Varför kampanj?

[entomophobiac]

Varför är längre kampanj attraktivt, varför inte bara spella nye spel eller en ny situation med samma spel?

Jag tycker den här frågan är väldigt intressant och bröt ut den ur en annan tråd. Varför spelar vi kampanjer? Och ni som inte spelar kampanjer, varför spelar ni inte kampanjer?

 

[ceruleanfive]

För mig är charmen med kampanj att man får lära känna rollpersonerna djupare, samt att man kan blicka tillbaka och känna att man har “åstadkommit” något.

 

[God45]

Att man lär känna karaktärerna bättre och man kan ha längre narrativ/större utmaningar. Det finns en grej med storlek som ändrar naturen av spelandet, inte bara skalan. Det är som att ett glas vatten inte är som havet fast mindre,

 

[luddwig]

För mig handlar det främst om att kampanjer ger tid till förändring/fördjupning i personer och händelseförlopp. Ofta är det intressant till en viss gräns och sedan börjar något annat regelsystem eller någon annan spelvärld att lockar mer.

 

[Skarpskytten]

För att Äventyrsspel sa till oss att det är så man spelar rollspel, och så fortsatte vi bara att göra det helt oreflekterat. Skämt åsido, jag tror att det för många (inklusive mig själv) har blivit självklart att det är så man gör. Jag tror det är kopplat till hela Dragonlance-vändningen från c 1981, som bygger på att rollspel ska emulera episka skönlitterära berättelser - och sådana är som bekant minst tre volymer, gärna fler. Ett one-shot duger liksom inte om man ska Rädda Världen.

 

[Bifur]

Allt ovanstående.

Ska jag utveckla något är det att kampanjspel ger utrymme för gradvis förändring som är en intressant del av rollspelandet i sig. En RP blir kär i en SLP eller börjar sympatisera med en viss grupp. En förändring som känns och uppstår för att den kan förankras i konkreta scener i tidigare spel. Samma sak kan uppstå i kortare spel, givetvis, men då är det vanligen spelarens aktiva val eller redan etablerat - och min upplevelse som deltagare blir en annan

 

[Minimoni]

För mig är ”One Shot” mer som en film och en kampanj blir mer som en tv-serie. Jag anser att tv-serier är överlägset filmformatet när det gäller att berätta intressanta historier och därför föredrar jag kampanjer alla gånger jag har den möjligheten.

 

[zonk]

Mycket vist har redan sagts om rollpersoner och annat, så jag tar en annan sak, som jag nog mest har med mig från 5e: Kampanjer är gött, för då kan man levla upp! Ok att level 6-7 kan räcka gott, sen blir det lätt lite för mkt av det goda, men ändå

 

[Hans E Magnusson]

Hur skulle jag annars ha råd med en borg eller vara mäktig nog för att få tillräckligt med följare.

 

[entomophobiac]

Personligen har jag inte spelat jättemycket kampanjer, men på senare år har det blivit så för det har varit det format som lockat min nuvarande grupp mest. I den nuvarande kampanjen, som jobbar på att bli den längsta jag någonsin spellett, så har jag dock stött på ett par saker som gör att jag inte är så förtjust i det renodlade D&D-kampanjspelandet längre.

DÅLIGT

Kampanjen fiser av
Det absolut vanligaste slutet på kampanjer har varit att de fiser av. Någon flyttar. Någon byter jobb. Gruppen tappar "suget" och börjar göra annat. Det släpps ett nytt spel som verkar mycket coolare (tm) än det som spelas just nu. Ett uppehåll blir för långt, och istället för att försöka ta upp kampanjen igen introduceras något nytt. Ytterst få kampanjer har gått ett annat slut än detta till mötes, genom min historia som rollspelare. Och det känns ovärdigt.

Påbyggande av regler
Så, D&D 5E. Regelgyttret som uppstår efter några levels gör mig galen. "Ahmen, jag har ju [feat] och [feature] och [subclass], så jag står på ett ben, viftar med tårna, och tretton blixtar perforerar skurken för 314d4+3 psychic damage".

Vissa spelare gillar det, andra älskar det, ytterligare andra har inte lärt sig sina mest basic egenskaper ens efter 24 sessioner och gör att minsta lilla combat leder till analysis paralysis. Den här diskrepansen gör att spelet blir i det närmaste ospelbart. Jag vill säga att 5E har den bästa rena kärnan av något D&D jag spelat, men övrig regelfilosofi och slaskbokshysteri gör att jag inte vill spelleda spelet någonsin igen.


BRA

Karaktärsutveckling
Den själviska personen som får utmana sitt ego. Den principfasta som får utmana sina principer. De två som utvecklar ett gemensamt kall. Förrädaren som förråder och får ta sitt straff, eller sätta en ny riktning. För mig handlar rollspel om karaktärer och karaktärer blir som mest intressanta när de utvecklas in-character. Få saker kan lyfta fram det lika bra som kampanjer. Men det är också det som ställer högst krav på likriktning i spelgruppen.

Det gemensamma världsbygget
På andra sidan av kampanjandet med D&D just nu så finns det bästa med den: att vi kan världen. Att den är mer levandegjord och mer "på riktigt" av att vi levt och verkat i den så många timmar. Det häftigaste för mig med kampanjer är tillfället när det klickar. När spelarna själva kan allt såpass väl att de bara kan tuta och köra. Själva hitta på lösningar, själva komma på vägen vidare. De kan lista ut vem som sannolikt är korrumperad, för de känner karaktärerna och vet vad de gjort etc. Sandboxandets största nöje. Vi skapar en variant av världen som är vår och vi som är med kan den på ett sätt som är mycket häftigare än att försöka leka i etablerade spelvärlder. Tycker jag.

 

[Skarpskytten]

Kampanjen fiser av
Det absolut vanligaste slutet på kampanjer har varit att de fiser av. Någon flyttar. Någon byter jobb. Gruppen tappar "suget" och börjar göra annat. Det släppts ett nytt spel som verkar mycket coolare (tm) än det som spelas just nu. Ett uppehåll blir för långt, och istället för att försöka ta upp kampanjen igen introduceras något nytt. Ytterst få kampanjer har gått ett annat slut än detta till mötes, genom min historia som rollspelare. Och det känns ovärdigt.

Jag har nog fört en bra bit över hälften av mina kampanjer i mål, även om det i vissa fall har gränsat till ren masochism att slutföra dem. Och jag kan bara minnas en kampanj som slutade för att spelarna tröttande, annars var det jag som SL som gav upp, vanligen för att kampanjen inte blev så bra som jag tänkte, i något fall för att spelarna inte levde upp till mina förväntningar.

Det finns två faktorer här som jag tror har varit viktiga. 1) Jag är sjukt envis. 2) Jag har haft förmånen att spela i fasta grupper som varit stabila över tid.

Påbyggande av regler
Så, D&D 5E. Regelgyttret som uppstår efter några levels gör mig galen. "Ahmen, jag har ju [feat] och [feature] och [subclass], så jag står på ett ben, viftar med tårna, och tretton blixtar perforerar skurken för 314d4+3 psychic damage".

Vissa spelare gillar det, andra älskar det, ytterligare andra har inte lärt sig sina mest basic egenskaper ens efter 24 sessioner och gör att minsta lilla combat leder till analysis paralysis. Den här diskrepansen gör att spelet blir i det närmaste ospelbart. Jag vill säga att 5E har den bästa rena kärnan av något D&D jag spelat, men övrig regelfilosofi och slaskbokshysteri gör att jag inte vill spelleda spelet någonsin igen.

Träffande, roligt, håller med, men jag är en sucker och funderar på att köra mer DnD5.

 

[entomophobiac]

Och jag kan bara minnas en kampanj som slutade för att spelarna tröttande, annars var det jag som SL som gav upp

Till saken hör att jag flyttat ganska mycket genom åren, samt att spelgrupper ofta satts ihop från arbetskamrater. Men allra mest har jag rätt dåligt tålamod, och när saker börjar kännas för mycket som "same same" så är det jag som spelledare som går vidare.

 

[Christoffer]

Varför läsa en roman när en kan läsa en novell? Eller än mer, en kort sammanfattning på fem meningar?

 

[Skarpskytten]

Till saken hör att jag flyttat ganska mycket genom åren, samt att spelgrupper ofta satts ihop från arbetskamrater. Men allra mest har jag rätt dåligt tålamod, och när saker börjar kännas för mycket som "same same" så är det jag som spelledare som går vidare.

Det är ett elände att flytta! Hemligheten med att genomföra långa kampanjer är att 1) vara en okej eller bättre SL och 2) spela med ett gäng kompisar (inte en spelgrupp). Gissar jag.

 

[Rymdhamster]

För att rollpersoner nästan alltid är för dåliga från början, så man måste hålla kvar dem och spela längre kampanjer för att få upp dem på lagom kompetensnivå så att det börjar bli riktigt roligt. Sen gäller det bara att hoppas att kampanjen fortsätter efter det, men tyvärr upphör de flesta kampanjer just när rollpersonerna börjar bli riktigt coola.

Detta hade kunnat avhjälpas genom att göra häftigare rollpersoner från start... men då är det också jobbigare att göra en rollperson, så det är inget man vill göra för ofta, så då är det fortfarande kampanjer som gäller =D

 

[Vimes]

Om jag får gissa tror jag att en inte helt oviktig anledning till att kampanj ses som något lite finare än enskilda äventyr är att det var så rollspel spelades i kompisgäng varje helg i yngre tonåren. Jag gissar att de flesta av oss - oavsett om vi var i yngre tonåren på 70-, 80-, 90- eller 2000-talet - spelade rollspel på det sättet. Det här med att en spelkväll ska vara en hermetiskt sluten helhetsupplevelse känns som en typisk grej för vuxna som bara lyckas livspussla ihop spelgruppen två gånger per halvår.

 

[entomophobiac]

För att rollpersoner nästan alltid är för dåliga från början, så man måste hålla kvar dem och spela längre kampanjer för att få upp dem på lagom kompetensnivå så att det börjar bli riktigt roligt.

Det här är en drivkraft jag aldrig haft själv, men som jag märkt väldigt tydligt från ett par av mina spelare. De har planer för sina "builds" ända upp till lvl 20 vid det här laget och har lagt många långa timmar i Roll20s compendium, på Reddit, etc. Jag hatar det, för det gör att alla deras val kräver regelteknisk hänsyn och att jag måste sätta mig in i vad de innebär. Det kräver också att vi har diskussioner om saker som för mig är så ointressanta att jag närmast vill elda mina rollspelsböcker när jag tvingas lägga tid på dem.

Exempelvis har en av mina spelare grävt fram värsta myskobygget som manipulerar hur fiender som har Darkvision fungerar. Därför måste vi nu ha detaljkoll på alla ljuskällor, för annars slutar hens kombination av egenskaper fungera.

För mig är upplevelsen det häftiga med rollspel, även i en kampanj. Hur bra jag är (eller inte är) ser jag mer som något som kan skapa häftiga scener. Också därför jag sällan brukar bry mig så mycket om hur olika spels xp fungerar, där min grupp faktiskt röstat ned spelsystem för att de tyckte de gav för få alternativ vid "leveling".

Det här med att en spelkväll ska vara en hermetiskt sluten helhetsupplevelse känns som en typisk grej för vuxna som bara lyckas livspussla ihop spelgruppen två gånger per halvår.

Även konvent, dock! Men alla besöker ju såklart inte konvent.

 

[Rymdhamster]

De har planer för sina "builds" ända upp till lvl 20 vid det här laget och har lagt många långa timmar i Roll20s compendium, på Reddit

Mmm, det är dock en helt annan grej som ligger bakom det där. Eller i vart fall delvis. Det finns spelare där det inte spelar någon som helst roll hur bra eller dålig rollpersonen är från start (även om de förvisso väldigt ofta tycker om att gnälla om hur dålig deras rollperson är jämfört med hur den kommer bli), nöjet för dem är att planera deras rollpersons utveckling in i minsta detalj, och hitta de optimala valen.

Jag kallar dessa spelare "ingenjörer". De gillar att mecka och göra beräkningar.

Jag har inget intresse av sånt. Jag vill bara att min RP ska vara kompetent _nu_, inte om 20 levlar. Eventuellt framtida förbättring får gärna falla som det passar efter kampanjen (i den mån man blir bättre, men XP är roligt det med).

Jag hatar det

Ja, många spelledare har rätt lite förståelse för spelare som vill ha kompetenta rollpersoner. Vilket jag kan förstå, som SL är det oftast misslyckanden som ger de intressantaste resultaten. Och det är ofta lättare att hitta på negativa oönskade effekter än vad det är att hitta på intressanta bieffekter av en framgång som inte får spelarna att kännas som att de "bestraffas fastän de lyckades".

Men som spelare tycker jag att det suger att misslyckas hela tiden. Att nästan aldrig få spela Bryan Mills. Mike Ehrmantrout eller Hutch Mansell.

För mig är upplevelsen det häftiga med rollspel

För mig också. Men den upplevelsen involverar även hur jag upplever min rollperson.

 

[entomophobiac]

Men som spelare tycker jag att det suger att misslyckas hela tiden.

Så är det absolut. Att misslyckas är inte roligt. Men att vara dålig kan ju innebära mer än det. Sånt som att du kanske inte är så bra lämpad för ditt jobb, etc., går ju rakt emot klassystem och yrkesval rätt ofta, i spel som har sådana. Att misslyckas, särskilt om det finns en klassisk idé om spelare mot spelledare, leder ju lätt till att det bara blir långdraget och tråkigt.

Såg en intressant video om idén med optimering. Håller inte med om det som sägs i särskilt stor utsträckning, för mitt egna subjektiva nöjes skull, men den belyser rätt väl hur det perspektivet kan se ut:

 

[krank]

Jag har varit spelare i, trots allt, ganska få kampanjer och få av mina rollpersoner har fått vara med liksom sådär riktigt långsiktigt. Men det är ändå den form jag föredrar – när jag fått spela kampanj har det varit överlägset oneshot-äventyren.

Egentligen av samma skäl som jag tycker att miniserier och längre tv-serier är överlägsna filmer: med en tv-serie / kampanj kan man få ordentligt fördjupade karaktärer som man lär känna under längre tid. Mer nyanserad bild, och man kan få se en mer långsiktig förändring. Det blir en helt annan grej än när all karaktärsutveckling ska ske inom loppet av två timmar. Samma sak med plot i stort – ska man eskalera upp till något riktigt mega-episkt och mäktigt tycker jag det behövs en tv-seriesäsong eller fem, inte två timmar. Det är min starkaste kritik mot X-men: Apocalypse och även Dark Phoenix; eskaleringen och etableringen av alla stakes funkade inte när det skulle klaras av på en enda film.

Just min rollpersons utveckling bryr jag mig inte så mycket om… Jag vill ju visserligen känna inlevelse i rollpersonen, men i övrigt bryr jag mig inte så mycket om den. Det är inte rollpersonens berättelse som intresserar mig i första hand, utan den övergripande plotten och andra karaktärers berättelser.