Självmordsattack med magi

[Gurgeh]

I de flesta versioner av Drakar och Demoner finns det en regel under rubriken "Självmordsattack med magi", som låter en magiker kasta en sista mäktig besvärjelse för att rädda sina vänner, trots att det kommer innebära döden. Det låter ju ballt; typ som Gandalf gjorde mot Balrogen.

Men är det någon som använt den regeln, någonsin?

Jag spelade massor av DoD under tio år, utan att någon ens övervägde att göra det.

Hur var det för er andra?

 

[Jocke]

Vi gjorde det friskt som barn. Tror att alla oss i barndomsgänget som spelade magiker gjorde det nån gång. Jag själv som stavmagiker la av nån slags enorm jordbävning och sänkte den där ön som man är på i slutet av Handelsfursten. MEN vi gjorde det ofta i samband med en TPK, snarare än för att rädda våra vänner.

 

[Robert Jonsson]

Det var en dröm att få göra det och vara en hjälte för de flesta av de som spelade magiker - men ingen vågade göra det, utan fegade alltid ut. Jag tror eventuellt det kan ha skett en gång, men minnet är lite för osäkert så jag fäller hellre än friar.

 

[Skarpskytten]

Det pratades mycket om det, men det skedde aldrig.

 

[RasmusL]

En gång bara, en desperat strid på gränsen till TPK som räddades av en "självmordsattack med Magi" på typ Explosion eller något liknande. Solunska ödet, kan det ha varit en fight med någon jättespindel månntro?

 

[Jocke]

Vi gjorde det friskt som barn. Tror att alla oss i barndomsgänget som spelade magiker gjorde det nån gång. Jag själv som stavmagiker la av nån slags enorm jordbävning och sänkte den där ön som man är på i slutet av Handelsfursten. MEN vi gjorde det ofta i samband med en TPK, snarare än för att rädda våra vänner.

Franco, som på den tiden inte kallades Franco ännu - för inte viste vi barn att han delade efternamn med Franco och vad det hade för arv - var bra på matte och var nog den som gjorde det här mest. Han fick till någon slags näst intill evigt växande buske som även om den faktiskt inte räckte för evigt nog skulle täcka hela Ereb innan någon kunde få stopp på den, kom jag också på nu.

 

[zonk]

Nej, aldrig. Tror knappt ens vi funderade på det. Det var friskt med fudge'ing och döda RP var liksom inget som SL vågade sig på.

 

[Rymdhamster]

Vill minnas att en av magikerna när vi spelade femte konfluxen funderade på det vid ett par tillfällen. Men vi lyckades alltid klara oss ur situationerna på något annat sätt.

Tyckte alltid att det var supercoolt att det fanns som alternativ.

 

[JohanL]

Har för mig att det hände en gång.

Death Curse i Dresden Files är mycket mer intressant och väldesignad.

 

[Dr_Dängrot]

Det skedde men av en helt annan anledning . När jag var trött på karaktären jag spelade eller inte gillade äventyret/kampanjen så gjorde min magiker ett magiskt självmord och räddade alla och på så sätt fick jag en snygg exit eller möjligheten att skapa en ny karaktär samtidigt som jag framstod som hjältemodig och icke spelförstörande .

 

[Ram]

Jag har använt det en gång i slutstriden i en stor hemmaskriven kampanj. En nekromantiker fullbordade en ritual där en nekropol väcktes till liv och det kom en kvadriljard skelett svärmande mot oss och jag lade en gigantisk Explosion. Det slutade ändå med ett TPK, men var ett hyfsat maffigt moment dör de andra gömde sig i öppna gravar för att undkomma infernot.

 

[Dilandau]

Death Curse i Dresden Files är mycket mer intressant och väldesignad.

Jag diggar även Final Strike i Lackeys ”Valdemar”-böcker. Kanske inte så speciellt som koncept, men används alltid på extremt dramatiska sätt.

 

[Mekanurg]

Har för mig att det hände en gång.

Death Curse i Dresden Files är mycket mer intressant och väldesignad.

Jag känner inte till Dresden Files. Berätta gärna mer.

 

[JohanL]

Jag känner inte till Dresden Files. Berätta gärna mer.

Urban Fantasy som numera har kommit ut i massor med böcker, och ett utmärkt rollspel under FATE. En av sakerna som gör det dåligt att döda en magiker är att denna kan avfyra all sin kvarvarande magi i form av en väldigt kraftfull Death Curse, som är svår att göra mycket åt. Huvudpersonen Harry Dresden råkar vid ett tillfälle ut för det när han måste ta ut en svartkonstnär, som som sina sista ord lyckas få ur sig "Die alone!" Rollspelet lyckas också hantera det hela regeltekniskt elegant.

Flaggning för att de första kanske tre böckerna är en bit svagare medan världen etableras - man kan antingen vara medveten om det, eller börja senare. Bonus för at ljudböckernaär suveränt inlästa av James Marsters (Spike i Buffy).

Rollspelet gör det där som FATE är bra på, att man faktiskt kan blanda magiker, varulvar och vanliga människor utan att det blir konstigt eller (särskilt) obalanserat, eftersom den som inte spenderat på särskilda krafter får mycket mer meta-narrativt kapital.

The Dresden Files - Wikipedia

en.wikipedia.org

Dresden Files RPG: Our World - Evil Hat Productions

Volume 2 of the 2010 edition of the Dresden Files RPG

www.evilhat.com

 

[EvilSpook]

Problemet med DoD och i ännu högre grad Expert var att magi var så dåligt. Visst gjorde man nån gammal Nekromantiker som satte allt på en enda kraftfull besvärjelse (terror) men de var fortfarande usla jämfört med vanliga krigare. Och hade man eskorterats av övriga för till slut komma till bossen så gjorde man glatt sin attack. Den visade sig då vara helt värdelös jämfört med de bästa krigarna som varje rond både kunde slå med sina magiska svärd och parera med skölden, och aldrig få en KP i skada.

Att man då dessutom skulle försöka en göra självmordsattack med begränsat värde skulle vara ett hån mot medspelarna som curlat hela vägen för att man skulle få vara med.

Istället mumlade man nåt hotfullt och obegripligt och förberedde nästa besvärjelse (men inte så kraftfull den andra gången) innan resten av gänget mördade bossen.

Därefter spelade man bara riddare, krigare och stråtrövare.

//EvilSpook

 

[RasmusL]

Problemet med DoD och i ännu högre grad Expert var att magi var så dåligt. Visst gjorde man nån gammal Nekromantiker som satte allt på en enda kraftfull besvärjelse (terror) men de var fortfarande usla jämfört med vanliga krigare. Och hade man eskorterats av övriga för till slut komma till bossen så gjorde man glatt sin attack. Den visade sig då vara helt värdelös jämfört med de bästa krigarna som varje rond både kunde slå med sina magiska svärd och parera med skölden, och aldrig få en KP i skada.

Att man då dessutom skulle försöka en göra självmordsattack med begränsat värde skulle vara ett hån mot medspelarna som curlat hela vägen för att man skulle få vara med.

Istället mumlade man nåt hotfullt och obegripligt och förberedde nästa besvärjelse (men inte så kraftfull den andra gången) innan resten av gänget mördade bossen.

Därefter spelade man bara riddare, krigare och stråtrövare.

//EvilSpook

Go 91:an! Tankestöt!

 

[JohanL]

Därefter spelade man bara riddare, krigare och stråtrövare.

Vi försökte alltid övertyga någon annan om att bli helande animist. Var man litet äldre och plöjde absolut allt man hade i den dåliga Hela kunde man göra det och inget annat, men det gjorde att de andr kunde hålla igång trots skador i strid som tar en himla tid att läka på egen hand.

Jägare var rätt poppis hos oss.

 

[Conan]

Är väl sånt man har SLPs till i äventyrargruppen?

 

[EvilSpook]

Jägare var rätt poppis hos oss.

Hon var snyggast, men jägare och stråtrövare var begränsade till lätta vapen.

//EvilSpook

 

[JohanL]

Hon var snyggast, men jägare och stråtrövare var begränsade till lätta vapen.

Man kommer rätt långt med en sammansatt båge som jägare.

Vi var också av någon anledning noga med att hålla ordning på maten, vilket innebar både att jägaren gjorde en massa nytta där, OCH fick galet mycket pinnar erfarenhet när Jaga användes så ofta. Jaga 21 var ofta de första hjältepoäng någon i gruppen fick.