppt, och vi fick en skön besjälad sagostämning som jag tyckte mycket om.
Men! Jag lyckades få till tre spelpass under helgen, i alla fall, och de var bra pass, så det är ju fortfarande bättre än en vanlig helg utan spel alls! Så jag har haft en kul helg med spel med trevliga människor, även om det var lite mindre än jag hade hoppats.
Första passet var en omgång av @Sodivra s Berättelser från Staden, första utgåvan, tillsammans med @Murmelgnu och @Lukas. Han har ju nyligen nysläppt spelet på forumet, så jag hade läst igenom det och konstaterat att det fortfarande kändes intressant att lira. En del detaljer som jag hade glömt kändes fräscha och innovativa, som att man kan spela ett tillstånd (typ "Ångest") eller en plats eller föremål i en scen. Mekaniken kändes lite splittrad, i det att den var uppbyggd för att man skulle försöka vinna som sin rollperson, men eftersom man byter rollperson i varje scen så blir det lite splittrat. Känns som att spelet härstammar från tiden innan vi riktigt rett ut det där med "play to lose" och spelstilar, och att konfliktsystemet finns med lite för att man måste ha ett konfliktsystem. Men på det stora hela känns det fortfarande som ett kul spel, och jag skulle kunna tänka mig att spela det igen. Kanske hacka det som jag gjorde med Psychodrame och bara slopa konfliktsystemet och använda setupreglerna och biten med kapitel och att spela personer, tillstånd, platser och föremål. Det tror jag skulle rocka.
Vår berättelse hette "Som hand i grön handske" och följde den försiktige kontoristen Fritjof Rudvågh och hans äventyr med den hemliga organisationen Gröna handsken. Tillsammans med konstsamlaren Isadora Prakt utforskade han glömda mysterier om Claudius Vandervijk, en mystisk filosof som levt i Staden för hundratals år sedan, och dennes teorier om hur Staden är ett levande väsen. Det blev en mysig och mystisk berättelse om grävandet i gamla hemligheter. Trevligt!
På torsdagkvällen spelade jag sedan en omgång Anatman med @Kim Nolemo, @Björn den gode, @Hellzon, och @DeBracy. Jag har tänkt ett tag att Anatman skulle fungera fint för onlinespel om jag bara lade upp alla korten på playingcards.io, och det gjorde jag och det gjorde det. Vi spelade Homo novus + Sinnets mörka vrå, och fick en sådan där hjärnvridande berättelse som Anatman kan leverera. Ett framtida samhälle övervakar sina medborgare genom att skanna deras hjärnor efter förbjudna tankar. Jag spelade Zebedee Pereira, som kan undgå skanning och därför är lite av kärnan i motståndsrörelsen. Han tar in andras minnen och personlighetsdrag i sin egen hjärna för att hans "klienter" ska kunna undgå att åka fast för dessa tankar. Det innebär dock såklart att klienterna själva inte vet att de är en del av motståndsrörelsen. Utanför landet arbetar Doktor Avagyan på att få till en fristad där de alla kan leva utan övervakning. När hon skickar ett sändebud med informationen om att hon lyckats så måste Pereira söka upp de andra i rörelsen och ge dem tillbaka sina riktiga jag.
Vi hade ett par riktigt sköna scener. Hellzons rollperson Doktor Ludvigsen arbetade på att framställa kloner som skulle användas under flykten. Tanken var att dessa skulle ersätta medlemmarna och fortsätta leva ut dessas liv utan vetskap om att de var kopior och att originalen hade varit medlemmar i motståndsrörelsen. Men Pereira bar med sig en hel del av Ludvigsens personlighet, inklusive hennes empati, och doktorn hade skapat kloner av sig själv, som själva saknade empati och som hatade Ludvigsen. Dessa hade flytt och var ute i staden, så Ludvigsen anlitade en lönnmördare för att jaga rätt på dem och döda dem. När Pereira gav tillbaka Ludvigsen hennes empati och hon insåg att hon skickat en lönnmördare för att döda tänkande människor så var det en riktigt ball och stark scen. Och för att göra saken värre hade lönnmördaren @, spelad av BDG, programmerat sig själv med ett hat mot synteter (klonerna) för att kunna motivera sig själv till att döda, så när Ludvigsen vill avblåsa mordet är det såklart inte möjligt.
En annan cool scen var när jag gav tillbaka minnena till Sa'id Fierro, som under sin tid utan vetskapen om motståndsrörelsen gått med i en anti-syntetisk hatgrupp och dessutom skaffat fru och barn. Även shootout-scenen i den gamla kyrkan var riktigt guld, och det minimalistiska konfliktsystemet fungerade problemfritt. Allt som allt en höjdaromgång.
Fredag morgon var vi för få som dök upp, och det blev inget spel. Fredagkvällen spenderades på releasepartyt för Söndrade vi falla, vilket var jättetrevligt, och där blev det en riktigt bra uppslutning med … kanske femton pers? @GnomviD, @wilper och Ronja pratade om spelet och processen, jag pratade lite om att skriva äventyr, Markehed (finns på forumet?) pratade om att göra om ett DYD-scenario till lajv och @w176 pratade om att spelleda spelet. Allt som allt kul och trevligt, och såklart jätteroligt att spelet/äventyret är släppt.
Lördag morgon återigen för få för att spela, men på kvällen lyckades vi få ihop fyra pers för en omgång Prosopopée. Det var jag, @DeBracy, @Bunny och @Hellzon. Prosopopée är alltid mysigt, och vi fick till en riktigt skön sagostämning om en liten stad invaderas av växtlighet som krossade dess byggnader. Bunny var den som mest växte i underlighet, och hans rollperson som började med lätt frostig hy slutade som en person som utstrålar kyla från hela sin varelse, och omsveps av en mäktig vind. Det blev inte riktigt lika knarkigt som Prosopopée kan bli ibland, men det tycker jag heller inte att det behöver vara. Det är inte ett mål i sig att det ska vara knäppt, och vi fick en skön besjälad sagostämning som jag tyckte mycket om.