Opedagogiska rollspel, vilka har du läst och varför är de opedagogiska?

[Sömniga Isaac]

AW är inte ett av de mest välskrivna rollspelen som finns. Det är egentligen otroligt opedagogiskt och använder typ 230 sidor när det hade räckt med 50.

Utifrån ovanstående citat funderar jag på vilka opedaogiska rollspel vi stött på? Jag personligen upplever väldigt många rollspel som opedaogiska i sin presentation, det jag vill fånga in är dock vad som gör specifika rollspel opedagogiska. Är det upplägget? Är det hur de presenterar sitt innehåll? Är det hur de använder sig av bild och text i samspel? Är det bristen på bra exempel som förklarar hur systemet är tänkt att lösa situationer i spelet? Ja vad är det som gjort att somliga rollspel blir väldigt opedagogiska enligt dig som läsare.

Jag kan inte sätta fingret på vad, men jag har väldigt svårt att sätta mig in i DnD 5 som exempel. Jag vet inte om det beror på att spelet är opedagogiskt, här handlar det nog mer om att böckerna inte lockar mig till läsning, de väcker inte mitt intresse. Det tog väldigt lång tid för mig att reda ut vad som var valfria regler och vad som var regler som var grundreglerna, något som förmodligen handlar om min egen oförmåga att sätta mig in i böckerna ordentligt när jag skulle börja spela DnD 5.

 

[entomophobiac]

De mest pedagogiska rollspel jag läst är nog Ironsworn (för sättet det spelas) och Apocalypse World (för hur spelledande går till, i synnerhet). Gillade också Shinobigami väldigt mycket, och dess långa transkription av spelsession som fungerade väldigt bra som sätt att förklara både vad det går ut på och hur det fungerar. Rollspel är en väldigt klurig hobby att förklara annars.

Räknar med att andra kan ge exempel på opedagogiska spel!

 

[Genesis]

Man kan tycka att AW är pedagogiskt eller inte, men få har nog ansett att In a Wicked Age, av samme författare, är annat än svårläst. Det är legendariskt ogenomträngligt, extremt barskrapat och kondenserat, där en viktig detalj som måste greppas kan finnas i en bisats mitt i en paragraf någonstans utan att nämnas någon annanstans i boken. Man måste verkligen läsa den och notera varje ord. Än värre, man kan ibland få en förrädisk känsla av att ha greppat hur det fungerar, bara för att upptäcka i spel att det inte håller ihop, och så får man bläddra i boken på jakt efter den lilla mening som förklarar konceptet. Jag vill minnas att jag grävde igenom diverse forumstrådar för att lyckas avkoda det mesta, och vi råkade ändu ut för tveksamheter under spel.

 

[Skarpskytten]

Jag brukar säga att Mouse Guard är det enda rollspel där jag utifrån läsningen inte kunna förstå vad man gör i spelet i meningen vad som händer vid spelbordet. En kompis till mig hade samma erfarenhet. Vi älskade spelet, men ingen av oss vågade någonsin köra det.

Sen är ju DnD5s bruk av naturligt språk en styggelse, men spelet i sig har jag inga problem att fatta. Det är mest att många regler blir väldigt svårgenomtränglig.

 

[McKatla]

Jag har spelat Unknown Armies 1 och 2, men ändå ställde 3:an till problem. Det tog några försök innan jag orkade igenom. Varför? Jag tror det handlade om att det bredde ut sig på för många sidor, så jag tröttnade helt enkelt innan jag fick grepp om helheten. Med det sagt så älskar jag 3:an nu när jag väl kommit in i det.

För mig är det stora problemet att många spel fastnar i detaljism eller är för ordrika. Överlag har jag haft svår att ta mig in i spel som brer ut sig över många sidor, vilket är skälet till att jag t.ex. aldrig kom igenom Noir (tre försök) – trots att jag tror att jag verkligen skulle uppskatta spelet. Detsamma gäller Coriolis. Men ett spel jag inte kan läsa på en eller par sittningar går numera bort. Kanske egentligen inte en fråga om dålig pedagogik i allas ögon, men om det tar 80+ sidor att läsa hur man gör en RP så ids jag inte. Det måste gå att säga rappare. Ta Mörk Borg som ex; den samlade ordmassan är mindre än många spels första kapitel – men fungerar utmärkt! Ge mig stämning mer än detaljerade regler eller allt för detaljerad värld tack. Som Arthur Lundkvist säger så gör läsaren halva jobbet – och då uppskattar jag om inte rummet redan är så fyllt av skaparens ord att det inte finns något kreativt syre kvar i det.

 

[Stämma]

Sen är ju DnD5s bruk av naturligt språk en styggelse, men spelet i sig har jag inga problem att fatta. Det är mest att många regler blir väldigt svårgenomtränglig.

Jag har aldrig läst någon officiell DnD-produkt och förstår inte riktigt vad du menar med naturligt språk i sammanhanget, kan du utveckla?

 

[Skarpskytten]

Jag har aldrig läst någon officiell DnD-produkt och förstår inte riktigt vad du menar med naturligt språk i sammanhanget, kan du utveckla?

Många ord som finns i vanligt språk har en exakt regelmässig definition, och i många sammanhang leder den vanliga betydelse helt fel jämfört med den regelmässiga definitionen. Reglerna är spridda i tre olika böcker och det är ofta svårt att hitta var definitionen är, inte heller framgår det alltid när man läser en regel att det man just läst är en regel som interagerar med andra delar av systemet på andra ställen.

Jag uppfattar att 3e har både större textmängd och mer komplexa regler, men var mycket klarare än vad 5e är. Det låter motsägelsefullt kanske, men beror på att det är tydligare skrivet.

 

[Rymdhamster]

DnD5e. Om man inte redan vet hur DnD funkar från tidigare utgåvor så är 5e skitmärklig på många sätt.

Frammförallt:

Spelslots är ett märkligt system, om man inte vet att det kommer från Vancisk magi (och vad det är för något).

Spellevels skiljer sig från playerlevels.

Grundegenskapsvärdena är skitmärkliga när man ändå bara använder bonusarna.

 

[krank]

Jag tror att tredje utgåvan av Nobilis hittills är den sämsta jag läst i pedagogiskt hänseende. Otroligt rörigt, allt är utspritt, och det är otroligt oklart vilka delar av texten man förväntas hålla koll på och inte. Det finns element av rätt hyfsad mekanik här och var, men det är verkligen extremt svårt att hålla det hela i huvudet och att sålla i texten.

Att den är skriven med ganska hårt framkrystad "whimsy" gör inte saken bättre, men det gör det ju bara svårare att läsa i allmänhet…

 

[Rickard]

Jag har läst många spel på sistone där jag inte får reda på vad rollpersonerna gör förrän efter 70-100 sidor in i spelet. Neotech Edge, Vindsjäl och Blades in the Dark, exempelvis. Blades är jättekonstig. Den börjar jättepedagogiskt och så tappar den hela bollen och jag satt mest och funderade på varför jag läste allt det där.

Många rollspel är skrivna på ett sätt att man lika gärna kunnat läsa dem bakifrån, eftersom de förklarar vad man ska göra sist. Under Hill exempelvis.

Sällan det finns röda trådar i texten heller, utan det blir rätt fragmentariskt läsande. Jag tänkte inte på det förrän jag läste Hypertellurians och kände att jag kunde följa med i texten från ett stycke till ett annat.

Dogs in the Vineyard är uruselt skrivet. Det är skrivet som Vincent hade förklarat det - som om boken är ett enda långt exempel - och man måste gå tillbaka och läsa specifika stycken under spel för att förstå vad han menar. Det låter vettigt och självklart när man läser texten, men så fort man går utanför tillämpningen exemplet visar på, så blir det svårt att förstå vad han menar. Själv försöker jag därför undvika exempel så långt det går, mycket för att jag ser hur dåligt det blir när Vincent Baker skriver sina rollspels- och rollspelsteoritexter.

 

[God45]

Jag tror att tredje utgåvan av Nobilis hittills är den sämsta jag läst i pedagogiskt hänseende. Otroligt rörigt, allt är utspritt, och det är otroligt oklart vilka delar av texten man förväntas hålla koll på och inte. Det finns element av rätt hyfsad mekanik här och var, men det är verkligen extremt svårt att hålla det hela i huvudet och att sålla i texten.

Att den är skriven med ganska hårt framkrystad "whimsy" gör inte saken bättre, men det gör det ju bara svårare att läsa i allmänhet…

Jag gillar ju whimseyn till nivån att jag läst författarens romaner men ja, reglerna är omöjligt svåra att använda. Hennes nya spel Glitch (en Nobilis spinoff) är ännu svårare att förstå och ännu mer whimsey!

 

[Genesis]

Jag gillar ju whimseyn till nivån att jag läst författarens romaner men ja, reglerna är omöjligt svåra att använda. Hennes nya spel Glitch (en Nobilis spinoff) är ännu svårare att förstå och ännu mer whimsey!

Jag har ju läst och spelat Nobilis 3, och minns inte att det var så svårt att ta till sig reglerna. Det är alldeles för pilligt och komplicerat, och jag fick skära bort en hel del regler, men jag minns det inte som opedagogiskt. Men jag kanske bara förträngt det.

 

[Henke]

Minns att Sagan om Ringen-rollspelet a´la Äventyrsspel var helt obegripligt för mig. Om det berodde på spelet eller mig är svårt att bedöma då jag inte plockat upp det igen sedan tonåren. Första versionen av Western-rollspelet var väldigt intressant att skapa rollpersoner till, men därefter tappade spelet bort mig helt i hur mekaniken var tänkt att fungera. Minns även att första versionen av KULT var svårt för mig att greppa. Bland mer moderna spel så tycker jag Symbaroum har en del att önska när det gäller att vara pedagogiskt. Jag förstod inte ens hur mekaniken fungerade från början, men det visade sig att en tabell som skulle visa detta inte hade kommit med i tryck. Generellt är reglerna för spelet lite svävande på ett sätt som jag egentligen inte riktigt gillar.

Spel med bra pedagogik är Cthulhu Dark (sen är det ju också en simpel spelmekanik som kanske inte kräver pedagogik). Tycker även att Ligans spel med År Noll motorn generellt har varit pedagogiska. Undantaget som bekräftar regeln är möjligvis grundlådan där jag tycker det är lite oklart hur man lyfter in alla tabeller i spel när det gäller utforskandet av zonen.

 

[luddwig]

Det var ett tag sedan nu, men när jag försökte läsa reglerna till 2300AD körde jag fast i den grundläggande resolutionsmekaniken. Det var något med att slagen kunde modifieras från flera olika håll som jag aldrig fick grepp om. Min ovana att läsa engelska kan ha bidragit men jag vill ändå påstå att regelgenomgången inte var särskilt pedagogisk. Att stridsreglerna dessutom innehåller en del tämligen knepiga beräkningar har fått mig att fundera på att kasta ut regelsystemet och helt enkelt spela i 2300AD-världen med någon enkel BRP-variant.

 

[Jocke]

Inte ett rollspel, men andra upplagan av Warhammer 40k var helt omöjlig att hitta i. Man kunde vinna matcher på att ha bättre regler markerade med post-its i sin bok osv.

 

[Bifur]

Jag tillhör nog dem som inte är så känsliga. Det är ändå sällan jag reagerar på att spel är särskilt svåra att förstå. (Då tycker jag nog det är vanligare med opedagogiska äventyr, kanske för att behovet av precision är större där?)

Det sagt är nog MERP i sin svenska översättning det mest opedagogiska spelet jag kan komma på. Dels är samverkande information uppdelad i olika avsnitt och böcker och det utan referenser. Dessutom är det inte helt ovanligt att reglerna är ganska vaga - inte i meningen att de är fria för tolkning utan att det är oklart vad de faktiskt betyder. Kan vara jag som minns fel men en del är till och med induktiva så till vida att A + B ger rimligen C, för C finns beskrivet, men hur sekvensen ser ut förklaras inte.

 

[Bifur]

Generellt är reglerna för spelet lite svävande på ett sätt som jag egentligen inte riktigt gillar.

Ingen invändning i stort, däremot är ju den sortens svävande formuleringar ett medvetet designval och jag håller inte med om att de just de är opedagogiska (även om jag precis som du hade föredragit större precision ).

 

[Genesis]

Det sagt är nog i sin svenska översättning det mest opedagogiska spelet jag kan komma på. Dels är samverkande information uppdelad i olika avsnitt och böcker och det utan referenser. Dessutom är det inte helt ovanligt att reglerna är ganska vaga - inte i meningen att de är fria för tolkning utan att det är oklart vad de faktiskt betyder. Kan vara jag som minns fel men en del är till och med induktiva så till vida att A + B ger rimligen C, för C finns beskrivet, men hur sekvensen ser ut förklaras inte.

Det här var väldigt opedagogiskt skrivet. Jag fattar inte ens vilket spel det handlar om!

 

[Lukas]

Rift
Alltså Wtf.
om jag medvetet försökte skriva ett opedagogisk spel så hade det varit mer pedagogiskt än rift.

 

[krank]

om jag medvetet försökte skriva ett opedagogisk spel så hade det varit mer pedagogiskt än rift.

Jag försökte läsa Rifts som mitt typ… andra eller tredje spel. Jag började ju med Mutant Chronicles, och sen köpte jag Rifts och In Nomine för att de hade fräna omslag på SF-bokhandeln. Båda har regelsystem som skiljer sig en hel del från svensk BRP, men In Nomine var verkligen oändligt mycket bättre på att förklara sig.

Jag borde läsa Rifts igen nu såhär ett par decennier senare, tror jag. Se hur mycket av min förvirring som handlade om att jag var ung och oerfaren och hur mycket som handlar om att Kevin Siembeda inte är så bra på att skriva.