Oscar Silferstjerna
Doktor Snuggles urmakare
I det här inlägget tar jag mig an ett specifikt problem: hur kan rymdvarelser i rollspel göras både realistiska och spelmässigt intressanta? Jag tycker alltså att det är lätt hänt att välja något som är alldeles för simpelt, för jordiskt eller helt enkelt för mänskligt. Vi tenderar att välja det som är välbekant och liknar oss själva. Särskilt ointressant tycker jag att ”rollspeliga” varelser är - exempelvis djur som är små i vår värld som istället görs enorma (jättelika insekter är kanske det mest typiska). Sådant vill jag alltså komma bort ifrån. Om du gärna vill ha aliens som känns välbekanta så är det här sannolikt INTE en tråd för dig (jag säger det därför att jag vet hur det kan bli på forum).
Att tänka utanför de mänskliga och jordiska banorna är självklart svårt. Men genom att på ett hyfsat strukturerat vis ifrågasätta det till synes givna hoppas jag kunna rama in en del av det som jag är ute efter. Ungefär så här:
1. Levande eller död. I vår värld är detta ett motsatsförhållande. I extremfall har infrusna organismer kunnat tinas upp efter tusentals år, men det är ovanligt. På andra planeter skulle gränsen mellan liv och död vara mycket mer flytande. Även varelser som är fossiliserade skulle kunna vara försatta i någon form av dvala och möjliga att väcka på ett eller annat vis. Dvalan kan då vara en överlevnadsmekanism.
2. Extremofiler. Dessa varelser finns på Jorden och kan klara extremt höga eller extremt låga temperaturer. Att de uppfattas som extrema handlar egentligen om att är extrema i relation till vår föreställning om normalt liv. Det är alltså möjligt att det finns liv som kan överleva i världar som inte alls liknar vår. Exempelvis ute i rymden eller i lava eller i flytande metall. Man kan tänka sig att varelser som lever i ett inkapslat ekosystem (alltså i ett kroppsligt hölje), som är skyddat från en i våra ögon farlig omgivning.
3. Fysisk form. Här är det som sagt lätt att tänka i alltför jordiska termer. Att gå utanför detta kan också lätt bli kitschigt eller bara löjligt. Kanske är det bättre att hålla sig till enkla grundformer: något slingrande masklikt, en stor manetlik gelékropp, en mjuk organism i ett hårt skyddande hölje, en självlysande slemklump, ett ägg av med trälikt skal, en metallisk spindel med kroppen täckt av ögon eller andra sensorer etc. Som ni märker behöver jag jordiska referenser för att förklara.
4. Postbiologiskt eller biomekaniskt liv. I ett längre evolutionärt tidsperspektiv är det möjligt att det organiska livet övergår i en mer eller mindre mekanisk fas, som inte förutsätter vävnader eller vissa gaser och vätskor. Konstnären H R Giger skapade biomekaniska gestalter, som sedan kom till användning i Alien-filmerna. Men det är bara ett sätt att tänka biomekaniskt. Rimligen bör det finnas fler. Superintelligent utomjordisk AI borde kunna åstadkomma oerhörda postbilogiska system. Gränsen mellan liv och maskin kan i allra grad vara flytande.
(På FL:s Alien-forum finns en tråd om Gigers biomekaniska version: https://forum.frialigan.se/viewtopic.php?t=4968 )
5. De jaglösa. Det är inte en självklarhet att levande varelser över huvud taget tänker i termer av jag. Överlevnad kan också vara något kollektivt där de enskilda delarna snarare intresserar sig för flockens eller stimmets långsiktiga överlevnad. Att offra sig kanske över huvud taget inte uppfattas som en uppoffring. Gränsen mellan individ och flock kan även vara kroppsligen flytande: individer som tillfälligt innesluter andra. Individlösheten kan även vara mental: ett kollektivt medvetande som minns och kommunicerar kollektivt genom ett antal kroppar (gruppen bildar då en form av jag).
6. Intelligens. Det vi uppfattar som medvetet tänkande är präglat av våra mänskliga begränsningar: vi använder oss av kultur och teknik. Sådant behöver inte vara intressant för andra. De kan vara intelligenta på sätt som kretsar kring något helt annat. Exempelvis fortplantning, temperaturer, förflyttning, biokemiska signaler, jakt, biokemiskt självförsvar. I vår värld finns även organismer som saknar hjärna, men ändå har förmåga att lära av sina misstag. Åtminstone rudimentär intelligens utan hjärna är alltså möjlig. Det motsatta - en stor och mycket komplex hjärna - är förstås också möjligt.
7. Storlek. I vår värld finns visserligen både mikroskopiskt liv och blåvalar. Men i andra världar kan variationen mellan stort och smått se ut på helt andra sätt. Kilometer- eller milslånga varelser, som i sig kan rymma stora ekosystem är möjliga. Kanske kan en hel planet omslutas av en enda varelse (en gigantisk parasit)? Eller är hela planeten en enda levande organism?
8. Det amoraliska livet. Mänsklig moral präglas av mänskliga och jordiska begränsningar. Utomjordiskt liv fungerar sannolikt på ett helt annat sätt eftersom det är just omänskligt. Det kan helt sakna empati eller ha en mer kosmisk form av empati, som bottnar i ett större intergalaktiskt perspektiv. Eller så är det artspecifikt eller på annat sätt knutet till den egna livsmiljön. Att vilja någon annan väl är en kulturell premiss som kräver ett antal kontextbundna förförståelser.
9. Den lovecraftska obetydligheten. I detta mythos är en människan närmast en obetydlig insekt i ett större kosmiskt ekosystem av uråldriga bisarra varelser. Den tanken går att utveckla utan att nödvändigtvis kopiera Lovecrafts specifika koncept. En möjlighet är att tänka i termer av interstellära ekosystem, vars sammanlänkade delar är utspridda i en hel galax. Människan är då bara en av flera eller många varelser och har ännu inte lyckats greppa den helhet hon befinner sig i. Delvis kan detta förstås som en karta över rymden: människan känner bara till en liten ruta, men står inför utforskandet av något som är hisnande enormt - och delvis redan bebott...
10. Jävligt farligt. I många rymdsettingar är utomjordiskt liv mycket farligt. Det kan, som i Alien, handla om varelser som går till fysisk attack och förökar sig genom att befrukta sina mänskliga offer. Eftersom det farliga är konceptuellt viktigt - och en del av det som förväntas - vore det intressant att variera mer. Men hur? Några faror som jag inte har sett förut: extrema ljudpulser, högfrekventa ljudchocker, radioaktiv strålning, förföriska dofter, telepatisk överbelastning, empatisk men manipulativ kommunikation (kanske genom drömmar), starka njutningskänslor, giftigt slem, invasiva växter (eller sporer), till synes harmlösa (skendöda?) varelser som stegvis ändrar form eller storlek.
11. Död sedan länge. Om vi någonsin träffar på utomjordiskt liv är det förmodligen mest troligt att det handlar av organismer som varit döda länge. Kanske något som har drivit i rymden i tusentals år. Det kan ha förändrats till något helt annat än vad det en gång var. Men även dött liv kan vara intressant, omfattande, oförutsägbart och farligt att utforska. Förutom själva varelserna kan det handla om deras farkoster, rymdstationer, sonder, satelliter eller ruiner - för att nu tänka i jordiska termer.
12. Kardashev-skalan. Den sovjetiske astronomen Nicolai Kardashev delade hypotetiskt in civilisationer efter deras förmåga generera energi. Det ger oss en uppfattning om hur avancerade utomjordiska civilisationers energiförsörjning kan se ut. Och vilka spår de har lämnat efter sig. I ett universum där avancerat liv förekommer kan det alltså finnas lämningar av sådana system som driver runt i rymden. Exempelvis bitar av gigantiska solpaneler.
Kardashev-skalan: https://en.m.wikipedia.org/wiki/Kardashev_scale
13. Signaler från fjärran. I den första Alien-filmen är det en signal från en ensligt belägen måne som får Nostromos besättning att landa (ja, jag vet att Ash kände till mer än så). Just den typen av signaler bör vara hyfsat vanliga i ett universum där det finns liv på flera planeter. Fenomenet bör gå att variera: signaler från flera olika närliggande områden, signaler som tilltar eller minskar i styrka, signaler som tycks komma från en enskild varelse (eller en hel planet), signaler från rymdskepp eller sonder som närmar sig, signaler som är obegripliga och/eller mycket oregelbundna (eller försvinner helt), signaler som inte är ljud (utan istället exempelvis kemiska eller biologiska), signaler som möjligen är mycket hotfulla. Att tolka och lokalisera signaler bör kunna ge upphov till hela scenarion och kanske även väcka märkliga (farliga?) reaktioner hos de människor som tar emot dem.
Att tänka utanför de mänskliga och jordiska banorna är självklart svårt. Men genom att på ett hyfsat strukturerat vis ifrågasätta det till synes givna hoppas jag kunna rama in en del av det som jag är ute efter. Ungefär så här:
1. Levande eller död. I vår värld är detta ett motsatsförhållande. I extremfall har infrusna organismer kunnat tinas upp efter tusentals år, men det är ovanligt. På andra planeter skulle gränsen mellan liv och död vara mycket mer flytande. Även varelser som är fossiliserade skulle kunna vara försatta i någon form av dvala och möjliga att väcka på ett eller annat vis. Dvalan kan då vara en överlevnadsmekanism.
2. Extremofiler. Dessa varelser finns på Jorden och kan klara extremt höga eller extremt låga temperaturer. Att de uppfattas som extrema handlar egentligen om att är extrema i relation till vår föreställning om normalt liv. Det är alltså möjligt att det finns liv som kan överleva i världar som inte alls liknar vår. Exempelvis ute i rymden eller i lava eller i flytande metall. Man kan tänka sig att varelser som lever i ett inkapslat ekosystem (alltså i ett kroppsligt hölje), som är skyddat från en i våra ögon farlig omgivning.
3. Fysisk form. Här är det som sagt lätt att tänka i alltför jordiska termer. Att gå utanför detta kan också lätt bli kitschigt eller bara löjligt. Kanske är det bättre att hålla sig till enkla grundformer: något slingrande masklikt, en stor manetlik gelékropp, en mjuk organism i ett hårt skyddande hölje, en självlysande slemklump, ett ägg av med trälikt skal, en metallisk spindel med kroppen täckt av ögon eller andra sensorer etc. Som ni märker behöver jag jordiska referenser för att förklara.
4. Postbiologiskt eller biomekaniskt liv. I ett längre evolutionärt tidsperspektiv är det möjligt att det organiska livet övergår i en mer eller mindre mekanisk fas, som inte förutsätter vävnader eller vissa gaser och vätskor. Konstnären H R Giger skapade biomekaniska gestalter, som sedan kom till användning i Alien-filmerna. Men det är bara ett sätt att tänka biomekaniskt. Rimligen bör det finnas fler. Superintelligent utomjordisk AI borde kunna åstadkomma oerhörda postbilogiska system. Gränsen mellan liv och maskin kan i allra grad vara flytande.
(På FL:s Alien-forum finns en tråd om Gigers biomekaniska version: https://forum.frialigan.se/viewtopic.php?t=4968 )
5. De jaglösa. Det är inte en självklarhet att levande varelser över huvud taget tänker i termer av jag. Överlevnad kan också vara något kollektivt där de enskilda delarna snarare intresserar sig för flockens eller stimmets långsiktiga överlevnad. Att offra sig kanske över huvud taget inte uppfattas som en uppoffring. Gränsen mellan individ och flock kan även vara kroppsligen flytande: individer som tillfälligt innesluter andra. Individlösheten kan även vara mental: ett kollektivt medvetande som minns och kommunicerar kollektivt genom ett antal kroppar (gruppen bildar då en form av jag).
6. Intelligens. Det vi uppfattar som medvetet tänkande är präglat av våra mänskliga begränsningar: vi använder oss av kultur och teknik. Sådant behöver inte vara intressant för andra. De kan vara intelligenta på sätt som kretsar kring något helt annat. Exempelvis fortplantning, temperaturer, förflyttning, biokemiska signaler, jakt, biokemiskt självförsvar. I vår värld finns även organismer som saknar hjärna, men ändå har förmåga att lära av sina misstag. Åtminstone rudimentär intelligens utan hjärna är alltså möjlig. Det motsatta - en stor och mycket komplex hjärna - är förstås också möjligt.
7. Storlek. I vår värld finns visserligen både mikroskopiskt liv och blåvalar. Men i andra världar kan variationen mellan stort och smått se ut på helt andra sätt. Kilometer- eller milslånga varelser, som i sig kan rymma stora ekosystem är möjliga. Kanske kan en hel planet omslutas av en enda varelse (en gigantisk parasit)? Eller är hela planeten en enda levande organism?
8. Det amoraliska livet. Mänsklig moral präglas av mänskliga och jordiska begränsningar. Utomjordiskt liv fungerar sannolikt på ett helt annat sätt eftersom det är just omänskligt. Det kan helt sakna empati eller ha en mer kosmisk form av empati, som bottnar i ett större intergalaktiskt perspektiv. Eller så är det artspecifikt eller på annat sätt knutet till den egna livsmiljön. Att vilja någon annan väl är en kulturell premiss som kräver ett antal kontextbundna förförståelser.
9. Den lovecraftska obetydligheten. I detta mythos är en människan närmast en obetydlig insekt i ett större kosmiskt ekosystem av uråldriga bisarra varelser. Den tanken går att utveckla utan att nödvändigtvis kopiera Lovecrafts specifika koncept. En möjlighet är att tänka i termer av interstellära ekosystem, vars sammanlänkade delar är utspridda i en hel galax. Människan är då bara en av flera eller många varelser och har ännu inte lyckats greppa den helhet hon befinner sig i. Delvis kan detta förstås som en karta över rymden: människan känner bara till en liten ruta, men står inför utforskandet av något som är hisnande enormt - och delvis redan bebott...
10. Jävligt farligt. I många rymdsettingar är utomjordiskt liv mycket farligt. Det kan, som i Alien, handla om varelser som går till fysisk attack och förökar sig genom att befrukta sina mänskliga offer. Eftersom det farliga är konceptuellt viktigt - och en del av det som förväntas - vore det intressant att variera mer. Men hur? Några faror som jag inte har sett förut: extrema ljudpulser, högfrekventa ljudchocker, radioaktiv strålning, förföriska dofter, telepatisk överbelastning, empatisk men manipulativ kommunikation (kanske genom drömmar), starka njutningskänslor, giftigt slem, invasiva växter (eller sporer), till synes harmlösa (skendöda?) varelser som stegvis ändrar form eller storlek.
11. Död sedan länge. Om vi någonsin träffar på utomjordiskt liv är det förmodligen mest troligt att det handlar av organismer som varit döda länge. Kanske något som har drivit i rymden i tusentals år. Det kan ha förändrats till något helt annat än vad det en gång var. Men även dött liv kan vara intressant, omfattande, oförutsägbart och farligt att utforska. Förutom själva varelserna kan det handla om deras farkoster, rymdstationer, sonder, satelliter eller ruiner - för att nu tänka i jordiska termer.
12. Kardashev-skalan. Den sovjetiske astronomen Nicolai Kardashev delade hypotetiskt in civilisationer efter deras förmåga generera energi. Det ger oss en uppfattning om hur avancerade utomjordiska civilisationers energiförsörjning kan se ut. Och vilka spår de har lämnat efter sig. I ett universum där avancerat liv förekommer kan det alltså finnas lämningar av sådana system som driver runt i rymden. Exempelvis bitar av gigantiska solpaneler.
Kardashev-skalan: https://en.m.wikipedia.org/wiki/Kardashev_scale
13. Signaler från fjärran. I den första Alien-filmen är det en signal från en ensligt belägen måne som får Nostromos besättning att landa (ja, jag vet att Ash kände till mer än så). Just den typen av signaler bör vara hyfsat vanliga i ett universum där det finns liv på flera planeter. Fenomenet bör gå att variera: signaler från flera olika närliggande områden, signaler som tilltar eller minskar i styrka, signaler som tycks komma från en enskild varelse (eller en hel planet), signaler från rymdskepp eller sonder som närmar sig, signaler som är obegripliga och/eller mycket oregelbundna (eller försvinner helt), signaler som inte är ljud (utan istället exempelvis kemiska eller biologiska), signaler som möjligen är mycket hotfulla. Att tolka och lokalisera signaler bör kunna ge upphov till hela scenarion och kanske även väcka märkliga (farliga?) reaktioner hos de människor som tar emot dem.
Last edited:
