Personligen har jag inte spelat jättemycket kampanjer, men på senare år har det blivit så för det har varit det format som lockat min nuvarande grupp mest. I den nuvarande kampanjen, som jobbar på att bli den längsta jag någonsin spellett, så har jag dock stött på ett par saker som gör att jag inte är så förtjust i det renodlade D&D-kampanjspelandet längre.
DÅLIGT
Kampanjen fiser av
Det absolut vanligaste slutet på kampanjer har varit att de fiser av. Någon flyttar. Någon byter jobb. Gruppen tappar "suget" och börjar göra annat. Det släpps ett nytt spel som verkar mycket coolare (tm) än det som spelas just nu. Ett uppehåll blir för långt, och istället för att försöka ta upp kampanjen igen introduceras något nytt. Ytterst få kampanjer har gått ett annat slut än detta till mötes, genom min historia som rollspelare. Och det känns ovärdigt.
Påbyggande av regler
Så, D&D 5E. Regelgyttret som uppstår efter några levels gör mig galen. "Ahmen, jag har ju [feat] och [feature] och [subclass], så jag står på ett ben, viftar med tårna, och tretton blixtar perforerar skurken för 314d4+3 psychic damage".
Vissa spelare gillar det, andra älskar det, ytterligare andra har inte lärt sig sina mest basic egenskaper ens efter 24 sessioner och gör att minsta lilla combat leder till analysis paralysis. Den här diskrepansen gör att spelet blir i det närmaste ospelbart. Jag vill säga att 5E har den bästa rena kärnan av något D&D jag spelat, men övrig regelfilosofi och slaskbokshysteri gör att jag inte vill spelleda spelet någonsin igen.
BRA
Karaktärsutveckling
Den själviska personen som får utmana sitt ego. Den principfasta som får utmana sina principer. De två som utvecklar ett gemensamt kall. Förrädaren som förråder och får ta sitt straff, eller sätta en ny riktning. För mig handlar rollspel om karaktärer och karaktärer blir som mest intressanta när de utvecklas in-character. Få saker kan lyfta fram det lika bra som kampanjer. Men det är också det som ställer högst krav på likriktning i spelgruppen.
Det gemensamma världsbygget
På andra sidan av kampanjandet med D&D just nu så finns det bästa med den: att vi kan världen. Att den är mer levandegjord och mer "på riktigt" av att vi levt och verkat i den så många timmar. Det häftigaste för mig med kampanjer är tillfället när det klickar. När spelarna själva kan allt såpass väl att de bara kan tuta och köra. Själva hitta på lösningar, själva komma på vägen vidare. De kan lista ut vem som sannolikt är korrumperad, för de känner karaktärerna och vet vad de gjort etc. Sandboxandets största nöje. Vi skapar en variant av världen som är vår och vi som är med kan den på ett sätt som är mycket häftigare än att försöka leka i etablerade spelvärlder. Tycker jag.