entomophobiac
Low Prep High Play
En sak som blivit tydlig efter ett par ovanligt aktiva wrnu-år för egen del är att det finns en ganska hård skiljelinje mellan två läger:
- De som vill ha saker förberedda så de kan luta sig mot dem (relaterat eller orelaterat till 'sanning', som diskuterats förut)
- De som vill upptäcka saker genom spel (med eller utan 'sanning' etablerad för vissa saker)
Det finns överlapp, det uppstår ibland glapp, spel kan låna idéer från båda läger, etc. Så det är kanske inte en "hård" skiljelinje egentligen, eftersom det som så mycket annat kring rollspel är helt upp till preferenser, men de här två lägren finns åtminstone i någon mån.
Det jag skulle vilja diskutera specifikt nu, eftersom jag själv tillhör upptäckarlägret, är vad de som vill ha saker förberedde saknar när dessa saker inte finns förberedda?
Efter att ha läst hela Jehammed's Trilogy och alla utgivna Coriolis-äventyr kan jag personligen känna att det lätt blir för mycket ståry och för lite utrymme för rollpersoner och spelare, exempelvis. Materialet blir lätt att kännas som en krycka istället. Gruppen kommer fram till vägskälet. Vänta, ska bara bläddra fram vad som händer nu. Det tycker jag är jättesvårt. När det är improvisationen som styr upplevelsen går det liksom inte att göra fel. Men i den här typen av material gör det det.
Är det exakt denna 'ståry' som i praktiken är vad prepplägret vill ha?
Är det en fråga om att inte känna sig bekväm med att improvisera?
Är det en ovana (eller ett ointresse) kring att använda det material vi har tagit fram som grund för improvisation? (Premiss, setting, kontext, rollpersoner, buzzwords, relationskartor, dungekartor, sektorkartor, etc.)
Avsaknaden av "verktyg" som gör det tydligt vad improvisationen handlar om?
Något helt annat?
Fuck you, ento? (Går att kombinera med annat, givetvis.)
- De som vill ha saker förberedda så de kan luta sig mot dem (relaterat eller orelaterat till 'sanning', som diskuterats förut)
- De som vill upptäcka saker genom spel (med eller utan 'sanning' etablerad för vissa saker)
Det finns överlapp, det uppstår ibland glapp, spel kan låna idéer från båda läger, etc. Så det är kanske inte en "hård" skiljelinje egentligen, eftersom det som så mycket annat kring rollspel är helt upp till preferenser, men de här två lägren finns åtminstone i någon mån.
Det jag skulle vilja diskutera specifikt nu, eftersom jag själv tillhör upptäckarlägret, är vad de som vill ha saker förberedde saknar när dessa saker inte finns förberedda?
Efter att ha läst hela Jehammed's Trilogy och alla utgivna Coriolis-äventyr kan jag personligen känna att det lätt blir för mycket ståry och för lite utrymme för rollpersoner och spelare, exempelvis. Materialet blir lätt att kännas som en krycka istället. Gruppen kommer fram till vägskälet. Vänta, ska bara bläddra fram vad som händer nu. Det tycker jag är jättesvårt. När det är improvisationen som styr upplevelsen går det liksom inte att göra fel. Men i den här typen av material gör det det.
Är det exakt denna 'ståry' som i praktiken är vad prepplägret vill ha?
Är det en fråga om att inte känna sig bekväm med att improvisera?
Är det en ovana (eller ett ointresse) kring att använda det material vi har tagit fram som grund för improvisation? (Premiss, setting, kontext, rollpersoner, buzzwords, relationskartor, dungekartor, sektorkartor, etc.)
Avsaknaden av "verktyg" som gör det tydligt vad improvisationen handlar om?
Något helt annat?
Fuck you, ento? (Går att kombinera med annat, givetvis.)