Allt fler nya äventyr jag läst och/eller spelat är sina egna slutna världar. Särskilt gäller det inom genren skräck. Där händer saker oavsett vad rollpersonerna gör, och även om de inte är rälsade i den meningen att de måste följa linjen A-B-C osv är de egentligen lika slutna. Det finns för lite möjlighet att spela roll för vad som sker. Dessutom är informationsfloden en skall ta in och bearbeta överväldigande. Visst, även en del gamla och utrikiska äventyr led av detta (särskilt megakampanjerna till CoC), men nu är det alltmer standard på ett sätt jag ändå inte upplevde att det var förr.
Det är lite som att läsa Joyce; det är för mycket info, för lite plats för en själv. Syret är liksom slut. Kontentan är att jag ganska fort tappar intresset, och som spelgrupp har vi också lagt ner äventyr innan vi nått slutet för att ingen orkar bry sig längre.
Kan det vara så att de som skriver egentligen vill skriva en roman – och kanske borde göra det istället? Att de skriver för bra och jobbar för hårt med texten och dess värld för att "bara" skriva rollspelsäventyr?
Jag kommer att tänka på något Olof Lagerkrans skrev i "Om konsten att läsa och skriva": att författaren måste lämna plats åt läsaren, att denne skall göra halva jobbet. Det känns inte som att detta alltid följs i nya rollspelsäventyr.
Det är lite som att läsa Joyce; det är för mycket info, för lite plats för en själv. Syret är liksom slut. Kontentan är att jag ganska fort tappar intresset, och som spelgrupp har vi också lagt ner äventyr innan vi nått slutet för att ingen orkar bry sig längre.
Kan det vara så att de som skriver egentligen vill skriva en roman – och kanske borde göra det istället? Att de skriver för bra och jobbar för hårt med texten och dess värld för att "bara" skriva rollspelsäventyr?
Jag kommer att tänka på något Olof Lagerkrans skrev i "Om konsten att läsa och skriva": att författaren måste lämna plats åt läsaren, att denne skall göra halva jobbet. Det känns inte som att detta alltid följs i nya rollspelsäventyr.