Jag är väl, antar jag, en person som inte spelar kampanj. Det beror på vad man menar, såklart. Där jag växte upp betydde "kampanj" att man spelade en rollperson man redan spelat tidigare. Kampanjer var ganska ovanliga i gruppen, men när de inträffade så var de generellt två spelkvällar långa, kanske tre någon gång. Först i vuxen ålder började jag spela riktiga långkampanjer på 5-6 kvällar, och den längsta kampanj jag spelat var 12 kvällar lång. Det var kul, men jag offade min rollperson efter åtta kvällar för det kändes inte som att hennes berättelse hade så mycket mer att ge. Det var en riktigt kul kampanj, men jag känner nog att den blev för lång och hade kunnat sluta efter de där åtta kvällarna.
Om man nu, som många gör, inte räknar ovanstående som kampanj så har jag ju då inte spelat en kampanj. Enligt den definition jag har lärt mig här tror jag inte att jag någonsin kommer att spela en, eftersom den definitionen grundar sig på att man spelar flera "äventyr" som är typ uppdelade berättelser. Och jag tror att även om jag spelade 100 speltillfällen så skulle det vara en kontinuerlig berättelse och därmed ett äventyr och inte en kampanj.
Så varför spelar jag inte kampanjer? tja, framförallt för att jag aldrig haft chansen, antar jag. Jag har aldrig spelat med någon som velat spela en kampanj, aldrig varit med om att någon föreslår det, aldrig hört någon i min spelgrupp vara peppad på det. Jag har förstått i efterhand att många spelade så i sin ungdom, men jag gjorde ju som sagt aldrig det, och spelare jag spelat med i vuxen ålder har heller inte varit intresserade av kampanjer. Spontant låter det inte så lockande, men jag har ju aldrig provat, så jag vet inte. Skulle jag spela 20 fyratimmarssessioner så är det 80 speltimmar. I vanligt tvserieformat är det kanske 120 avsnitt. Jag har aldrig sett en tvserie som håller i sex säsonger à 20 avsnitt utan att bara harva runt i samma gamla hjulspår alternativt balla ur. Nej, ska jag se på en tvserie tycker jag att någonstans runt 20-30 avsnitt är fullt tillräckligt. Det motsvarar ju runt 4-5 speltillfällen. Jag skulle nog kunna tänka mig en mastodontkampanj på 20 tillfällen som ett experiment, men risken känns stor att jag skulle tröttna halvvägs, så det känns lite riskabelt. 5-8 speltillfällen är nog sweet spot för mig. Man hinner med en massa utveckling av rollpersonen, en ordentlig utforskning av temat, och en skön eskalering med en ordentligt planerad avslutning under den tiden.
Om man nu, som många gör, inte räknar ovanstående som kampanj så har jag ju då inte spelat en kampanj. Enligt den definition jag har lärt mig här tror jag inte att jag någonsin kommer att spela en, eftersom den definitionen grundar sig på att man spelar flera "äventyr" som är typ uppdelade berättelser. Och jag tror att även om jag spelade 100 speltillfällen så skulle det vara en kontinuerlig berättelse och därmed ett äventyr och inte en kampanj.
Så varför spelar jag inte kampanjer? tja, framförallt för att jag aldrig haft chansen, antar jag. Jag har aldrig spelat med någon som velat spela en kampanj, aldrig varit med om att någon föreslår det, aldrig hört någon i min spelgrupp vara peppad på det. Jag har förstått i efterhand att många spelade så i sin ungdom, men jag gjorde ju som sagt aldrig det, och spelare jag spelat med i vuxen ålder har heller inte varit intresserade av kampanjer. Spontant låter det inte så lockande, men jag har ju aldrig provat, så jag vet inte. Skulle jag spela 20 fyratimmarssessioner så är det 80 speltimmar. I vanligt tvserieformat är det kanske 120 avsnitt. Jag har aldrig sett en tvserie som håller i sex säsonger à 20 avsnitt utan att bara harva runt i samma gamla hjulspår alternativt balla ur. Nej, ska jag se på en tvserie tycker jag att någonstans runt 20-30 avsnitt är fullt tillräckligt. Det motsvarar ju runt 4-5 speltillfällen. Jag skulle nog kunna tänka mig en mastodontkampanj på 20 tillfällen som ett experiment, men risken känns stor att jag skulle tröttna halvvägs, så det känns lite riskabelt. 5-8 speltillfällen är nog sweet spot för mig. Man hinner med en massa utveckling av rollpersonen, en ordentlig utforskning av temat, och en skön eskalering med en ordentligt planerad avslutning under den tiden.
