Ibland oss - Twilight möter Kuf (spelrapport fisktank)
- Thread starter Sysp
- Start date
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 1 - Enkel matematik
Cruelty must be whitewashed by a moral excuse, and a pretense of reluctance.
— George Bernard Shaw
Alla tittade på dem, mätte och vägde dem med blickarna, bedömde och dömde deras förmåga och deras stil utifrån tusen fördomar. Flera log, mer eller mindre uppriktigt. Andra blängde. En del brydde sig inte.
Regnet trummade svagt på rutorna till klassrummet på tredje våningen i den röda tegelbyggnaden. Lakewood High.
Det var måndagen efter helgen då de anlänt till Silver Falls, Maine. De hade bytt Wyomings slätter mot tät skog och klippig kust. Meddragna av sina föräldrar genom halva USA. Maj 2005. Slutet på terminen men första dagen i nya klassen. Sen bara ett år kvar. “Bara”.
De tre stod stelt bredvid katedern och blickade ut över de blivande klasskamraterna. Fröken Nesbitt pratade glatt om hur roligt det var med nya elever i klassen men de hörde henne knappt. Äntligen fick de lov att gå och sätta sig i de tomma skolbänkarna bredvid sina nya bänkkamrater. Deras nya matteböcker och räknehäften låg och väntade på dem, prydligt framlagda i nätta högar.
Seth satte sig ner bredvid en bredaxlad svart kille med bländvita tänder som genast sträckte fram handen.
“Tyler.”
“Seth.”
“Matte är din starka sida?”
“Absolut inte, din?”
“Inte egentligen, föredrar hälsoämnena.”
“Idrott?”
“Visst, men framförallt mat och nutrition. Sjukt intressant.”
Seth nickade. Tyler var i mycket god form och såg ut att ägna sig åt någon sport. Hans tröja och byxor stramade över den muskulösa kroppen.
Seth jämförde sig genast, så vitt han kunde bedöma liknade han och Tyler varandra i fysisk förmåga. Han konstaterade nöjt att de nog hade mycket gemensamt och slappnade av lite. Seth slog upp matteboken och de gled in i det monotona räknandet.
Ted sjönk ner på stolen nervöst och öppnade boken. Det var saker han räknat redan i grundskolan, en barnlek. I lätt avsmak stängde han boken och sköt bort den. Han hade märkt att bordsgrannen studerat honom då han gått mot bänken, en genomträngande blick som han hade varit noga att inte möta. Nu vågade hans ögon börja vandra åt vänster på skolbänken.
Det var en tjejs bleka hand som höll blyertspennan lätt och som långsamt men metodiskt svepte över sidorna i hennes mattebok. Han noterade hennes svartnålade naglar och en tjock silverring på högerhandens pekfinger formad som en grinande dödskalle. Hennes arm lyste liljevit under en flortunn svart nätblus. Armen var smal, nästan anorektisk, men senig och atletisk. Hon verkade stark på något sätt, mycket starkare än vad han var.
Teds nacke värkte av anspänningen att hålla sig stilla och hans ögon började flacka, han sneglade nervöst mot henne, men återgick sedan hastigt tillbaka till bokens omslag och så till grannen igen. Han lät blicken få vila en stund på ringen för det kunde inte misstolkas, att titta på händer måste vara OK.
Hon suckade djupt och knöt handen och han kände hennes blick bränna i nacken. Ted tvingade sig att börja titta upp, lät blicken vandra från handen upp mot hennes ansikte men den fastnade på vägen. Hon bar en svart spets-BH under blusen, förmodligen osynlig på håll, men på det här avståndet …
Två oerhört intensiva ögon mötte hans blick, ett vitt ansikte inramat av svart hår i en välklippt lugg. Hon tittade på honom men sa inget. Teds blick fastnade i hennes ögon, han kände att han dröjde för länge och rodnaden spred sig över hans kinder innan han lyckades slita sig lös. I lätt panik stirrade han ner på sin stängda mattebok och önskade att han kunde försvinna, vart som helst.
“Har ni bara bönder i Wyoming?” Hennes ton var kylig.
“Nä, ehm. Jag är inte bonde.”
Han tvingade sig att vända sig mot henne, det kändes artigare och mer normalt. “Eh, vad menar du?”
“Det verkar som du aldrig sett en gothare förut.“
“Öööh…”
Hon suckade. “Det är lugnt, jag är van med folk som stirrar. Felicia.”
“Ted.”
“Jo, jag vet, jag hörde fröken Nesbitt.”
Han mötte hastigt hennes blick men slog sedan ursäktande ner ögonen igen.
“Ted Williams.”
“Finley. Vad det nu spelar för roll.”
Felicia återgick till sin mattebok och Teds blick flydde ut över klassrummet, försökte identifiera hoten, vilka skulle han inte stöta sig med? Förutom Felicia då.
När Ted såg henne var det tydligt att Lauras bänkkamrat stod i stark kontrast till hans egen. Blond page, ett brett leende och glada vänliga ögon. Chrys verkade vara motsatsen till falsk marknadsföring, ett ljuvligt paket där förpackningen matchade innehållet. Hon hade redan guidat ner Laura i stolen och gett henne en liten kram, välkomnat henne till klassen och gett henne en vässad penna och slagit upp sin egen mattebok, full med kompetenta doodles på varje sida. Chrys verkade vara en tjej som gillade att teckna.
“Kom ni igår eller var det redan i fredags?”
“Nä, vi kom i fredags, men vi har inte hunnit packa upp än.”
“Då har ni inte hunnit se stan än alltså! Eller stan och stan, men det finns ett par schyssta fik, en bio och så skärgården förstås. Men så här sent på terminen, varför flyttar ni hit nu?”
“Pappas band ska spela in en ny skiva.”
“Men vad coolt! Är det någon en känner till?”
“Nej…”
Det var en tråd som Laura hoppades döda så fort som möjligt men Chrys var alldeles för duktig på att föra konversationer för att tillåta det.
“Hur är det att växa upp i ett musikerhem då?”
“Eh. Som vanligt skulle jag säga.”
“Som vanligt? Det måste väl ändå vara lite rock’n’roll lifestyle? Sena kvällar, dricka?”
“Nä, jag vet inte om det är så annorlunda.”
Chrys log lugnande åt Laura och när hon vände sin uppmärksamhet mot matteboken slappnade Laura av lite och tittade upp för att studera reaktionerna i resten av klassen.
Överlag verkade stämningen rätt avslappnad, folk småpratade och lugnet låg över klassrummet. Det låg lite sommar i luften. Kläderna började bli lättare, mer hud syntes då det inte längre var nödvändigt att gömma sig från kylan under alltför tjocka kläder. Sommaren var på väg. Ljusare tider väntade. Och utanför strilade regnet stilla.
Cruelty must be whitewashed by a moral excuse, and a pretense of reluctance.
— George Bernard Shaw
Alla tittade på dem, mätte och vägde dem med blickarna, bedömde och dömde deras förmåga och deras stil utifrån tusen fördomar. Flera log, mer eller mindre uppriktigt. Andra blängde. En del brydde sig inte.
Regnet trummade svagt på rutorna till klassrummet på tredje våningen i den röda tegelbyggnaden. Lakewood High.
Det var måndagen efter helgen då de anlänt till Silver Falls, Maine. De hade bytt Wyomings slätter mot tät skog och klippig kust. Meddragna av sina föräldrar genom halva USA. Maj 2005. Slutet på terminen men första dagen i nya klassen. Sen bara ett år kvar. “Bara”.
De tre stod stelt bredvid katedern och blickade ut över de blivande klasskamraterna. Fröken Nesbitt pratade glatt om hur roligt det var med nya elever i klassen men de hörde henne knappt. Äntligen fick de lov att gå och sätta sig i de tomma skolbänkarna bredvid sina nya bänkkamrater. Deras nya matteböcker och räknehäften låg och väntade på dem, prydligt framlagda i nätta högar.
Seth satte sig ner bredvid en bredaxlad svart kille med bländvita tänder som genast sträckte fram handen.
“Tyler.”
“Seth.”
“Matte är din starka sida?”
“Absolut inte, din?”
“Inte egentligen, föredrar hälsoämnena.”
“Idrott?”
“Visst, men framförallt mat och nutrition. Sjukt intressant.”
Seth nickade. Tyler var i mycket god form och såg ut att ägna sig åt någon sport. Hans tröja och byxor stramade över den muskulösa kroppen.
Seth jämförde sig genast, så vitt han kunde bedöma liknade han och Tyler varandra i fysisk förmåga. Han konstaterade nöjt att de nog hade mycket gemensamt och slappnade av lite. Seth slog upp matteboken och de gled in i det monotona räknandet.
Ted sjönk ner på stolen nervöst och öppnade boken. Det var saker han räknat redan i grundskolan, en barnlek. I lätt avsmak stängde han boken och sköt bort den. Han hade märkt att bordsgrannen studerat honom då han gått mot bänken, en genomträngande blick som han hade varit noga att inte möta. Nu vågade hans ögon börja vandra åt vänster på skolbänken.
Det var en tjejs bleka hand som höll blyertspennan lätt och som långsamt men metodiskt svepte över sidorna i hennes mattebok. Han noterade hennes svartnålade naglar och en tjock silverring på högerhandens pekfinger formad som en grinande dödskalle. Hennes arm lyste liljevit under en flortunn svart nätblus. Armen var smal, nästan anorektisk, men senig och atletisk. Hon verkade stark på något sätt, mycket starkare än vad han var.
Teds nacke värkte av anspänningen att hålla sig stilla och hans ögon började flacka, han sneglade nervöst mot henne, men återgick sedan hastigt tillbaka till bokens omslag och så till grannen igen. Han lät blicken få vila en stund på ringen för det kunde inte misstolkas, att titta på händer måste vara OK.
Hon suckade djupt och knöt handen och han kände hennes blick bränna i nacken. Ted tvingade sig att börja titta upp, lät blicken vandra från handen upp mot hennes ansikte men den fastnade på vägen. Hon bar en svart spets-BH under blusen, förmodligen osynlig på håll, men på det här avståndet …
Två oerhört intensiva ögon mötte hans blick, ett vitt ansikte inramat av svart hår i en välklippt lugg. Hon tittade på honom men sa inget. Teds blick fastnade i hennes ögon, han kände att han dröjde för länge och rodnaden spred sig över hans kinder innan han lyckades slita sig lös. I lätt panik stirrade han ner på sin stängda mattebok och önskade att han kunde försvinna, vart som helst.
“Har ni bara bönder i Wyoming?” Hennes ton var kylig.
“Nä, ehm. Jag är inte bonde.”
Han tvingade sig att vända sig mot henne, det kändes artigare och mer normalt. “Eh, vad menar du?”
“Det verkar som du aldrig sett en gothare förut.“
“Öööh…”
Hon suckade. “Det är lugnt, jag är van med folk som stirrar. Felicia.”
“Ted.”
“Jo, jag vet, jag hörde fröken Nesbitt.”
Han mötte hastigt hennes blick men slog sedan ursäktande ner ögonen igen.
“Ted Williams.”
“Finley. Vad det nu spelar för roll.”
Felicia återgick till sin mattebok och Teds blick flydde ut över klassrummet, försökte identifiera hoten, vilka skulle han inte stöta sig med? Förutom Felicia då.
När Ted såg henne var det tydligt att Lauras bänkkamrat stod i stark kontrast till hans egen. Blond page, ett brett leende och glada vänliga ögon. Chrys verkade vara motsatsen till falsk marknadsföring, ett ljuvligt paket där förpackningen matchade innehållet. Hon hade redan guidat ner Laura i stolen och gett henne en liten kram, välkomnat henne till klassen och gett henne en vässad penna och slagit upp sin egen mattebok, full med kompetenta doodles på varje sida. Chrys verkade vara en tjej som gillade att teckna.
“Kom ni igår eller var det redan i fredags?”
“Nä, vi kom i fredags, men vi har inte hunnit packa upp än.”
“Då har ni inte hunnit se stan än alltså! Eller stan och stan, men det finns ett par schyssta fik, en bio och så skärgården förstås. Men så här sent på terminen, varför flyttar ni hit nu?”
“Pappas band ska spela in en ny skiva.”
“Men vad coolt! Är det någon en känner till?”
“Nej…”
Det var en tråd som Laura hoppades döda så fort som möjligt men Chrys var alldeles för duktig på att föra konversationer för att tillåta det.
“Hur är det att växa upp i ett musikerhem då?”
“Eh. Som vanligt skulle jag säga.”
“Som vanligt? Det måste väl ändå vara lite rock’n’roll lifestyle? Sena kvällar, dricka?”
“Nä, jag vet inte om det är så annorlunda.”
Chrys log lugnande åt Laura och när hon vände sin uppmärksamhet mot matteboken slappnade Laura av lite och tittade upp för att studera reaktionerna i resten av klassen.
Överlag verkade stämningen rätt avslappnad, folk småpratade och lugnet låg över klassrummet. Det låg lite sommar i luften. Kläderna började bli lättare, mer hud syntes då det inte längre var nödvändigt att gömma sig från kylan under alltför tjocka kläder. Sommaren var på väg. Ljusare tider väntade. Och utanför strilade regnet stilla.
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Kanske skulle kört på Twilight med Twilight 2000-regler (originalet då, inte Fria Ligan)
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 2 - Mat och prat
Being convinced one knows the whole story is the surest way to fail.
— Philip Crosby
Cafeterian på Lakewood High låg på bottenvåningen i ena vingen, ljus och luftig med många och stora fönster. Utanför regnade det fortfarande över lärarparkeringen och deras inte speciellt spännande bilar, över de tomma idrottsplanerna och längre bort skymtade fotbollsstadion som en mörk borg där unga gladiatorer kämpade mot varandra.
Borden var runda och skulle antagligen bjuda in till samtal. Kvaliteten på skolmaten var påfallande lik den i Wyoming. Skaldjuren vittnade om att de var närmare kusten nu. Det stod att det skulle vara musselsås men proportionerna var till såsens fördel och pastan var lätt hopklibbad redan när den serveras.
Chrys och två av hennes vänner vinkade glatt åt dem från ett av borden. Det var tydligt att de passade bra ihop, de hade alla samma inbjudande leende.
De tre hann inte gå många steg mot bordet innan Greg slet upp sin systemkamera och rasslade av några bilder, innan han halvreste sig för att hälsa. “Ursäkta, gammal vana.”
Greg hade långt svart hår i en prydlig fläta, en spenslig kropp och hans intelligenta utseende framhävdes ytterligare av ett par fyrkantiga svarta glasögon.
Makayla var en svart tjej med tighta cornrows och kläder som var tydlig inspirerade av seifuku, japanska skoluniformer, och verkade välsydda. Hon gjorde en ursäktande grimas. “Vi får väl börja med att be om förlåt för maten, den har inte blivit bättre med åren. Men jag antar att det var mer grönsaker och spannmål i Wyoming.”
Seth flinade. “Det märks att du aldrig varit där, i Wyoming äter vi kött med kött. Skulle det serveras grönsaker tror jag inte skolledningen hade varit kvar länge.”
Chrys såg förvånat på honom. “Kött med kött? Hade inte funkat för mig, jag är i en vegansk period nu. Quorn och oumph och sånt.“
Hon tittade på Ted. “Du överlevde.”
Ted svalde lätt, obekväm med uppmärksamheten. “Ja, eh, ja. Vad menar du?”
“Felicia.”
“Hon verkar väl snäll.”
Chrys drog lite på munnen. ”Hon är lite intensiv.”
Ted hostade lite, tittade på Gregs kamera i ett försök att byta ämne. “Canon?”
“Ja! Fotar du?”
“Nä. Men jag gillar prylar.”
“Då skall du inte börja med foto, det är en drog. När man väl har fastnat finns det ingen återvändo.”
“Får jag sitta här?”, frågade Ted plötsligt.
Gruppen vid bordet tittade förvånat på honom, sneglade på varandra.
“Ja… Hade ni bordsplacering i Wyoming?”, frågade Chrys.
“Jag hade…” Ted tittade ut genom fönstret, och minnen som han jobbade på att förstöra vällde upp till ytan och gjorde hans ögon lätt glansiga.
Chrys log tröstande mot honom. “Här får du gärna sitta med oss, vännen.”
“Vad tycker ni då?”, undrade Makayla.
Laura tyckte frågan var öppen och lite farlig. “Om vad?”
“Staden.”
“Backigt.”
“Då måste vi visa er, det är inte stort, men det har hänt saker de senaste åren. Klubbar och så. Vi får ju inte dricka där men det kan man ju lösa före och efter.”
Ted mumlade något.
“Vad sa du, vännen?”, frågade Chrys vänligt.
Ted log blekt mot henne. “Jag sa: Sjysst. Vad för klubbar?”
“Dans mest.”, fortsatte Makayla. “Det är inte så många, så man kan inte välja och vraka. Men schyssta ställen att hänga på.”
“Eller förlåt, vännen.” inflikade Chrys, “Menade du skolklubbarna kanske?”
“N… nej.”, stammade Ted lätt. “De ni pratade om.”
Makayla log lite. “Ja, vi får visa dig.”
Ted petade musselbitarna åt sidan och försökte vara osynlig. Han önskade att han hade samma hand med folk som Seth och Laura, som alltid verkade veta vad de skulle säga.
Chrys tittade på Laura. “Gillar du inte maten eller?”
“Jag smakade på allt”, svarade Laura sakligt.
“Försöker mest hålla mig till såsen, lätt att peta i, veganvänligt skulle jag säga.”
“Jag förstår inte vad ni klagar på”, sa Seth. “Jag tycker den är god.”
Chrys log varmt mot honom. “Det finns ju bättre ställen så att säga. Ibland brukar vi gå och äta något efter skolan, så att man… överlever. Ibland under skolan också, långa håltimmar ni vet.”
Seth nickade. “Aldrig gillat håltimmarna, har hellre en mer intensiv skoldag så hinner jag göra mer efter. Men är det nåt som händer i närtid här?”
“Förutom balen då?”, undrade Chrys.
“Något lite närmare tänkte jag nog.”
“Oh shit!”, utbrast Greg plötsligt. “Ni kommer ju nu, hur ska ni hinna? Ouch ouch ouch. Men det är klart det är ju lite tid kvar, några veckor i alla fall innan det gäller.”
Seth sneglade mot Ted. “Några veckor ja… Men det kommer nog gå bra.”
Chrys föreslog att Ted kanske skulle gå med någon tjej från de lägre årskurserna.
Ted tittade bort och mötte Felicias blick från andra sidan rummet. Bredvid henne satt en kille, mörkt spikigt hår, blekt ansikte och så pass kort att det framhävde att Felicia var reslig, men med samma intensiva blick. De båda sneglade rakt på honom över sina axlar, som om de viskat om honom. Teds ansikte blev blekare och han var den som först vek av med med blicken och han kände hur hjärtat klappade fort och han suckade djupt. Balen, värsta tiden på året. Sa han tydligen halvhögt, och ångrade sig sedan, önskade att ingen hört, men medlidsamma blickar runt bordet sa honom att det inte var så.
Chrys la sin varma, lena hand på hans och log uppmuntrande. “Det här löser vi.”
Being convinced one knows the whole story is the surest way to fail.
— Philip Crosby
Cafeterian på Lakewood High låg på bottenvåningen i ena vingen, ljus och luftig med många och stora fönster. Utanför regnade det fortfarande över lärarparkeringen och deras inte speciellt spännande bilar, över de tomma idrottsplanerna och längre bort skymtade fotbollsstadion som en mörk borg där unga gladiatorer kämpade mot varandra.
Borden var runda och skulle antagligen bjuda in till samtal. Kvaliteten på skolmaten var påfallande lik den i Wyoming. Skaldjuren vittnade om att de var närmare kusten nu. Det stod att det skulle vara musselsås men proportionerna var till såsens fördel och pastan var lätt hopklibbad redan när den serveras.
Chrys och två av hennes vänner vinkade glatt åt dem från ett av borden. Det var tydligt att de passade bra ihop, de hade alla samma inbjudande leende.
De tre hann inte gå många steg mot bordet innan Greg slet upp sin systemkamera och rasslade av några bilder, innan han halvreste sig för att hälsa. “Ursäkta, gammal vana.”
Greg hade långt svart hår i en prydlig fläta, en spenslig kropp och hans intelligenta utseende framhävdes ytterligare av ett par fyrkantiga svarta glasögon.
Makayla var en svart tjej med tighta cornrows och kläder som var tydlig inspirerade av seifuku, japanska skoluniformer, och verkade välsydda. Hon gjorde en ursäktande grimas. “Vi får väl börja med att be om förlåt för maten, den har inte blivit bättre med åren. Men jag antar att det var mer grönsaker och spannmål i Wyoming.”
Seth flinade. “Det märks att du aldrig varit där, i Wyoming äter vi kött med kött. Skulle det serveras grönsaker tror jag inte skolledningen hade varit kvar länge.”
Chrys såg förvånat på honom. “Kött med kött? Hade inte funkat för mig, jag är i en vegansk period nu. Quorn och oumph och sånt.“
Hon tittade på Ted. “Du överlevde.”
Ted svalde lätt, obekväm med uppmärksamheten. “Ja, eh, ja. Vad menar du?”
“Felicia.”
“Hon verkar väl snäll.”
Chrys drog lite på munnen. ”Hon är lite intensiv.”
Ted hostade lite, tittade på Gregs kamera i ett försök att byta ämne. “Canon?”
“Ja! Fotar du?”
“Nä. Men jag gillar prylar.”
“Då skall du inte börja med foto, det är en drog. När man väl har fastnat finns det ingen återvändo.”
“Får jag sitta här?”, frågade Ted plötsligt.
Gruppen vid bordet tittade förvånat på honom, sneglade på varandra.
“Ja… Hade ni bordsplacering i Wyoming?”, frågade Chrys.
“Jag hade…” Ted tittade ut genom fönstret, och minnen som han jobbade på att förstöra vällde upp till ytan och gjorde hans ögon lätt glansiga.
Chrys log tröstande mot honom. “Här får du gärna sitta med oss, vännen.”
“Vad tycker ni då?”, undrade Makayla.
Laura tyckte frågan var öppen och lite farlig. “Om vad?”
“Staden.”
“Backigt.”
“Då måste vi visa er, det är inte stort, men det har hänt saker de senaste åren. Klubbar och så. Vi får ju inte dricka där men det kan man ju lösa före och efter.”
Ted mumlade något.
“Vad sa du, vännen?”, frågade Chrys vänligt.
Ted log blekt mot henne. “Jag sa: Sjysst. Vad för klubbar?”
“Dans mest.”, fortsatte Makayla. “Det är inte så många, så man kan inte välja och vraka. Men schyssta ställen att hänga på.”
“Eller förlåt, vännen.” inflikade Chrys, “Menade du skolklubbarna kanske?”
“N… nej.”, stammade Ted lätt. “De ni pratade om.”
Makayla log lite. “Ja, vi får visa dig.”
Ted petade musselbitarna åt sidan och försökte vara osynlig. Han önskade att han hade samma hand med folk som Seth och Laura, som alltid verkade veta vad de skulle säga.
Chrys tittade på Laura. “Gillar du inte maten eller?”
“Jag smakade på allt”, svarade Laura sakligt.
“Försöker mest hålla mig till såsen, lätt att peta i, veganvänligt skulle jag säga.”
“Jag förstår inte vad ni klagar på”, sa Seth. “Jag tycker den är god.”
Chrys log varmt mot honom. “Det finns ju bättre ställen så att säga. Ibland brukar vi gå och äta något efter skolan, så att man… överlever. Ibland under skolan också, långa håltimmar ni vet.”
Seth nickade. “Aldrig gillat håltimmarna, har hellre en mer intensiv skoldag så hinner jag göra mer efter. Men är det nåt som händer i närtid här?”
“Förutom balen då?”, undrade Chrys.
“Något lite närmare tänkte jag nog.”
“Oh shit!”, utbrast Greg plötsligt. “Ni kommer ju nu, hur ska ni hinna? Ouch ouch ouch. Men det är klart det är ju lite tid kvar, några veckor i alla fall innan det gäller.”
Seth sneglade mot Ted. “Några veckor ja… Men det kommer nog gå bra.”
Chrys föreslog att Ted kanske skulle gå med någon tjej från de lägre årskurserna.
Ted tittade bort och mötte Felicias blick från andra sidan rummet. Bredvid henne satt en kille, mörkt spikigt hår, blekt ansikte och så pass kort att det framhävde att Felicia var reslig, men med samma intensiva blick. De båda sneglade rakt på honom över sina axlar, som om de viskat om honom. Teds ansikte blev blekare och han var den som först vek av med med blicken och han kände hur hjärtat klappade fort och han suckade djupt. Balen, värsta tiden på året. Sa han tydligen halvhögt, och ångrade sig sedan, önskade att ingen hört, men medlidsamma blickar runt bordet sa honom att det inte var så.
Chrys la sin varma, lena hand på hans och log uppmuntrande. “Det här löser vi.”
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 3 - Daly
When we lose power with God, we know of a certainty that the problem lies within us and not with God.
— Ray H. Wood
Seth kommer hem till lägenheten, ställer ner ryggsäcken innanför dörren. Flyttlådor överallt i hallen. Hans mamma Amanda kommer ut ur köket med en Venti-stor Starbucks-kopp och ger honom en liten kram.
“Hur var det i skolan då?”
“Det blir nog bra, har ni ringt om hissen?”
“Jag har inte haft tid, en artikel måste in.” Han följer henne in i köket. “ Nästan klar, vill du ha kaffe? Jag kan micra.”
“Visst.”
Hon går och gräver i lådan som det står KÖK på, sorterar bort några trasiga koppar med en suck, hittar en hel och häller över hälften från sin Starbucks-pappmugg och slänger in koppen i micron som står mitt på köksbordet.
Seth kollar i kylen, det är tomt. “Kinamaten från igår är slut?”
“Jag slängde den.”
Hon återvänder till sin laptop som står upptryckt mot micron på det lilla köksbordet, papper och anteckningar överallt. “Vi kan beställa igen, det hade väl varit mysigt? Jag tror inte vi bryr oss om att packa upp ikväll, va?”
“Lådorna har kommit fram? Jag måste ha kläder.”
“Eh, inte alla. Men vi hittade en låda med ditt namn, den står på ditt rum. Men det kan väl vara kul att köpa lite kläder här? Lite nya fina grejer.”
“Vad skriver du om?”
“Partikonferensen.”
“Och pappa, har han kommit i ordning?”
Hon tittar på honom över de runda glasögonen. “Ja, vad tror du själv?” Han skrattar.
“På mitt rum sa du?” Han ställer muggen i vasken. Hon nickar utan att titta upp från datorn.
Seth går ut i korridoren bort mot sitt nya rum, hans far tittar ut från ett annat rum.
“Seth, kan du hjälpa mig ett ögonblick bara?” Stefan har packat upp TV:n ur filtarna och står med ett knippe kablar i handen och ser villrådig ut. “Allt sitter ihop, men det är ingen bild.”
Han drar handen genom sitt långa gråsvarta hår som hålls ur ansiktet med en knuten bandana och kliar sig lite i det korta bockskägget som tiden färgat i salt och peppar. Han ser verkligen ut som en trummis.
Seth sneglar på tv:n, standby-lampan lyser inte, han slår på strömmen och tv:n vaknar till liv och Stefan skiner tacksamt upp.
“Hur var det? Var de snälla med dig?”
“Jodå.
“Några tjejer?
“Det kommer nog att lösa sig på det planet också.”
Stefan nickar leende innan hans min blir lite allvarligt. “Det var väl lika bra att det blev som det blev, eller hur?”
“Jag hoppas det.”
“Jag vet att det blev lite hastigt och plötsligt. Men det är ju Melvin Akers!” Stefan slår ut med händerna för att verkligen understryka att det verkligen är Melvin Akers. “Det är inte många som får chansen att jobba med en sån legend.”
“När sätter ni igång med skivan då?”
“Jag vet inte, det är Justin som sköter det där. Han och Vanessa har bättre koll.” Ett typiskt uttalande, det är alltid någon annan som har bättre koll.
Stefan skiner upp. “Vi hittade en låda förresten, så nu kan du byta kläder.”
“Tack.”
“Den är på ditt rum.”
“Det har varit en lång dag…”, säger Seth och vänder sig om och börjar gå mot sitt rum igen.
Stefan nickar och tittar ner på tv:n men ropar sen. “Du, vi tänkte att vi inte lagar nåt idag, lång dag i skolan och mycket att göra här och så, va? Det blir väl skönt?”
“Satay, kycklingspett, det är gott.”
“Det fixar vi.”
Stefan återvänder till tv:n, börjar försöker söka fram kanaler.
Bredvid hans tältsäng står det en kartong märkt “Seth” och i den hittar han lite kläder. Kanske inte kombinationer han skulle ha valt, mest sportkläder. Han börjar hänga in dem i spegelgarderoben.
Seth sticker ner handen i kartongen och stelnar till när hans hand kommer upp med hans scoutskjorta. Blicken söker sig genast till nederkanten där kemtvätten gjort ett fantastiskt jobb, men blodfläckarna hänger kvar som mörka diffusa moln eller svaga födelsemärken. Han stryker över det missfärgade tyget. Det är en grov skjorta, gjord för att tåla hårda tag. Det var ett tag sedan han bar den.
Seth knycklar ihop den till en boll och kastar den på golvet i garderoben.
When we lose power with God, we know of a certainty that the problem lies within us and not with God.
— Ray H. Wood
Seth kommer hem till lägenheten, ställer ner ryggsäcken innanför dörren. Flyttlådor överallt i hallen. Hans mamma Amanda kommer ut ur köket med en Venti-stor Starbucks-kopp och ger honom en liten kram.
“Hur var det i skolan då?”
“Det blir nog bra, har ni ringt om hissen?”
“Jag har inte haft tid, en artikel måste in.” Han följer henne in i köket. “ Nästan klar, vill du ha kaffe? Jag kan micra.”
“Visst.”
Hon går och gräver i lådan som det står KÖK på, sorterar bort några trasiga koppar med en suck, hittar en hel och häller över hälften från sin Starbucks-pappmugg och slänger in koppen i micron som står mitt på köksbordet.
Seth kollar i kylen, det är tomt. “Kinamaten från igår är slut?”
“Jag slängde den.”
Hon återvänder till sin laptop som står upptryckt mot micron på det lilla köksbordet, papper och anteckningar överallt. “Vi kan beställa igen, det hade väl varit mysigt? Jag tror inte vi bryr oss om att packa upp ikväll, va?”
“Lådorna har kommit fram? Jag måste ha kläder.”
“Eh, inte alla. Men vi hittade en låda med ditt namn, den står på ditt rum. Men det kan väl vara kul att köpa lite kläder här? Lite nya fina grejer.”
“Vad skriver du om?”
“Partikonferensen.”
“Och pappa, har han kommit i ordning?”
Hon tittar på honom över de runda glasögonen. “Ja, vad tror du själv?” Han skrattar.
“På mitt rum sa du?” Han ställer muggen i vasken. Hon nickar utan att titta upp från datorn.
Seth går ut i korridoren bort mot sitt nya rum, hans far tittar ut från ett annat rum.
“Seth, kan du hjälpa mig ett ögonblick bara?” Stefan har packat upp TV:n ur filtarna och står med ett knippe kablar i handen och ser villrådig ut. “Allt sitter ihop, men det är ingen bild.”
Han drar handen genom sitt långa gråsvarta hår som hålls ur ansiktet med en knuten bandana och kliar sig lite i det korta bockskägget som tiden färgat i salt och peppar. Han ser verkligen ut som en trummis.
Seth sneglar på tv:n, standby-lampan lyser inte, han slår på strömmen och tv:n vaknar till liv och Stefan skiner tacksamt upp.
“Hur var det? Var de snälla med dig?”
“Jodå.
“Några tjejer?
“Det kommer nog att lösa sig på det planet också.”
Stefan nickar leende innan hans min blir lite allvarligt. “Det var väl lika bra att det blev som det blev, eller hur?”
“Jag hoppas det.”
“Jag vet att det blev lite hastigt och plötsligt. Men det är ju Melvin Akers!” Stefan slår ut med händerna för att verkligen understryka att det verkligen är Melvin Akers. “Det är inte många som får chansen att jobba med en sån legend.”
“När sätter ni igång med skivan då?”
“Jag vet inte, det är Justin som sköter det där. Han och Vanessa har bättre koll.” Ett typiskt uttalande, det är alltid någon annan som har bättre koll.
Stefan skiner upp. “Vi hittade en låda förresten, så nu kan du byta kläder.”
“Tack.”
“Den är på ditt rum.”
“Det har varit en lång dag…”, säger Seth och vänder sig om och börjar gå mot sitt rum igen.
Stefan nickar och tittar ner på tv:n men ropar sen. “Du, vi tänkte att vi inte lagar nåt idag, lång dag i skolan och mycket att göra här och så, va? Det blir väl skönt?”
“Satay, kycklingspett, det är gott.”
“Det fixar vi.”
Stefan återvänder till tv:n, börjar försöker söka fram kanaler.
Bredvid hans tältsäng står det en kartong märkt “Seth” och i den hittar han lite kläder. Kanske inte kombinationer han skulle ha valt, mest sportkläder. Han börjar hänga in dem i spegelgarderoben.
Seth sticker ner handen i kartongen och stelnar till när hans hand kommer upp med hans scoutskjorta. Blicken söker sig genast till nederkanten där kemtvätten gjort ett fantastiskt jobb, men blodfläckarna hänger kvar som mörka diffusa moln eller svaga födelsemärken. Han stryker över det missfärgade tyget. Det är en grov skjorta, gjord för att tåla hårda tag. Det var ett tag sedan han bar den.
Seth knycklar ihop den till en boll och kastar den på golvet i garderoben.
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 4 - Williams
Lord, I wonder what fool it was that first invented kissing!
— Jonathan Swift
Det är fuktig vår och frestande sommar i luften när Ted vandrar förbi fotbollsstadion och över en vacker stenbro som korsar ån som rinner genom parken. Han går upp bland villorna på höjden, bokträden knoppar längs de breda alléerna. Det doftar av grönt. En trädgårdsmästare utanför grannhuset trimmar buskaget inför våren och nickar mot Ted då han passerar. Ted höjer handen till hälsning.
Faderns bil står på den kurvade uppfarten. Kolonnerna vid ytterdörren är i stram romersk stil och i hallen kröker trappan sig till andra våningen elegant, inramad av ett räcke i viktoriansk stil. Marmorgolven är välpolerade. Rent, snyggt, undanplockat. Man kan inte tro att de flyttade in i helgen.
Hans mor dyker upp längst upp i trappan och ler bländande innan hon sveper ner och kindpussar honom. “Hur var det?”
Han ler halvhjärtat. “Vet du mamma, det var faktiskt bra.”
Vanessa gör en lättad utandning.
“I alla fall än så länge.”, fortsätter Ted.
Hon ger honom en liten kram. “Det är inte så länge till lovet, du kommer att växa in i det här. Är du hungrig?”
“Utsvulten.”
De går in i köket. Den rostfria kylen är fylld till bredden med matvaror men Ted vet att hon förmodligen inte köpt en enda sak, allt är levererat.
Vanessa tar fram frukt och börjar skära upp en ananas och pressar juice från några färska apelsiner. “Var de snälla mot dig?”
“Ja. Nästan lite för snälla.“
“Skönt med en ny start. Det blev lite plötsligt men…”
Ted blickar ut, och ser att han lämnat ett spår av leriga spår från dörren. Vanessa följer hans blick. “Det gör inget, Rosie tar det sen.”
“Ska bara överleva några månader, och sedan sommaren. Men, mamma. De vill ha mig till balen.”
Hans mor ser på honom, ett svep av oro i hennes ansikte, men hon tvättar snabbt bort det. “Det ordnar sig, det är bara en fest. Var bara dig själv. Du är så trevlig och spännande som du är. Du kanske kan hjälpa någon med läxan, du ligger ändå så bra till. Där kanske du skall ha ditt fokus - hjälpa andra, så ska du se att det ordnar sig.”
“Tack mamma.” Han tar juicen och frukten.
“Det blir bara vi i kväll, pappa behövde flyga.”
“Jag trodde han var hemma.”
“Du vet hur farfar är, det var något med företaget. Men det blir bra. Vill du ha något särskilt?”
“Bestäm du.”
“Jag låter Rosie ta hand om det, hon får laga nåt hon känner för.”
“Jag kommer ner sen.”
“Mysigt. Det blir bra det här.”
Teds rum är på andra våningen. Det ligger några rum mellan hans och hans föräldrars sovrum, och det tycker han är bra.
Rummet är i god ordning. Det var möblerat och klart redan när de kom, en inredare har jobbat ordentligt med det efter faderns instruktioner. Rummet är designat. Det är inte direkt en tonårings rum, en Warhol hänger på väggen. Det enda här som faktiskt är riktigt mycket Ted och inte faderns bild av vad Ted borde vara är ryggsäcken som han hänger över en stolsrygg.
Och den läderinbundna boken han fick av farmor. Han ser den välbekanta ryggen i hyllan över skrivbordet och plockar försiktigt ner den. Pärmen är präglad med märkliga mönster. Sidorna luktar lätt unket. Han har gjort många försök att läsa den, men lägger alltid bort den. Den måste behandlas med respekt, precis som det var med farmor.
Lord, I wonder what fool it was that first invented kissing!
— Jonathan Swift
Det är fuktig vår och frestande sommar i luften när Ted vandrar förbi fotbollsstadion och över en vacker stenbro som korsar ån som rinner genom parken. Han går upp bland villorna på höjden, bokträden knoppar längs de breda alléerna. Det doftar av grönt. En trädgårdsmästare utanför grannhuset trimmar buskaget inför våren och nickar mot Ted då han passerar. Ted höjer handen till hälsning.
Faderns bil står på den kurvade uppfarten. Kolonnerna vid ytterdörren är i stram romersk stil och i hallen kröker trappan sig till andra våningen elegant, inramad av ett räcke i viktoriansk stil. Marmorgolven är välpolerade. Rent, snyggt, undanplockat. Man kan inte tro att de flyttade in i helgen.
Hans mor dyker upp längst upp i trappan och ler bländande innan hon sveper ner och kindpussar honom. “Hur var det?”
Han ler halvhjärtat. “Vet du mamma, det var faktiskt bra.”
Vanessa gör en lättad utandning.
“I alla fall än så länge.”, fortsätter Ted.
Hon ger honom en liten kram. “Det är inte så länge till lovet, du kommer att växa in i det här. Är du hungrig?”
“Utsvulten.”
De går in i köket. Den rostfria kylen är fylld till bredden med matvaror men Ted vet att hon förmodligen inte köpt en enda sak, allt är levererat.
Vanessa tar fram frukt och börjar skära upp en ananas och pressar juice från några färska apelsiner. “Var de snälla mot dig?”
“Ja. Nästan lite för snälla.“
“Skönt med en ny start. Det blev lite plötsligt men…”
Ted blickar ut, och ser att han lämnat ett spår av leriga spår från dörren. Vanessa följer hans blick. “Det gör inget, Rosie tar det sen.”
“Ska bara överleva några månader, och sedan sommaren. Men, mamma. De vill ha mig till balen.”
Hans mor ser på honom, ett svep av oro i hennes ansikte, men hon tvättar snabbt bort det. “Det ordnar sig, det är bara en fest. Var bara dig själv. Du är så trevlig och spännande som du är. Du kanske kan hjälpa någon med läxan, du ligger ändå så bra till. Där kanske du skall ha ditt fokus - hjälpa andra, så ska du se att det ordnar sig.”
“Tack mamma.” Han tar juicen och frukten.
“Det blir bara vi i kväll, pappa behövde flyga.”
“Jag trodde han var hemma.”
“Du vet hur farfar är, det var något med företaget. Men det blir bra. Vill du ha något särskilt?”
“Bestäm du.”
“Jag låter Rosie ta hand om det, hon får laga nåt hon känner för.”
“Jag kommer ner sen.”
“Mysigt. Det blir bra det här.”
Teds rum är på andra våningen. Det ligger några rum mellan hans och hans föräldrars sovrum, och det tycker han är bra.
Rummet är i god ordning. Det var möblerat och klart redan när de kom, en inredare har jobbat ordentligt med det efter faderns instruktioner. Rummet är designat. Det är inte direkt en tonårings rum, en Warhol hänger på väggen. Det enda här som faktiskt är riktigt mycket Ted och inte faderns bild av vad Ted borde vara är ryggsäcken som han hänger över en stolsrygg.
Och den läderinbundna boken han fick av farmor. Han ser den välbekanta ryggen i hyllan över skrivbordet och plockar försiktigt ner den. Pärmen är präglad med märkliga mönster. Sidorna luktar lätt unket. Han har gjort många försök att läsa den, men lägger alltid bort den. Den måste behandlas med respekt, precis som det var med farmor.
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 5 - Anderson
Write it on your heart that every day is the best day in the year. No man has learned anything rightly, until he knows that every day is Doomsday.
— Ralph Waldo Emerson
Chrys följer Laura hem från skolan ända fram till dörren, kramar henne glatt och vandrar sen vidare med lätta steg. Hon bor inte långt bort, samma kvarter visar det sig.
“Det kommer blir bra det här! Det är så himla roligt att du flyttat hit.”
“Vi ses imorgon!”
“Det gör vi.”
Laura går upp för entrétrappen och öppnar ytterdörren. Huset blev ordnat via mamma Jessicas kontakter inom kyrkan. Påfallande medelklass. Välartat kvarter. Det är ett hus med anor, det hade gott kunnat vara mer renoverat men när Laura kliver in genom dörren kommer ändå känslan av att jo, det skulle nog kunna vara hemma. Huset är inte skrämmande på något sätt, det är en lättförståelig planlösning - två plan, radhus, ganska smalt. Det enda hon inte hunnit utforska än är källaren. Den skrämmer henne. Ett senare problem när hon väl måste tvätta.
Laura annonserar sin hemkomst, så som hon alltid gjort. Pappa ropar till henne genom den öppna bakdörren i köket, den som leder ut till den lilla innergården.
Hon ropar till svar och ställer ner ryggsäcken i hallen innan hon går ut till Justin som knäpper av sin ipod och tar av sig lurarna. Han har börjat tända grillen, en gammal trotjänare av något äldre modell som nog ska vara fullt duglig för att kunna tillaga några köttbitar.
“Tänkte grillat blev trevligt ikväll, lite festligt sådär för att fira er första skoldag.”
“Toppen! Jag ska bara byta ur skolkläderna så kommer jag och hjälper till.”
“Fint! Kan du fixa en sallad? Det var lite tomt på närbutiken men det fanns tillräckligt. Tror de ska ha en farmer’s market till helgen som vi kanske kan gå på?”
“Det kan vi göra.”
“Hur var det då?”
“Bra, musselsås utan musslor. Jo just det, de brukar tydligen gå ut och käka, har du 20 dollar för en burgare?”
“Plånboken ligger på köksbänken, ta du. Är de trevliga då?”
“Ja. Men lite underliga.”
Justin skrattar så hans vita tänder glittrar i det mörka skägget. “Det är folk var man än kommer.”
Laura går upp för trappan för att byta om till vardagskläderna. Hon passerar förbi sin elvaåriga lillebrors rum. Bryce sitter vid datorn och spelar något (som vanligt) med lurar på sig. Laura kollar snabbt vad det verkar vara, någon sorts fantasivärld med mystiska varelser. Ok, verkar inte alltför våldsamt.
Jessica sticker ut sitt huvud från badrummet, “Laura älskling, kan du hämta en handduk åt mig?”
“Visst.” Hon hämtar ett badlakan från linneskåpet i hallen och ger den till den utsträcka handen och fortsätter prata även när dörren stängs.
“Pappa har tänt grillen.”
“Trevligt! Jag kommer snart ner.”
“Jag ska bara byta om så hjälper jag till”, säger Laura och går vidare in i sitt rum.
Rummet är fullt med flyttkartonger. En välbäddad riktig skön säng står mot ena väggen och ett skrivbord mot den andra. En av lådorna är öppnad där Laura tog fram vad hon behövde för skolan, och hon byter om från skolkläderna. Hon har inte uniform på skolan men alltid fina kläder, hela och rena och prydliga, inte alls som de “genomskinliga” kläderna som några av de andra tjejerna hade i skolan tänker hon lätt avundsjukt. Hon byter om till något som passar mer hemma, jeans och en enkel topp.
Blicken glider över rummet och fastnar på det platta fyrkantiga paketet, inslaget i brunt papper, som står lutat mot väggen. Ingen har packat upp den och hängt upp den, men att den skulle med, det var inte ens förhandlingsbart. Laura hade inte tillåtit något annat.
Laura ska göra sallad, men hon hinner packa upp och hänga tavlan.
Det finns en spik redo på väggen, lämnad av föregående ägare. En mörkare rektangel på den annars bleknade tapeten skvallrar om att tavlan som hängt där tidigare var betydligt mindre än den som Laura nu omsorgsfullt och varsamt packar upp ur det bruna omslagspappret.
Den tunga ramen lyfts upp på väggen, en snabb justering får den att hänga rakt, och hon blickar in i tavlans landskap.
Det är en skog, och så långt är det inget särskilt med den. Men det som alltid får blicken att stanna är de penseldrag i vilka det går att ana skepnader som rör sig genom skogen.
När du väl har sett ett är det svårt att inte ana fler mellan träden, liggandes i det höga gräset, blickande ner från de höga trädtopparna.
Det är som att titta på moln. Först är det bara skogen, sen ser man det första ansiktet, sen hittar en fler och fler, sen börjar man tänka är det här ett ansikte? I vissa ljus är det tydligt, i andra inte. Flera kvällar har hon legat och räknat ansiktena, aldrig blir det lika många, ansikten som i sin tur blickar ut från tavlan, tillbaka på henne.
Den har funnits där ända sen Laura var liten. Som fyraåring flyttade de och hon flyttade in i det rum där den redan hängde på väggen. Sen dess har hon inte velat vara utan den.
Kulörerna, penseldragen, den tunga ramen. Hela tavlan är i en stil som inte gifter sig med något annat. Tidlös. Stillös. Tavlan har fått följa Laura, hänga över hennes säng när hon sover, och om hon får bestämma ska den fortsätta att göra det, även till college eller universitetet.
Write it on your heart that every day is the best day in the year. No man has learned anything rightly, until he knows that every day is Doomsday.
— Ralph Waldo Emerson
Chrys följer Laura hem från skolan ända fram till dörren, kramar henne glatt och vandrar sen vidare med lätta steg. Hon bor inte långt bort, samma kvarter visar det sig.
“Det kommer blir bra det här! Det är så himla roligt att du flyttat hit.”
“Vi ses imorgon!”
“Det gör vi.”
Laura går upp för entrétrappen och öppnar ytterdörren. Huset blev ordnat via mamma Jessicas kontakter inom kyrkan. Påfallande medelklass. Välartat kvarter. Det är ett hus med anor, det hade gott kunnat vara mer renoverat men när Laura kliver in genom dörren kommer ändå känslan av att jo, det skulle nog kunna vara hemma. Huset är inte skrämmande på något sätt, det är en lättförståelig planlösning - två plan, radhus, ganska smalt. Det enda hon inte hunnit utforska än är källaren. Den skrämmer henne. Ett senare problem när hon väl måste tvätta.
Laura annonserar sin hemkomst, så som hon alltid gjort. Pappa ropar till henne genom den öppna bakdörren i köket, den som leder ut till den lilla innergården.
Hon ropar till svar och ställer ner ryggsäcken i hallen innan hon går ut till Justin som knäpper av sin ipod och tar av sig lurarna. Han har börjat tända grillen, en gammal trotjänare av något äldre modell som nog ska vara fullt duglig för att kunna tillaga några köttbitar.
“Tänkte grillat blev trevligt ikväll, lite festligt sådär för att fira er första skoldag.”
“Toppen! Jag ska bara byta ur skolkläderna så kommer jag och hjälper till.”
“Fint! Kan du fixa en sallad? Det var lite tomt på närbutiken men det fanns tillräckligt. Tror de ska ha en farmer’s market till helgen som vi kanske kan gå på?”
“Det kan vi göra.”
“Hur var det då?”
“Bra, musselsås utan musslor. Jo just det, de brukar tydligen gå ut och käka, har du 20 dollar för en burgare?”
“Plånboken ligger på köksbänken, ta du. Är de trevliga då?”
“Ja. Men lite underliga.”
Justin skrattar så hans vita tänder glittrar i det mörka skägget. “Det är folk var man än kommer.”
Laura går upp för trappan för att byta om till vardagskläderna. Hon passerar förbi sin elvaåriga lillebrors rum. Bryce sitter vid datorn och spelar något (som vanligt) med lurar på sig. Laura kollar snabbt vad det verkar vara, någon sorts fantasivärld med mystiska varelser. Ok, verkar inte alltför våldsamt.
Jessica sticker ut sitt huvud från badrummet, “Laura älskling, kan du hämta en handduk åt mig?”
“Visst.” Hon hämtar ett badlakan från linneskåpet i hallen och ger den till den utsträcka handen och fortsätter prata även när dörren stängs.
“Pappa har tänt grillen.”
“Trevligt! Jag kommer snart ner.”
“Jag ska bara byta om så hjälper jag till”, säger Laura och går vidare in i sitt rum.
Rummet är fullt med flyttkartonger. En välbäddad riktig skön säng står mot ena väggen och ett skrivbord mot den andra. En av lådorna är öppnad där Laura tog fram vad hon behövde för skolan, och hon byter om från skolkläderna. Hon har inte uniform på skolan men alltid fina kläder, hela och rena och prydliga, inte alls som de “genomskinliga” kläderna som några av de andra tjejerna hade i skolan tänker hon lätt avundsjukt. Hon byter om till något som passar mer hemma, jeans och en enkel topp.
Blicken glider över rummet och fastnar på det platta fyrkantiga paketet, inslaget i brunt papper, som står lutat mot väggen. Ingen har packat upp den och hängt upp den, men att den skulle med, det var inte ens förhandlingsbart. Laura hade inte tillåtit något annat.
Laura ska göra sallad, men hon hinner packa upp och hänga tavlan.
Det finns en spik redo på väggen, lämnad av föregående ägare. En mörkare rektangel på den annars bleknade tapeten skvallrar om att tavlan som hängt där tidigare var betydligt mindre än den som Laura nu omsorgsfullt och varsamt packar upp ur det bruna omslagspappret.
Den tunga ramen lyfts upp på väggen, en snabb justering får den att hänga rakt, och hon blickar in i tavlans landskap.
Det är en skog, och så långt är det inget särskilt med den. Men det som alltid får blicken att stanna är de penseldrag i vilka det går att ana skepnader som rör sig genom skogen.
När du väl har sett ett är det svårt att inte ana fler mellan träden, liggandes i det höga gräset, blickande ner från de höga trädtopparna.
Det är som att titta på moln. Först är det bara skogen, sen ser man det första ansiktet, sen hittar en fler och fler, sen börjar man tänka är det här ett ansikte? I vissa ljus är det tydligt, i andra inte. Flera kvällar har hon legat och räknat ansiktena, aldrig blir det lika många, ansikten som i sin tur blickar ut från tavlan, tillbaka på henne.
Den har funnits där ända sen Laura var liten. Som fyraåring flyttade de och hon flyttade in i det rum där den redan hängde på väggen. Sen dess har hon inte velat vara utan den.
Kulörerna, penseldragen, den tunga ramen. Hela tavlan är i en stil som inte gifter sig med något annat. Tidlös. Stillös. Tavlan har fått följa Laura, hänga över hennes säng när hon sover, och om hon får bestämma ska den fortsätta att göra det, även till college eller universitetet.
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 6 - Ditt drag
Truth, like a torch, the more it's shook it shines.
— William Hamilton
Döda kroppar överallt. Fallna soldater. Jorden brann.
Deras blickar möttes. Teds motståndare log ett snett leende.
“Det är slut. Du är slut.”
Tystnaden lade sig över den dunkla källaren. Ett par långa ögonblick gick, sen hördes ett obehagligt knastrande ljud.
Likt en sopbil krossade Bryces mun en näve Doritos och lämnade dem i total förödelse innan han förnöjt sköljde ner dem med lite Mountain Dew och lutade sig tillbaka, tillfreds med att segern var nära.
De tre satt barnvakt i Lauras källare. I deras parti Risk hade Laura och Seth blivit utslagna tidigt och egentligen var ingen av dem särskilt missnöjd med detta. Kvar var Bryce och Ted, och ingen av dem var redo att ge sig i denna hjärnornas kamp.
Genom det stängda källarfönstret hördes dämpade skratt och lugn musik från bakgården. Bandet ShoreMake och deras respektive hade samlats för att grilla, dricka lite och planera hemma hos Andersons. Seths pappa Stefan var trummis, Teds mamma Vanessa sjöng och Lauras pappa Justin spelade gitarr och skrev låtar. De spelade progressiv folkmusik, en genre med en liten men entusiastisk publik.
Seth hade hittat en gammal serie, Archie, som han läste med föga entusiasm.
Laura satt i samma soffa som Ted. Hon hade krupit upp i ena hörnet och ritade i ett tilltufsat ryggsäcksblock med några ark kvar, en snabb skiss över Ted och Bryce och deras kamp där spelet i skissen var långt mer levande än den platta, lätt blekta spelplanen och de färgade plastplupparna.
Ted gjorde ett mästerligt drag och tärningarna föll till hans fördel och nu var slutet nära trots Bryce sista desperata offensiv mot Europa från Ryssland. Bryce svor inte, inget av prästbarnen svor, men han suckade och stönade högljutt.
Ett par minuter senare föll Bryces sista trupper och han kollapsade över spelplanen innan han sträckte upp handen mot Ted.
“Du vinner idag, Ted Williams.” Ted skakade allvarligt hand och Bryce reste sig långsamt upp och tog med sig en näve Doritos och två burkar läsk innan han gick upp för källartrappan med tunga steg och böjt huvud.
Ted började sortera upp arméerna i lådan. Han tittade upp på Laura. “Nog gav ni upp nog så enkelt. Tidigare när vi spelade var ni ju lika tjurskalliga som Bryce.”
Seth sneglade upp från sin Archie. “Jag vet inte, just Risk lockar ju inte längre.”
Ted nickade tankfullt. “Nä, det gör väl inte det. Kanske barnsligt. Känns ändå rätt att hänga ihop igen, jag har saknat det.”
“På tal om det”, sa Seth. “Jag och Tyler har pratat om att dra ihop ett gäng, finns tydligen en strand som ska vara himla fin. Ni borde komma med. Tända en eld, lyssna på musik, snacka?”
“Inte lite kallt att bada?”, frågade Lauren.
“Man behöver ju inte bada.”
“Vilka kommer med då?”
“Tyler skulle dra med några från laget. Tror att Felicia och Chrys skulle med också.”
Ted gjorde en lätt grimas. “Äääh. Jocks. Kanske lite sådär att hänga med.”
Seth ryckte på axlarna, han hade då aldrig haft några problem att hänga med folk, vare sig här eller hemma i Wyoming.
“Felicia är skön tycker jag”, sa Seth. “Är sig själv, försöker inget annat.”
Ted rodnade lite. “Hon är väl ok.”
Laura skulle aldrig kommentera Felicias klädsel inför pojkarna. Det hade varit lika opassade som Felicia.
“Tror att Tom Stone skulle komma”, sa Seth och Laura tittade inte upp från sitt block men hon kände att blodet började strömma till kinderna.
Alla gillade Tom Stone. Tom Stone som var sådär trevlig och pratade med alla. Tom Stone som hade det där långa blonda håret som alltid verkade nytvättat. Tom Stone som aldrig drack, alltid hjälpte till och som alla lärare älskade.
Laura hade ett porträtt av Tom Stone i sitt block. Hon hade ritat det efter att de krockat i korridoren och hennes papper och pennor hade fallit överallt och Tom Stone hade ursäktat sig och lett ett vackert leende och böjt sig ner och hjälpt henne att plocka upp allt och de hade suttit så nära varandra att Laura hade känt hur Tom Stone luktade mysk och maskulint.
De tre tittade på varandra och nickade i samförstånd. De kunde inte säga nej till fest med Tom Stone.
Truth, like a torch, the more it's shook it shines.
— William Hamilton
Döda kroppar överallt. Fallna soldater. Jorden brann.
Deras blickar möttes. Teds motståndare log ett snett leende.
“Det är slut. Du är slut.”
Tystnaden lade sig över den dunkla källaren. Ett par långa ögonblick gick, sen hördes ett obehagligt knastrande ljud.
Likt en sopbil krossade Bryces mun en näve Doritos och lämnade dem i total förödelse innan han förnöjt sköljde ner dem med lite Mountain Dew och lutade sig tillbaka, tillfreds med att segern var nära.
De tre satt barnvakt i Lauras källare. I deras parti Risk hade Laura och Seth blivit utslagna tidigt och egentligen var ingen av dem särskilt missnöjd med detta. Kvar var Bryce och Ted, och ingen av dem var redo att ge sig i denna hjärnornas kamp.
Genom det stängda källarfönstret hördes dämpade skratt och lugn musik från bakgården. Bandet ShoreMake och deras respektive hade samlats för att grilla, dricka lite och planera hemma hos Andersons. Seths pappa Stefan var trummis, Teds mamma Vanessa sjöng och Lauras pappa Justin spelade gitarr och skrev låtar. De spelade progressiv folkmusik, en genre med en liten men entusiastisk publik.
Seth hade hittat en gammal serie, Archie, som han läste med föga entusiasm.
Laura satt i samma soffa som Ted. Hon hade krupit upp i ena hörnet och ritade i ett tilltufsat ryggsäcksblock med några ark kvar, en snabb skiss över Ted och Bryce och deras kamp där spelet i skissen var långt mer levande än den platta, lätt blekta spelplanen och de färgade plastplupparna.
Ted gjorde ett mästerligt drag och tärningarna föll till hans fördel och nu var slutet nära trots Bryce sista desperata offensiv mot Europa från Ryssland. Bryce svor inte, inget av prästbarnen svor, men han suckade och stönade högljutt.
Ett par minuter senare föll Bryces sista trupper och han kollapsade över spelplanen innan han sträckte upp handen mot Ted.
“Du vinner idag, Ted Williams.” Ted skakade allvarligt hand och Bryce reste sig långsamt upp och tog med sig en näve Doritos och två burkar läsk innan han gick upp för källartrappan med tunga steg och böjt huvud.
Ted började sortera upp arméerna i lådan. Han tittade upp på Laura. “Nog gav ni upp nog så enkelt. Tidigare när vi spelade var ni ju lika tjurskalliga som Bryce.”
Seth sneglade upp från sin Archie. “Jag vet inte, just Risk lockar ju inte längre.”
Ted nickade tankfullt. “Nä, det gör väl inte det. Kanske barnsligt. Känns ändå rätt att hänga ihop igen, jag har saknat det.”
“På tal om det”, sa Seth. “Jag och Tyler har pratat om att dra ihop ett gäng, finns tydligen en strand som ska vara himla fin. Ni borde komma med. Tända en eld, lyssna på musik, snacka?”
“Inte lite kallt att bada?”, frågade Lauren.
“Man behöver ju inte bada.”
“Vilka kommer med då?”
“Tyler skulle dra med några från laget. Tror att Felicia och Chrys skulle med också.”
Ted gjorde en lätt grimas. “Äääh. Jocks. Kanske lite sådär att hänga med.”
Seth ryckte på axlarna, han hade då aldrig haft några problem att hänga med folk, vare sig här eller hemma i Wyoming.
“Felicia är skön tycker jag”, sa Seth. “Är sig själv, försöker inget annat.”
Ted rodnade lite. “Hon är väl ok.”
Laura skulle aldrig kommentera Felicias klädsel inför pojkarna. Det hade varit lika opassade som Felicia.
“Tror att Tom Stone skulle komma”, sa Seth och Laura tittade inte upp från sitt block men hon kände att blodet började strömma till kinderna.
Alla gillade Tom Stone. Tom Stone som var sådär trevlig och pratade med alla. Tom Stone som hade det där långa blonda håret som alltid verkade nytvättat. Tom Stone som aldrig drack, alltid hjälpte till och som alla lärare älskade.
Laura hade ett porträtt av Tom Stone i sitt block. Hon hade ritat det efter att de krockat i korridoren och hennes papper och pennor hade fallit överallt och Tom Stone hade ursäktat sig och lett ett vackert leende och böjt sig ner och hjälpt henne att plocka upp allt och de hade suttit så nära varandra att Laura hade känt hur Tom Stone luktade mysk och maskulint.
De tre tittade på varandra och nickade i samförstånd. De kunde inte säga nej till fest med Tom Stone.
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
[Scen 6 är ett rätt gott exempel på samberättandet vi pysslar med i Utforskningsfasen i den här spelgruppen.
Efter att vi genomfört startscenerna enligt den heliga skrift (Twilight) - Första lektion, Lunch, Hemma igen så lät vi tabellerna styra var nästa scen blev. Källare löd resultatet. Slumpade vem som var där och det råkade bli Bryce. Alltså fick det bli Andersons källare. Hade lika gärna kunnat bli en ny karaktär och då antagligen en helt annan källare.
Seths spelare tog initiativet till att planera en fest och önskade lite folk som skulle vara med, dvs satte i princip scen 7. Alltså kommer vi att behöva rulla fram ett par från fotbollslaget i scen 7. Vi bestämde att vi tog med en till karaktär och rullade fram namnet Tom Stone. När jag slog mina dolda slag för om han ingår i nån faktion och vad han i så fall kan ha för förmågor/profil var det tydligt att Tom Stone var väldigt intressant och Lauras spelare etablerade den klassiska springa-ihop-i-korridoren-tropen så hon skulle ha anledning att uppvakta honom för xp senare.
Skönt att få så mycket hjälp som spelledare, både från tabellerna och spelarna]
Efter att vi genomfört startscenerna enligt den heliga skrift (Twilight) - Första lektion, Lunch, Hemma igen så lät vi tabellerna styra var nästa scen blev. Källare löd resultatet. Slumpade vem som var där och det råkade bli Bryce. Alltså fick det bli Andersons källare. Hade lika gärna kunnat bli en ny karaktär och då antagligen en helt annan källare.
Seths spelare tog initiativet till att planera en fest och önskade lite folk som skulle vara med, dvs satte i princip scen 7. Alltså kommer vi att behöva rulla fram ett par från fotbollslaget i scen 7. Vi bestämde att vi tog med en till karaktär och rullade fram namnet Tom Stone. När jag slog mina dolda slag för om han ingår i nån faktion och vad han i så fall kan ha för förmågor/profil var det tydligt att Tom Stone var väldigt intressant och Lauras spelare etablerade den klassiska springa-ihop-i-korridoren-tropen så hon skulle ha anledning att uppvakta honom för xp senare.
Skönt att få så mycket hjälp som spelledare, både från tabellerna och spelarna
]
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 7 - Eld och lågor
People hasten to judge in order not to be judged themselves.
— Albert Camus
Cooper’s Bluff var en riktig surfarstrand, inget för nybörjare. Fin sand omgiven av mörka klippor. Det mörka vattnet var respektingivande, de tre från Wyoming var inte vana vid kust.
Det var fredagskväll, de hade överlevt den första skolveckan. Ted hade kört dit de tre i sin Volkswagen Beetle. Den var av äldre stuk, en pedagogisk present från hans far som menade att en riktig man kan laga sin egen bil.
Ted var uppklädd där han satt i förarsätet - en svart skjorta med alla knappar knäppta, svarta jeans, skärp och en dåligt sittande goretex-jacka. Bredvid honom vilade hans dryck för kvällen, ett sexpack Dr Pepper Light, 12oz burkar. Ted var designated driver ikväll (och kanske för livet) och även om aldrig skulle ha erkänt det för de andra gillade han verkligen sin bil.
Bilens hjul sjönk ner något i sanden när Ted parkerade bredvid Tom Stones bil.
Pickupen stod med öppna dörrar med bilstereon på. Rejäl ljudanläggning. Mörkblå metallic. “Go with God” bumper sticker.
Ett högt bål brann på stranden, dess skelett och kött bestod av gamla lastpallar, drivved, ris och stockar. Lågorna slickade den mörka himlen.
De festande var skuggor mot flammorna, en stam på en söderhavsö som dansade rytmiskt till tung bas.
Seth klev ut ur bilen. Han bar slitna Levi’s och en tight vit t-shirt under en uppknäppt rödvitrutig skjorta, en riktigt stilig look med tanke på att flyttlådan med de bästa kläderna fortfarande saknades.
Laura huttrade lite trots den den värmande koftan. I ryggsäcken hade hon badkläder, handduk, kastanjer att grilla på elden och en fällkniv, modell jakt.
Chrys stod vid bålet och pratade med Tom Stone. När hon fick syn på Laura och de andra vinkade hon glatt åt dem och uppmuntrade av detta började följet gå genom den fuktiga sanden. Runtom dem var festen igång. Folk drack, några låg och hånglade, känslan av att vara sena låg över dem.
Alla tre hade berättat för sina föräldrar om festen, dock med olika ord och strategier.
Seth hade varit öppen med att han skulle på fest med sina föräldrar och hade fått några uppmuntrade ord och ett sexpack Bud Light och en klapp på axeln.
Ted hade sagt att han skulle grilla med Seth och några från klassen. Mamma hade varit nöjd och skickat med marshmallowpåsen som Ted nervöst höll i och även grillgaffeln som hängde i ett matchande hölster från Teds bälte.
Chrys hade kommit förbi Lauras hus och pratat med hennes föräldrar. Det hade inte varit svårt att få deras tillåtelse att Laura kunde följa med på festen, Chrys var charmig och Lauras föräldrar gillade henne redan.
Tom vände sig mot dem när de kom fram till elden och han log och Laura fick intrycket av att han mindes henne från när de möttes i korridoren, han log nog för att han mindes. Hon blev varm inombords.
Chrys log brett och tindrade och gav Laura en varm och entusiastisk kram.
“Det tog så lång tid för er att komma hit!”
Laura höll menande upp kartan som Chrys ritat åt henne. Den var väldigt artistisk och vacker, men kanske inte så exakt.
Chrys skrattade urskuldande. “Förlåt, men nu är ni ju här och det är ju det viktigaste.”
Laura nickade och log. “Har ni hållit igång länge?”
Chris log ett lätt berusat leende. “Ett tag men inte så länge än egentligen.” Hon sträckte sig ner i sin ryggsäck och tog fram en petflaska med mörk vätska i och räckte den till Laura. “Här! Den här är din.”
Laura studerade flaskan, Cola-etiketten satt kvar, men korken var ju verkligen inte förseglad. Hon smakade försiktigt på drycken, och Laura hade druckit tillräckligt mycket nattvardsvin för att känna smaken av alkohol genom den avslagna Colasmaken.
Tom kollade gillande på Teds bubbla och nickade. “Din?”
“Ja.”
“Snygg, en riktig klassiker.”
“Inte lika många hästar som din, va?” Ted nickade mot pickupen som var dubbelt så stor i alla riktningar.
“Beetlen är ju mer praktisk i stan, smart val.”
Ted blev varm inombords och sände sin far en tacksam tanke. Han såg sig om på stranden. “Det här är ju skithäftigt!”
Tom log. “Ja, det är inte så dumt.”
Tom hade en vit skjorta i grov bomull, lätt upprullad över hans smäckra armar, en brun läderväst, bruna läderbyxor och boots. Ett smakfullt guldkors vilade utanpå den helknäppta skjortan. Det låter corny men det såg bra ut på Tom. Det funkade nästan onaturligt bra.
Tom såg på Laura. “Hur var första veckan då?”
Laura svalde omärkligt. “Tuff, ni är på lite andra ställen i ämnena och det är ju bara några veckor kvar. Men det blir lättare till hösten med ny termin, och så har Chrys tagit så bra hand om oss!”
Tom nickade. “Ja, förstår att det är en rejäl omställning.”
Chrys kramade Lauras arm. “Det är ju så himla roligt att ni har flyttat hit. Jag förstår ju att det är mycket att ta in och rätt rörigt. Men det är så fantastiskt kul att det kommer lite nytt folk, och särskilt att det är just ni!”
Tom tittade på Seth och på sexpacket och kanske även lite på det dolda sexpacket under Seths t-shirt. “Bud?”
Seth ryckte på axlarna. “Nåt ska man ju dricka.”
Tom nickade och log. “Ja, det finns sämre.”
“Jäkla vilket tryck det var, måste vara tung effekt i den stereon.”
“Jodå, det är ju 400 watt totalt.”
Seth visslade. “Jäklar!” Han satte ner sexpacket i sanden, bröt loss en öl, öppnade den men hann bara ta en klunk innan han blev tacklad bakifrån av Tyler och de grabb-brottades lite i sanden innan de reste sig och borstade av sig.
Tyler flinade. “Bud alltså?”
Seth log lite fånigt, plötsligt osäker på sitt dryckesval. “Hört den är den mest sålda.”
Tyler skrattade. “Jo, den funkar, men nu är du i Pabst-land.”
Som på kommando fick Tyler en Pabst kastad till sig av Pete och Bradley, två av hans kompisar från fotbollslaget.
Laura kände igen Pete från familjebilderna. Pete Anderson var Lauras halvbror och det syntes. Han hade samma intensiva drag runt ögonen som Laura, men hade förändrats sen senaste bilden hon sett på honom. Det första som slog henne var att Pete var så otroligt lång nu, säkert 6’4”. Mörkhårig, precis som deras pappa Justin. Självlockigt hår, på gränsen till krulligt. Gröna ögon, ett arv från hans mamma som han bodde med här i Silver Falls. Hans blick var otroligt genomträngande när han fick syn på Laura och tycktes känna igen henne trots att de aldrig träffats.
Laura stod avvaktande, mötte hans ögon och undrade stilla vad hon skulle göra nu? Hennes förlorade bror hade dykt upp ute i skogen på en strandfest, ett oväntat rendezvous, vad tänkte han göra av det? Han var mer mogen än på bilderna hon sett, det hade varit en pojke på bilderna. Det här var kroppen hos en ung man, klädd i kompressionströja och tighta svarta jeans. Välbyggd till och med för amerikansk fotboll. Senig, atletisk och vältränad. Laura fick en känsla av att Pete kunde springa, hoppa, fånga bollar, göra poäng åt laget. Det fanns drag av Justin i hans ansikte, det var tydligt att han började bli mer och mer lik hennes far.
Laura tog ett försiktigt och mycket litet steg i hans riktning, uppenbart för Pete, men dolt för de andra. Var han kanske intresserad av att hälsa?
Som svar gick Pete fram till Laura och tittade henne djupt i ögonen innan han tog hennes hand och började leda henne bort från resten av festen och Laura var inte rädd för hon hade sett Petes blick och hur trygg hon märkligt nog kände sig med den här främlingen som plötsligt inte alls kändes främmande.
Chrys såg förvånad ut och en lätt oro drog över hennes ansikte men Laura log avväpnande mot henne och lät sig ledas iväg av Pete bort mot de mörka klipporna.
People hasten to judge in order not to be judged themselves.
— Albert Camus
Cooper’s Bluff var en riktig surfarstrand, inget för nybörjare. Fin sand omgiven av mörka klippor. Det mörka vattnet var respektingivande, de tre från Wyoming var inte vana vid kust.
Det var fredagskväll, de hade överlevt den första skolveckan. Ted hade kört dit de tre i sin Volkswagen Beetle. Den var av äldre stuk, en pedagogisk present från hans far som menade att en riktig man kan laga sin egen bil.
Ted var uppklädd där han satt i förarsätet - en svart skjorta med alla knappar knäppta, svarta jeans, skärp och en dåligt sittande goretex-jacka. Bredvid honom vilade hans dryck för kvällen, ett sexpack Dr Pepper Light, 12oz burkar. Ted var designated driver ikväll (och kanske för livet) och även om aldrig skulle ha erkänt det för de andra gillade han verkligen sin bil.
Bilens hjul sjönk ner något i sanden när Ted parkerade bredvid Tom Stones bil.
Pickupen stod med öppna dörrar med bilstereon på. Rejäl ljudanläggning. Mörkblå metallic. “Go with God” bumper sticker.
Ett högt bål brann på stranden, dess skelett och kött bestod av gamla lastpallar, drivved, ris och stockar. Lågorna slickade den mörka himlen.
De festande var skuggor mot flammorna, en stam på en söderhavsö som dansade rytmiskt till tung bas.
Seth klev ut ur bilen. Han bar slitna Levi’s och en tight vit t-shirt under en uppknäppt rödvitrutig skjorta, en riktigt stilig look med tanke på att flyttlådan med de bästa kläderna fortfarande saknades.
Laura huttrade lite trots den den värmande koftan. I ryggsäcken hade hon badkläder, handduk, kastanjer att grilla på elden och en fällkniv, modell jakt.
Chrys stod vid bålet och pratade med Tom Stone. När hon fick syn på Laura och de andra vinkade hon glatt åt dem och uppmuntrade av detta började följet gå genom den fuktiga sanden. Runtom dem var festen igång. Folk drack, några låg och hånglade, känslan av att vara sena låg över dem.
Alla tre hade berättat för sina föräldrar om festen, dock med olika ord och strategier.
Seth hade varit öppen med att han skulle på fest med sina föräldrar och hade fått några uppmuntrade ord och ett sexpack Bud Light och en klapp på axeln.
Ted hade sagt att han skulle grilla med Seth och några från klassen. Mamma hade varit nöjd och skickat med marshmallowpåsen som Ted nervöst höll i och även grillgaffeln som hängde i ett matchande hölster från Teds bälte.
Chrys hade kommit förbi Lauras hus och pratat med hennes föräldrar. Det hade inte varit svårt att få deras tillåtelse att Laura kunde följa med på festen, Chrys var charmig och Lauras föräldrar gillade henne redan.
Tom vände sig mot dem när de kom fram till elden och han log och Laura fick intrycket av att han mindes henne från när de möttes i korridoren, han log nog för att han mindes. Hon blev varm inombords.
Chrys log brett och tindrade och gav Laura en varm och entusiastisk kram.
“Det tog så lång tid för er att komma hit!”
Laura höll menande upp kartan som Chrys ritat åt henne. Den var väldigt artistisk och vacker, men kanske inte så exakt.
Chrys skrattade urskuldande. “Förlåt, men nu är ni ju här och det är ju det viktigaste.”
Laura nickade och log. “Har ni hållit igång länge?”
Chris log ett lätt berusat leende. “Ett tag men inte så länge än egentligen.” Hon sträckte sig ner i sin ryggsäck och tog fram en petflaska med mörk vätska i och räckte den till Laura. “Här! Den här är din.”
Laura studerade flaskan, Cola-etiketten satt kvar, men korken var ju verkligen inte förseglad. Hon smakade försiktigt på drycken, och Laura hade druckit tillräckligt mycket nattvardsvin för att känna smaken av alkohol genom den avslagna Colasmaken.
Tom kollade gillande på Teds bubbla och nickade. “Din?”
“Ja.”
“Snygg, en riktig klassiker.”
“Inte lika många hästar som din, va?” Ted nickade mot pickupen som var dubbelt så stor i alla riktningar.
“Beetlen är ju mer praktisk i stan, smart val.”
Ted blev varm inombords och sände sin far en tacksam tanke. Han såg sig om på stranden. “Det här är ju skithäftigt!”
Tom log. “Ja, det är inte så dumt.”
Tom hade en vit skjorta i grov bomull, lätt upprullad över hans smäckra armar, en brun läderväst, bruna läderbyxor och boots. Ett smakfullt guldkors vilade utanpå den helknäppta skjortan. Det låter corny men det såg bra ut på Tom. Det funkade nästan onaturligt bra.
Tom såg på Laura. “Hur var första veckan då?”
Laura svalde omärkligt. “Tuff, ni är på lite andra ställen i ämnena och det är ju bara några veckor kvar. Men det blir lättare till hösten med ny termin, och så har Chrys tagit så bra hand om oss!”
Tom nickade. “Ja, förstår att det är en rejäl omställning.”
Chrys kramade Lauras arm. “Det är ju så himla roligt att ni har flyttat hit. Jag förstår ju att det är mycket att ta in och rätt rörigt. Men det är så fantastiskt kul att det kommer lite nytt folk, och särskilt att det är just ni!”
Tom tittade på Seth och på sexpacket och kanske även lite på det dolda sexpacket under Seths t-shirt. “Bud?”
Seth ryckte på axlarna. “Nåt ska man ju dricka.”
Tom nickade och log. “Ja, det finns sämre.”
“Jäkla vilket tryck det var, måste vara tung effekt i den stereon.”
“Jodå, det är ju 400 watt totalt.”
Seth visslade. “Jäklar!” Han satte ner sexpacket i sanden, bröt loss en öl, öppnade den men hann bara ta en klunk innan han blev tacklad bakifrån av Tyler och de grabb-brottades lite i sanden innan de reste sig och borstade av sig.
Tyler flinade. “Bud alltså?”
Seth log lite fånigt, plötsligt osäker på sitt dryckesval. “Hört den är den mest sålda.”
Tyler skrattade. “Jo, den funkar, men nu är du i Pabst-land.”
Som på kommando fick Tyler en Pabst kastad till sig av Pete och Bradley, två av hans kompisar från fotbollslaget.
Laura kände igen Pete från familjebilderna. Pete Anderson var Lauras halvbror och det syntes. Han hade samma intensiva drag runt ögonen som Laura, men hade förändrats sen senaste bilden hon sett på honom. Det första som slog henne var att Pete var så otroligt lång nu, säkert 6’4”. Mörkhårig, precis som deras pappa Justin. Självlockigt hår, på gränsen till krulligt. Gröna ögon, ett arv från hans mamma som han bodde med här i Silver Falls. Hans blick var otroligt genomträngande när han fick syn på Laura och tycktes känna igen henne trots att de aldrig träffats.
Laura stod avvaktande, mötte hans ögon och undrade stilla vad hon skulle göra nu? Hennes förlorade bror hade dykt upp ute i skogen på en strandfest, ett oväntat rendezvous, vad tänkte han göra av det? Han var mer mogen än på bilderna hon sett, det hade varit en pojke på bilderna. Det här var kroppen hos en ung man, klädd i kompressionströja och tighta svarta jeans. Välbyggd till och med för amerikansk fotboll. Senig, atletisk och vältränad. Laura fick en känsla av att Pete kunde springa, hoppa, fånga bollar, göra poäng åt laget. Det fanns drag av Justin i hans ansikte, det var tydligt att han började bli mer och mer lik hennes far.
Laura tog ett försiktigt och mycket litet steg i hans riktning, uppenbart för Pete, men dolt för de andra. Var han kanske intresserad av att hälsa?
Som svar gick Pete fram till Laura och tittade henne djupt i ögonen innan han tog hennes hand och började leda henne bort från resten av festen och Laura var inte rädd för hon hade sett Petes blick och hur trygg hon märkligt nog kände sig med den här främlingen som plötsligt inte alls kändes främmande.
Chrys såg förvånad ut och en lätt oro drog över hennes ansikte men Laura log avväpnande mot henne och lät sig ledas iväg av Pete bort mot de mörka klipporna.
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 8 - Mörka vatten
Tonight, tonight, won't be just any night. Tonight there will be no morning star.
— Stephen Joshua Sondheim
Pete satte sig på klipporna och kröp ihop med fötterna under sig. Det var något fågelliknande över ställningen och nästan lustigt med hur hans långa kropp vek sig dubbelt. Han kastade en Pabst till Laura och tog en själv.
Laura satte sig på sin ryggsäck och vred av kapsylen från ölen och höll upp den för en skål efter viss tvekan. Pete skålade med henne och de drack under tystnad.
De satt bredvid varandra, på armlängds avstånd, vända mot det mörka vattnet som glittrade i flammorna från bålet.
“Hur är huset?” Petes röst var mörk och behaglig.
“Det är ok, kan nog bli ett hem det också.”
“Så de tänker stanna ett tag?”
“Ja, tills de gjort sin skiva.”
“Vad tycker du om det då?”
“Konstig tid att flytta, va?”
“Jaa, men…” Pete ryckte på axlarna. “Han har väl aldrig riktigt tagit hänsyn till hur det påverkar alla andra”
Laura svarade inte, de drack en stund under tystnad.
“Hur är det med Bryce då?”
“Bara bra, bara bra.”
“Det är väl lättare i den åldern.” Petes röst var neutral men hans ögon var mörka. “Men ja, det är helt okej här, men jag hade nog…” Han tystnade och mötte Lauras blick. “Du får vara försiktig.”
Laura tittade frågande på honom. “Försiktig?”
Petes ögon sög fast hennes och blicken var så skärande intensiv att det kändes som att han tittade rakt igenom henne. Det var inte direkt obehagligt, men ganska utlämnande. Pete kändes plötsligt mycket äldre än sina arton år.
“Det är... det är en märklig plats helt enkelt. Gå i skolan, häng med Chrys, rid ut det” Han ryckte på axlarna.“ Han flyttar snart igen. Bli inte för fäst vid det här.”
“Vad ska du göra efter det här?”
Pete kollade nästan förvånat på Laura, som att tanken på ett efter aldrig slagit honom. Han tittade ut över vattnet, hans röst lät avlägsen när han till slut svarade. “Nåt dyker väl upp. Jag vet inte, men det kommer ordna sig, på nåt sätt ordnar det sig.”
Hans blick sökte sig tillbaka till elden och till de som stod runt den på stranden. “Men jag menar det.” Folk är väldigt trevliga här men du får ändå vara försiktig, det kan vända fort.”
Laura tog upp sin mobil, skrev något och räckte över den till Pete. Han läste sitt namn på skärmen, nickade och skrev in sitt nummer och räckte tillbaka mobilen till Laura.
“När som helst, hellre att du ringer mig än någon annan.”
Laura kindpussade sin halvbror och det måste ha varit rätt dragit på stranden för hans kind var kall, lätt fuktig i majkvällen. “Låt oss gå tillbaka till värmen”.
Pete såg milt på sin halvsyster och klappade henne sen tafatt på ryggen. Bägge närhetsgesterna var lika taffligt utförda men ändå uppskattade av båda. Vigt kastade sig Pete upp på fötter och vecklade ut sin långa kropp och gick nästan beskyddande ett par steg bakom Laura när de vandrade tillbaka till de andra.
Seth och Ted hade blivit lite ställda av Petes plötsliga intresse för Laura, ovetande om släktskapet, men de andra fotbollskillarna sög snabbt in dem i samtal om fotboll, tjejer, öl och bilar.
Bradley Guzman, en blond, välklippt atletisk kille, visade sig vara den där lite obehagliga typen av människa som är bra på allt. Otroligt smart och trevlig och dessutom tillräckligt vältränad för att spela quarterback i ett amerikansk fotbollslag. Killen som hade allt och ändå lyckades vara trevlig utan att vara dryg.
Laura och Pete anslöt till sällskapet igen efter en stund och Tyler gav honom lite låtsasskäll för att han hoggat alla ölen. Pete flinade och gav honom en till. Det började bli skräpigt på standen.
[Ted och Seth slår VIS för uppmärksamhet och båda lyckas.]
När Pete kom tillbaka märkte Ted och Seth att Bradley tittade på honom lite avmätt, nästan kyligt. Märkligt med tanke på att de av allt att döma var lagkompisar och bros. Ännu märkligare var den blick som Bradley kastade mot Tom som skakade lätt på huvudet mot Bradley, varpå Bradley nickade tillbaka och verkade släppa det hela. Lite som om Bradley sökte tillåtelse hos Tom, trots att Tom av allt att döma tillhörde en helt annan social klick.
Fotbollsgrabbarna hade tagit över samtalet mer och mer och allt testosteron och öl och brottning hade gjort att Ted börjat känna sig olustig till mods och lite nervös. Tom var trevlig och Chrys jättesnäll, men Ted kände sig ändå lite som sin skjorta - välstruken och plain - utan magrutor och utan öl. Han drog sig tillbaka lite ner mot vattnet och betraktade festen på avstånd. Det hela var lite för macho, och han önskade att någon sökte upp honom, någon som Chrys.
Ted tittade ut över det stilla vattnet och hans ögon fastnade på något som låg och flöt ett par meter ut, en mörk form, stor som en människokropp. “Hallå?” halvviskade han, men fick inget svar.
Var det en krokodil? Ett träd? En människa? Han visste inte. Så Ted plockade upp en liten sten och kastade och träffade, han hade alltid varit bra på att kasta.
Innan han förstod vad som hände hade skepnaden rest sig i en blixtsnabb rörelse och lyft upp honom i strupen. Sminket rann som en dödsmask över Felicias vitmålade ansikte. Med omänsklig styrka höll hon honom över sig på rak armar och hennes ögon borrade in sig i honom. Han kämpade förgäves för att ta sig lös ett par ögonblick innan hon släppte ner honom och han försvann under vattenytan innan han spottade och hulkade kom upp igen.
“Förlåt!”
“Jag borde fattat att det var du.”
Felicia kröp upp på stranden, drog bak det blöta håret och blängde intensivt på Ted. Han tittade fåraktigt tillbaka på henne. “Sorry. Men vad gjorde du i vattnet? Du låg helt jävla still.”
“Du hade inte fattat ändå.”
“Är det en gothgrej?”
Felicia drar på munnen. “Ja, det är en gothgrej.”
“Det gjorde inte ont när jag kastade stenen? Träffade jag dig?”
“Det var inte som ett stenblock direkt.”
Ted tittar ner på sin klena arm, konstaterar att skjortan smiter åt men det är nog mest av fukten, han huttrar lite. “Men du är OK?”
Felicia rycker på axlarna. “Du borde gå och sätta dig närmare elden, du kan bli förkyld.”
“Jag skulle hellre sätta mig i bilen, det känns som de andra… Nä, jag går dit, följer du med?”
Felicia tittade frågande på Ted som om det var det dummaste förslaget hon hört men sen suckade hon och reste sig upp och började gå mot bilen. Ted följde efter och kunde inte låta bli att se hur Felicias blöta kläder smet åt runt hennes kropp, inte ett uns av fett, men ändå med former. Diistraherad snubblade han till och föll på knä i sanden, svor lite tyst när han ställde sig upp och skyndade efter henne.
En överförfriskad manlig student ställde sig i vägen för Felicia med brett leende och någon sorts avsikt, men hon slängde honom utan ansträngning vårdslöst till marken och klev in i bilen på passagerarsidan. Ted satte sig i förarsätet, slog igång motorn och drog upp värmen till max. Han huttrade medan bilen började värma deras blöta kroppar.
Den tunga basen från Toms pickup fick vindrutan på bubblan att vibrera. Felicia sneglade på bilstereon i Teds bil och slog på skivan som satt i och Yo-Yo Mas cellosviter börjar långsamt fylla bilen. Ted tittade försiktigt på Felicia, nyfiken på hennes reaktion.
“Har du hört honom? Gillar du klassiskt?”
“Det finns sämre.”
“Vänta lite.”
Full av adrenalin klev Ted ut ur bilen och gick bort till pickupen, drog sin grillgaffel ur hölstret i bältet, sträckte in den i pickupen och sänkte han volymen i Toms bil lite. Sen hoppade han in i bubblan igen och vred upp volymen på sin Bach.
Felicia sa ingenting men Ted fick en känsla av att han imponerat lite på henne. Han rodnade lite, tacksam för mörkret som dolde dem. Bach svepte genom bilen och fyllde den med lugn.
Felicia tittade upp på Ted och hennes ögon var lugna och säkra på sin sak. “Jag tror du är skyldig mig en skjuts hem.”
Ted tittade bort mot Seth och Laura borta vid bålet, de verkade festa och skulle nog inte sakna honom om han var borta en stund.
“Ok.”
Han la i backen, däcken spann ett par ögonblick innan de fick grepp i sanden och Ted körde försiktigt upp bubblan på vägen.
“Var bor du?”
“Kör mot stan så visar jag.”
Felicia fällde sätet bakåt och spejade ut i natten, och Ted fick intrycket av hennes ögon följde saker bortom mörkrets ridå.
“Det blir ett långt sista år för dig.”
Ted ryckte på axlarna och tittade på vägen. “Det har varit långt länge, nu börjar jag se slutet. Vad lyssnar du på?”
Hon tog upp sin ryggsäck och plockade upp en svart iPod och satte försiktigt lurarna över hans öron, vred ner Bach och tryckte Play. Bach försvann och ersattes med Temple of Love, Sisters of Mercy. Det var bland det vackraste Ted hade hört. Ofra Hazas fantastiska sång blandades med den taktfasta musiken, hans klassiskt skolade öron förstod att uppskatta nyanserna. Det hela var en överväldigande upplevelse, än mer förstärkt av Felicias genomträngande blick, hon tittade på honom som om hon faktiskt brydde sig om vad han tyckte.
Bilen flög fram på den mörka skogsvägen. Ett lyckligt leende spred sig över Teds läppar, det första på väldigt länge.
[Ted slår ett VIS-slag för uppmärksamhet och misslyckas, Felicia lyckas.]
Plötsligt kastade sig Felicia över honom och innan Ted hann reagera hade hon vridit kraftigt på ratten och när bilen gränslade diket hann Ted skymta något som fladdrade förbi framför lyktorna innan Felicia fick upp bilen på vägen igen.
Ted började instinktivt sakta in men Felicia skakade på huvudet.
“Stanna inte. Kör vidare.”
Hjärtat bultade i takt med Sisters of Mercy. Leendet var borta. Han kastade en blick mot henne. “Tack, hur kunde du märka… Jag var helt …” Han körde lugnare nu, iPodden bytte spår, Heartland.
Felicia såg på Ted, hennes blick var påtaglig, han kände den bränna på hans kind. Han var stel och spänd av adrenalinpåslaget, hans knogar vita.
Ted röst var svag. “Du måste ha räddat livet på mig.”
“Du får tacka mig någon gång.”
Tonight, tonight, won't be just any night. Tonight there will be no morning star.
— Stephen Joshua Sondheim
Pete satte sig på klipporna och kröp ihop med fötterna under sig. Det var något fågelliknande över ställningen och nästan lustigt med hur hans långa kropp vek sig dubbelt. Han kastade en Pabst till Laura och tog en själv.
Laura satte sig på sin ryggsäck och vred av kapsylen från ölen och höll upp den för en skål efter viss tvekan. Pete skålade med henne och de drack under tystnad.
De satt bredvid varandra, på armlängds avstånd, vända mot det mörka vattnet som glittrade i flammorna från bålet.
“Hur är huset?” Petes röst var mörk och behaglig.
“Det är ok, kan nog bli ett hem det också.”
“Så de tänker stanna ett tag?”
“Ja, tills de gjort sin skiva.”
“Vad tycker du om det då?”
“Konstig tid att flytta, va?”
“Jaa, men…” Pete ryckte på axlarna. “Han har väl aldrig riktigt tagit hänsyn till hur det påverkar alla andra”
Laura svarade inte, de drack en stund under tystnad.
“Hur är det med Bryce då?”
“Bara bra, bara bra.”
“Det är väl lättare i den åldern.” Petes röst var neutral men hans ögon var mörka. “Men ja, det är helt okej här, men jag hade nog…” Han tystnade och mötte Lauras blick. “Du får vara försiktig.”
Laura tittade frågande på honom. “Försiktig?”
Petes ögon sög fast hennes och blicken var så skärande intensiv att det kändes som att han tittade rakt igenom henne. Det var inte direkt obehagligt, men ganska utlämnande. Pete kändes plötsligt mycket äldre än sina arton år.
“Det är... det är en märklig plats helt enkelt. Gå i skolan, häng med Chrys, rid ut det” Han ryckte på axlarna.“ Han flyttar snart igen. Bli inte för fäst vid det här.”
“Vad ska du göra efter det här?”
Pete kollade nästan förvånat på Laura, som att tanken på ett efter aldrig slagit honom. Han tittade ut över vattnet, hans röst lät avlägsen när han till slut svarade. “Nåt dyker väl upp. Jag vet inte, men det kommer ordna sig, på nåt sätt ordnar det sig.”
Hans blick sökte sig tillbaka till elden och till de som stod runt den på stranden. “Men jag menar det.” Folk är väldigt trevliga här men du får ändå vara försiktig, det kan vända fort.”
Laura tog upp sin mobil, skrev något och räckte över den till Pete. Han läste sitt namn på skärmen, nickade och skrev in sitt nummer och räckte tillbaka mobilen till Laura.
“När som helst, hellre att du ringer mig än någon annan.”
Laura kindpussade sin halvbror och det måste ha varit rätt dragit på stranden för hans kind var kall, lätt fuktig i majkvällen. “Låt oss gå tillbaka till värmen”.
Pete såg milt på sin halvsyster och klappade henne sen tafatt på ryggen. Bägge närhetsgesterna var lika taffligt utförda men ändå uppskattade av båda. Vigt kastade sig Pete upp på fötter och vecklade ut sin långa kropp och gick nästan beskyddande ett par steg bakom Laura när de vandrade tillbaka till de andra.
Seth och Ted hade blivit lite ställda av Petes plötsliga intresse för Laura, ovetande om släktskapet, men de andra fotbollskillarna sög snabbt in dem i samtal om fotboll, tjejer, öl och bilar.
Bradley Guzman, en blond, välklippt atletisk kille, visade sig vara den där lite obehagliga typen av människa som är bra på allt. Otroligt smart och trevlig och dessutom tillräckligt vältränad för att spela quarterback i ett amerikansk fotbollslag. Killen som hade allt och ändå lyckades vara trevlig utan att vara dryg.
Laura och Pete anslöt till sällskapet igen efter en stund och Tyler gav honom lite låtsasskäll för att han hoggat alla ölen. Pete flinade och gav honom en till. Det började bli skräpigt på standen.
[Ted och Seth slår VIS för uppmärksamhet och båda lyckas.]
När Pete kom tillbaka märkte Ted och Seth att Bradley tittade på honom lite avmätt, nästan kyligt. Märkligt med tanke på att de av allt att döma var lagkompisar och bros. Ännu märkligare var den blick som Bradley kastade mot Tom som skakade lätt på huvudet mot Bradley, varpå Bradley nickade tillbaka och verkade släppa det hela. Lite som om Bradley sökte tillåtelse hos Tom, trots att Tom av allt att döma tillhörde en helt annan social klick.
Fotbollsgrabbarna hade tagit över samtalet mer och mer och allt testosteron och öl och brottning hade gjort att Ted börjat känna sig olustig till mods och lite nervös. Tom var trevlig och Chrys jättesnäll, men Ted kände sig ändå lite som sin skjorta - välstruken och plain - utan magrutor och utan öl. Han drog sig tillbaka lite ner mot vattnet och betraktade festen på avstånd. Det hela var lite för macho, och han önskade att någon sökte upp honom, någon som Chrys.
Ted tittade ut över det stilla vattnet och hans ögon fastnade på något som låg och flöt ett par meter ut, en mörk form, stor som en människokropp. “Hallå?” halvviskade han, men fick inget svar.
Var det en krokodil? Ett träd? En människa? Han visste inte. Så Ted plockade upp en liten sten och kastade och träffade, han hade alltid varit bra på att kasta.
Innan han förstod vad som hände hade skepnaden rest sig i en blixtsnabb rörelse och lyft upp honom i strupen. Sminket rann som en dödsmask över Felicias vitmålade ansikte. Med omänsklig styrka höll hon honom över sig på rak armar och hennes ögon borrade in sig i honom. Han kämpade förgäves för att ta sig lös ett par ögonblick innan hon släppte ner honom och han försvann under vattenytan innan han spottade och hulkade kom upp igen.
“Förlåt!”
“Jag borde fattat att det var du.”
Felicia kröp upp på stranden, drog bak det blöta håret och blängde intensivt på Ted. Han tittade fåraktigt tillbaka på henne. “Sorry. Men vad gjorde du i vattnet? Du låg helt jävla still.”
“Du hade inte fattat ändå.”
“Är det en gothgrej?”
Felicia drar på munnen. “Ja, det är en gothgrej.”
“Det gjorde inte ont när jag kastade stenen? Träffade jag dig?”
“Det var inte som ett stenblock direkt.”
Ted tittar ner på sin klena arm, konstaterar att skjortan smiter åt men det är nog mest av fukten, han huttrar lite. “Men du är OK?”
Felicia rycker på axlarna. “Du borde gå och sätta dig närmare elden, du kan bli förkyld.”
“Jag skulle hellre sätta mig i bilen, det känns som de andra… Nä, jag går dit, följer du med?”
Felicia tittade frågande på Ted som om det var det dummaste förslaget hon hört men sen suckade hon och reste sig upp och började gå mot bilen. Ted följde efter och kunde inte låta bli att se hur Felicias blöta kläder smet åt runt hennes kropp, inte ett uns av fett, men ändå med former. Diistraherad snubblade han till och föll på knä i sanden, svor lite tyst när han ställde sig upp och skyndade efter henne.
En överförfriskad manlig student ställde sig i vägen för Felicia med brett leende och någon sorts avsikt, men hon slängde honom utan ansträngning vårdslöst till marken och klev in i bilen på passagerarsidan. Ted satte sig i förarsätet, slog igång motorn och drog upp värmen till max. Han huttrade medan bilen började värma deras blöta kroppar.
Den tunga basen från Toms pickup fick vindrutan på bubblan att vibrera. Felicia sneglade på bilstereon i Teds bil och slog på skivan som satt i och Yo-Yo Mas cellosviter börjar långsamt fylla bilen. Ted tittade försiktigt på Felicia, nyfiken på hennes reaktion.
“Har du hört honom? Gillar du klassiskt?”
“Det finns sämre.”
“Vänta lite.”
Full av adrenalin klev Ted ut ur bilen och gick bort till pickupen, drog sin grillgaffel ur hölstret i bältet, sträckte in den i pickupen och sänkte han volymen i Toms bil lite. Sen hoppade han in i bubblan igen och vred upp volymen på sin Bach.
Felicia sa ingenting men Ted fick en känsla av att han imponerat lite på henne. Han rodnade lite, tacksam för mörkret som dolde dem. Bach svepte genom bilen och fyllde den med lugn.
Felicia tittade upp på Ted och hennes ögon var lugna och säkra på sin sak. “Jag tror du är skyldig mig en skjuts hem.”
Ted tittade bort mot Seth och Laura borta vid bålet, de verkade festa och skulle nog inte sakna honom om han var borta en stund.
“Ok.”
Han la i backen, däcken spann ett par ögonblick innan de fick grepp i sanden och Ted körde försiktigt upp bubblan på vägen.
“Var bor du?”
“Kör mot stan så visar jag.”
Felicia fällde sätet bakåt och spejade ut i natten, och Ted fick intrycket av hennes ögon följde saker bortom mörkrets ridå.
“Det blir ett långt sista år för dig.”
Ted ryckte på axlarna och tittade på vägen. “Det har varit långt länge, nu börjar jag se slutet. Vad lyssnar du på?”
Hon tog upp sin ryggsäck och plockade upp en svart iPod och satte försiktigt lurarna över hans öron, vred ner Bach och tryckte Play. Bach försvann och ersattes med Temple of Love, Sisters of Mercy. Det var bland det vackraste Ted hade hört. Ofra Hazas fantastiska sång blandades med den taktfasta musiken, hans klassiskt skolade öron förstod att uppskatta nyanserna. Det hela var en överväldigande upplevelse, än mer förstärkt av Felicias genomträngande blick, hon tittade på honom som om hon faktiskt brydde sig om vad han tyckte.
Bilen flög fram på den mörka skogsvägen. Ett lyckligt leende spred sig över Teds läppar, det första på väldigt länge.
[Ted slår ett VIS-slag för uppmärksamhet och misslyckas, Felicia lyckas.]
Plötsligt kastade sig Felicia över honom och innan Ted hann reagera hade hon vridit kraftigt på ratten och när bilen gränslade diket hann Ted skymta något som fladdrade förbi framför lyktorna innan Felicia fick upp bilen på vägen igen.
Ted började instinktivt sakta in men Felicia skakade på huvudet.
“Stanna inte. Kör vidare.”
Hjärtat bultade i takt med Sisters of Mercy. Leendet var borta. Han kastade en blick mot henne. “Tack, hur kunde du märka… Jag var helt …” Han körde lugnare nu, iPodden bytte spår, Heartland.
Felicia såg på Ted, hennes blick var påtaglig, han kände den bränna på hans kind. Han var stel och spänd av adrenalinpåslaget, hans knogar vita.
Ted röst var svag. “Du måste ha räddat livet på mig.”
“Du får tacka mig någon gång.”
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 9 - Go Boars!
I have held many things in my hands, and I have lost them all; but whatever I have placed in God's hands, that I still possess.
— Martin Luther
Som en röst vrålade massan “Stand up Boars! Stand up Boars!” och alla hemmafans reste sig i en väldig våg och klappade och skrek när deras gladiatorer Lakewood Standing Boars sprang ut på planen i den gassande vårsolen i sina röda och vita rustningar.
Denna ödesmättade tisdagseftermiddag gästades Lakewood High av Stanwell Bugs i grönt och gult och läktarna på Lakewoods fotbollsstadium var packade till bristningsgränsen.
Laura letade en plats och såg någon hon tyckte hon kände igen och slog sig ner bredvid “Greg” som hon pratat med på lunchen tillsammans med Chrys. “Greg” tittade oförstående på Laura när hon glatt började prata om pjäsen som skulle sättas upp. Han böjde sig fram och halvskrek i Lauras öra för att överrösta sorlet från matchen och publiken. “Jag är inte Greg!”
Laura tittade på “Greg” som att hon sett ett spöke, men fann sig snabbt och sträckte fram handen. “Ursäkta. Laura.”
“James”, svarade James och log lite fåraktigt. “Äh, det är lugn, det händer hela tiden. Vi är tvillingar. Är du den nya tjejen?”
Lauras hjärna lade klart pusslet och hon sken upp och slappnade av. “Fantastiskt! Och jo, om det inte kommit någon annan, så ja.”
“Då går du i Gregs klass, jag vet att det var tre elever som började där. Är du ett stort fotbollsfan?
“Ja, naturligtvis! Go Boars!”
James skrattade. “Vi har en del bra spelare så det ska nog gå fint i år. Särskilt sista året har det gått jättebra, den här säsongen krossar vi!”
Plötsligt exploderar publiken runt dem över något på planen och Laura blev överrumplad men fann sig snabbt och hakade på utan att ha sett vad som faktiskt hänt.
James var väldigt lik Greg, men hade bättre ögon än sin tvilling och slapp därför glasögon, något som Laura var tacksam för eftersom James av någon anledning valt att ha sitt långa svarta hår i en exakt likadan fläta som Greg hade. Lauras konstaterade att hennes kropp inte svarade på James på samma sätt som när hon mött Tom Stone. James var uppenbarligen inte en man av samma kaliber. Ingen skinnväst här inte.
Laura ryckte omärkligt på axlarna, det var lite skönt ändå att få slappna av lite i en killes närvaro utan den där påfrestande laddningen i kroppen. Hon log lite mot James och vände sen sin uppmärksamhet mot matchen.
På fotbollsplanen visade sig Bradley Guzmans beslutsfattande och precision som quarterback vara något alldeles extra. I något som borde bli matchens bästa spel skickade Bradley iväg en lång hail mary passning över hela planen och Pete kastade sig på ett otroligt smidigt sätt, näst intill onaturligt, över sin försvarare och fångade bollen innan han tog mark och utan att tappa fart sprang in för en touchdown. Halvbrorsan hade visst moves han också.
Ted satt långt upp på ena läktaren, lite avskilt med god överblick. Han pratade artigt och bekvämt med sin kusin Åke [OH-KEY], de hade träffats som barn och hade skickat en del brev sedan dess. Åke var typiskt norsk, hurtig och positiv. Ted imponerades av hur bra laget var, och Åke höll med men var inte så insatt, han föredrog andra sporter, mer avkopplande sporter. Åke vandrade och åkte skidor. Ted var imponerad och Åke sken upp och tyckte att han borde hänga med nån gång på tur.
“Är det inte mycket vilda djur i skogen? Jag höll på att krocka med något.”
“Det låter allvarligt.”
“Det var skitläskigt.”
“Vad var det?”
“Ingen aning. Jag var på väg från Cooper’s Bluff.”
“Där har jag varit, det är fint. Man skulle kunna spåra det kanske.”
“Jagar du?”
“Jag är med i scouterna.”
“Seth var med i scouterna, han har slutat.”
Åke ser intresserad ut. “Så han är scout, Seth?”
“Jag tror det, jag sitter mest inne.”
“Vet du vilken patrull?”
“Nej, tyvärr. Du får fråga honom.”
“Jag får göra det, han kanske vill ta upp det igen.”
“Är ni aktiva?”
“Ja, vi har många aktiviteter.” Åke ler.
“Är det fler vi känner som är med i scouterna?”
“Ja, vi blir fler och fler, det är sådana tider, det behövs scouter.”
“Berätta vad ni gör, det låter skitspännande.”
“Det är mycket överlevnad. Spårning, lägerbyggande, knopar. Men framför allt att vara en bra kamrat och bra människa, alltid redo. Det har du säkert hört.”
“Jag ser upp till det - att klara sig själv, vara redo att möta vad som än kommer. Skitcoolt Åke!”
“Mmm, det är tryggt att veta att man kan överleva var som helst.”
Ted suckar. “Ja, jag har svårt att överleva i skolan men jag hade nog haft det ännu värre i skogen. Hur vågar du?”
Åke ler lite och rycker på axlarna. “Ska jag vara helt ärlig trivs jag bättre i naturen.” Han kastar en blick mot Felicia och Claudia. “Highschool är märkligt.”
Ted nickar. “Jag minns mitt första år, jag började ju tidigare.”
“Känner du dig inte lite liten? Det är ju trevligt att vara smart men måste vara tungt att alltid vara yngst och minst.”
Ted suckar. “Jo, men det kommer jag väl alltid att vara. “ Ted flexar lite med armen, det imponerar inte.
“Jag tycker Felicia verkar schysst.”
Åke tittar skeptiskt på honom. “Tror du inte de är lite utanför vår liga ändå?”
Ted tittar mot Seth som börjat närma sig cheerleadingbänken nära planen. “Jo, det är nog alla.”
“Jag får ta med dig till scouterna, det är många trevliga tjejer där.” “Det hade varit kul.”
“Vi har en bra patrull.”
“Skriv när det är tillfälle, man behöver inte veta så mycket om skogen, va?”
“Nej, det är ju därför man är där, man vill lära.”
Det blev halvtid och en kortare paus där lagen samlades vid sidlinjerna för att diskutera med tränarna. Många av spelarna i Stanwell Bugs hängde med huvudena, det var gladare miner på Standing Boars. Matchen gick riktigt bra så här långt - 17-0, två touchdowns.
Seth hängde lite nere vid planen. Han hade haft några snack med tränarna och de var väldigt intresserade av att han skulle provträna med laget inför nästa säsong men än så länge fick inte Seth vara med i lagsnacket. Men det fick å andra sidan inte cheerleaderna heller, och de verkade absolut intresserade av att prata med vältränade killar som Seth.
Elizabeth och Catherine stack ut bland sina kamrater. Cats muskler var imponerande i den tighta cheerleadingtoppen. Hon såg råstark ut, starkare än Seth [som har STY+4], och fick oftast stå i botten av pyramiderna som en trygg och stabil grund. Liz var mer av en julgransstjärna, strålande i pyramidens topp. Hennes långa, eldröda hår och fylliga läppar hade platsat på ett Harlequin-omslag.
De nickade till hälsning och log brett och inbjudande när Seth släntrade bort till dem.
“Vad tycker du så här långt?”
“De är jäkligt bra! Jag spelade lite vid min förra skola, men det är tur att vi aldrig mötte Standing Boars.”
“Vad spelar du?”
“Försvar.”
Liz nickade gillande och lät blicken spela över Seths muskler. “Det syns, du ser bra ut på att tacklas.”
Seth spelade blyg och oförstående. “Hur tror du att det går?”
Liz tittade på honom och blinkade flirtigt., “Jag tror det kommer att bli bra.”
“Ni var inte med på Cooper’s Bluff.”
“Den där festen i helgen? Nä.”
”Vi var upptagna med annat”, fyllde Cat i.
Seth nickade.
Det var en lite märklig känsla, de sa inte så mycket, men det var uppenbart att de klädde av honom med blicken under tiden han pratade. Seth var van vid uppmärksamhet, men det här var något extra, rätt smickrande. “Vad gjorde ni istället då?”
Liz och Cat såg på varandra och log hemlighetsfullt. “Det finns mer spännande fester än strandhängen.”
“Någon chans att bli bjuden på en sådan?”
Liz kastade med sitt röda hår, la armarna över brösten och skärskådade honom. “Vad tror du Cat, är det ett festämne det här?”
Cat flinade och synade Seth noggrant. “Jag vet inte. Han är väldigt, väldigt söt men… Fotbollsspelare alltså, är det inte lite kliché med cheerleaders och jocks som hänger med varandra?”
Seth sken upp och log brett. “Men jag spelar inte i laget.”
Liz nickade eftertänksamt. “Han har en poäng, Cat.”
Cat log. “Vi får ordna en tryout.”
Liz flinade mot Seth. “Det måste du väl vara van vid, att visa vad du går för före en match.”
Seth var inte riktigt van vid att diskussionen skulle ta den här vändningen, det var lite skrämmande att det gick såhär bra och fort.
De båda tjejerna granskade honom och log breda, nästan lite obehagliga leenden. “Du kan väl tänka på saken.”
Seth log, betydligt mer tveksamt. “Absolut, jag skall se om jag har tid.”
Liz såg nästan lite förolämpad ut av kommentaren men sträckte fram sin hand. Förvirrad räckte Seth fram sin hand som till en hälsning.
Liz suckade och himlade med ögonen. “Telefonen.”
Seth fumlade fram den och Liz knappade in sitt nummer med en hjärt-emoji efter sitt namn. Seth tittade på hjärtat, tittade upp på de båda cheerleaderna och log sen lite osäkert, “Jag ringer, det blir kul.”
Liz log ett överlägset leende, som om hon satt på alla kort och alla svar. “Det blir det.”
I have held many things in my hands, and I have lost them all; but whatever I have placed in God's hands, that I still possess.
— Martin Luther
Som en röst vrålade massan “Stand up Boars! Stand up Boars!” och alla hemmafans reste sig i en väldig våg och klappade och skrek när deras gladiatorer Lakewood Standing Boars sprang ut på planen i den gassande vårsolen i sina röda och vita rustningar.
Denna ödesmättade tisdagseftermiddag gästades Lakewood High av Stanwell Bugs i grönt och gult och läktarna på Lakewoods fotbollsstadium var packade till bristningsgränsen.
Laura letade en plats och såg någon hon tyckte hon kände igen och slog sig ner bredvid “Greg” som hon pratat med på lunchen tillsammans med Chrys. “Greg” tittade oförstående på Laura när hon glatt började prata om pjäsen som skulle sättas upp. Han böjde sig fram och halvskrek i Lauras öra för att överrösta sorlet från matchen och publiken. “Jag är inte Greg!”
Laura tittade på “Greg” som att hon sett ett spöke, men fann sig snabbt och sträckte fram handen. “Ursäkta. Laura.”
“James”, svarade James och log lite fåraktigt. “Äh, det är lugn, det händer hela tiden. Vi är tvillingar. Är du den nya tjejen?”
Lauras hjärna lade klart pusslet och hon sken upp och slappnade av. “Fantastiskt! Och jo, om det inte kommit någon annan, så ja.”
“Då går du i Gregs klass, jag vet att det var tre elever som började där. Är du ett stort fotbollsfan?
“Ja, naturligtvis! Go Boars!”
James skrattade. “Vi har en del bra spelare så det ska nog gå fint i år. Särskilt sista året har det gått jättebra, den här säsongen krossar vi!”
Plötsligt exploderar publiken runt dem över något på planen och Laura blev överrumplad men fann sig snabbt och hakade på utan att ha sett vad som faktiskt hänt.
James var väldigt lik Greg, men hade bättre ögon än sin tvilling och slapp därför glasögon, något som Laura var tacksam för eftersom James av någon anledning valt att ha sitt långa svarta hår i en exakt likadan fläta som Greg hade. Lauras konstaterade att hennes kropp inte svarade på James på samma sätt som när hon mött Tom Stone. James var uppenbarligen inte en man av samma kaliber. Ingen skinnväst här inte.
Laura ryckte omärkligt på axlarna, det var lite skönt ändå att få slappna av lite i en killes närvaro utan den där påfrestande laddningen i kroppen. Hon log lite mot James och vände sen sin uppmärksamhet mot matchen.
På fotbollsplanen visade sig Bradley Guzmans beslutsfattande och precision som quarterback vara något alldeles extra. I något som borde bli matchens bästa spel skickade Bradley iväg en lång hail mary passning över hela planen och Pete kastade sig på ett otroligt smidigt sätt, näst intill onaturligt, över sin försvarare och fångade bollen innan han tog mark och utan att tappa fart sprang in för en touchdown. Halvbrorsan hade visst moves han också.
Ted satt långt upp på ena läktaren, lite avskilt med god överblick. Han pratade artigt och bekvämt med sin kusin Åke [OH-KEY], de hade träffats som barn och hade skickat en del brev sedan dess. Åke var typiskt norsk, hurtig och positiv. Ted imponerades av hur bra laget var, och Åke höll med men var inte så insatt, han föredrog andra sporter, mer avkopplande sporter. Åke vandrade och åkte skidor. Ted var imponerad och Åke sken upp och tyckte att han borde hänga med nån gång på tur.
“Är det inte mycket vilda djur i skogen? Jag höll på att krocka med något.”
“Det låter allvarligt.”
“Det var skitläskigt.”
“Vad var det?”
“Ingen aning. Jag var på väg från Cooper’s Bluff.”
“Där har jag varit, det är fint. Man skulle kunna spåra det kanske.”
“Jagar du?”
“Jag är med i scouterna.”
“Seth var med i scouterna, han har slutat.”
Åke ser intresserad ut. “Så han är scout, Seth?”
“Jag tror det, jag sitter mest inne.”
“Vet du vilken patrull?”
“Nej, tyvärr. Du får fråga honom.”
“Jag får göra det, han kanske vill ta upp det igen.”
“Är ni aktiva?”
“Ja, vi har många aktiviteter.” Åke ler.
“Är det fler vi känner som är med i scouterna?”
“Ja, vi blir fler och fler, det är sådana tider, det behövs scouter.”
“Berätta vad ni gör, det låter skitspännande.”
“Det är mycket överlevnad. Spårning, lägerbyggande, knopar. Men framför allt att vara en bra kamrat och bra människa, alltid redo. Det har du säkert hört.”
“Jag ser upp till det - att klara sig själv, vara redo att möta vad som än kommer. Skitcoolt Åke!”
“Mmm, det är tryggt att veta att man kan överleva var som helst.”
Ted suckar. “Ja, jag har svårt att överleva i skolan men jag hade nog haft det ännu värre i skogen. Hur vågar du?”
Åke ler lite och rycker på axlarna. “Ska jag vara helt ärlig trivs jag bättre i naturen.” Han kastar en blick mot Felicia och Claudia. “Highschool är märkligt.”
Ted nickar. “Jag minns mitt första år, jag började ju tidigare.”
“Känner du dig inte lite liten? Det är ju trevligt att vara smart men måste vara tungt att alltid vara yngst och minst.”
Ted suckar. “Jo, men det kommer jag väl alltid att vara. “ Ted flexar lite med armen, det imponerar inte.
“Jag tycker Felicia verkar schysst.”
Åke tittar skeptiskt på honom. “Tror du inte de är lite utanför vår liga ändå?”
Ted tittar mot Seth som börjat närma sig cheerleadingbänken nära planen. “Jo, det är nog alla.”
“Jag får ta med dig till scouterna, det är många trevliga tjejer där.” “Det hade varit kul.”
“Vi har en bra patrull.”
“Skriv när det är tillfälle, man behöver inte veta så mycket om skogen, va?”
“Nej, det är ju därför man är där, man vill lära.”
Det blev halvtid och en kortare paus där lagen samlades vid sidlinjerna för att diskutera med tränarna. Många av spelarna i Stanwell Bugs hängde med huvudena, det var gladare miner på Standing Boars. Matchen gick riktigt bra så här långt - 17-0, två touchdowns.
Seth hängde lite nere vid planen. Han hade haft några snack med tränarna och de var väldigt intresserade av att han skulle provträna med laget inför nästa säsong men än så länge fick inte Seth vara med i lagsnacket. Men det fick å andra sidan inte cheerleaderna heller, och de verkade absolut intresserade av att prata med vältränade killar som Seth.
Elizabeth och Catherine stack ut bland sina kamrater. Cats muskler var imponerande i den tighta cheerleadingtoppen. Hon såg råstark ut, starkare än Seth [som har STY+4], och fick oftast stå i botten av pyramiderna som en trygg och stabil grund. Liz var mer av en julgransstjärna, strålande i pyramidens topp. Hennes långa, eldröda hår och fylliga läppar hade platsat på ett Harlequin-omslag.
De nickade till hälsning och log brett och inbjudande när Seth släntrade bort till dem.
“Vad tycker du så här långt?”
“De är jäkligt bra! Jag spelade lite vid min förra skola, men det är tur att vi aldrig mötte Standing Boars.”
“Vad spelar du?”
“Försvar.”
Liz nickade gillande och lät blicken spela över Seths muskler. “Det syns, du ser bra ut på att tacklas.”
Seth spelade blyg och oförstående. “Hur tror du att det går?”
Liz tittade på honom och blinkade flirtigt., “Jag tror det kommer att bli bra.”
“Ni var inte med på Cooper’s Bluff.”
“Den där festen i helgen? Nä.”
”Vi var upptagna med annat”, fyllde Cat i.
Seth nickade.
Det var en lite märklig känsla, de sa inte så mycket, men det var uppenbart att de klädde av honom med blicken under tiden han pratade. Seth var van vid uppmärksamhet, men det här var något extra, rätt smickrande. “Vad gjorde ni istället då?”
Liz och Cat såg på varandra och log hemlighetsfullt. “Det finns mer spännande fester än strandhängen.”
“Någon chans att bli bjuden på en sådan?”
Liz kastade med sitt röda hår, la armarna över brösten och skärskådade honom. “Vad tror du Cat, är det ett festämne det här?”
Cat flinade och synade Seth noggrant. “Jag vet inte. Han är väldigt, väldigt söt men… Fotbollsspelare alltså, är det inte lite kliché med cheerleaders och jocks som hänger med varandra?”
Seth sken upp och log brett. “Men jag spelar inte i laget.”
Liz nickade eftertänksamt. “Han har en poäng, Cat.”
Cat log. “Vi får ordna en tryout.”
Liz flinade mot Seth. “Det måste du väl vara van vid, att visa vad du går för före en match.”
Seth var inte riktigt van vid att diskussionen skulle ta den här vändningen, det var lite skrämmande att det gick såhär bra och fort.
De båda tjejerna granskade honom och log breda, nästan lite obehagliga leenden. “Du kan väl tänka på saken.”
Seth log, betydligt mer tveksamt. “Absolut, jag skall se om jag har tid.”
Liz såg nästan lite förolämpad ut av kommentaren men sträckte fram sin hand. Förvirrad räckte Seth fram sin hand som till en hälsning.
Liz suckade och himlade med ögonen. “Telefonen.”
Seth fumlade fram den och Liz knappade in sitt nummer med en hjärt-emoji efter sitt namn. Seth tittade på hjärtat, tittade upp på de båda cheerleaderna och log sen lite osäkert, “Jag ringer, det blir kul.”
Liz log ett överlägset leende, som om hon satt på alla kort och alla svar. “Det blir det.”
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 10 - Itu
However vast a man's spiritual resources, he is capable of but one great passion.
— Blaise Pascal
Teds bubbla rullade långsamt genom de uppställda grindarna förbi skyltarna som varnade objudna gäster att beträda området. Kedjan som hållit grindarna till det nedlagda sågverket låsta låg på marken som en slö anaconda. Det var nästan helt mörkt förutom bilens lyktor, men inifrån den dunkla huvudbyggnaden skymtade de ett svagt flackande ljus.
Det var onsdag kväll. Seth hade messat Elizabeth och frågat om han fick ta med Laura och Ted på cheerleadernas “tryout” och hade fått ett halvsurt “ok” tillbaka.
Det var lite oklart vad som stod på schemat men Seth hade valt mörka cargopants, en röd tight t-shirt med ironiskt tryck (“Våga vägra droger”) och över den en rejäl flanellskjorta, skogshuggarstil. En truckerkeps med amerikansk flagga buren bak-och-fram och en halv flaska Smirnoff fullbordade looken.
Ted hade klätt sig efter vädret med en varm svart polotröja och jeans, röda Converse-skor och så ryggsäcken med laptopen och mp3-spelaren. Mamma hade köpt kläderna, det var stiligt och bra märken men kanske inte så ungdomligt. Ted var livrädd men försökte att inte visa det.
Laura hade en stickad kofta, diadem i håret och fällkniven i fickan på sina svarta jeans. Den var alltid med, men kändes extra viktig ikväll av någon anledning.
Det knäppte lite i den omgivande skogen när de steg ur bilen. Djur rörde sig i mörkret. En sportigt röd Mazda Miata cabriolet stod slarvigt parkerad utanför sågverksbyggnaden.
Ted sneglade mot Seth. “Jag gillar inte det här stället. Ååå, varför lät jag mig övertalas? Vad gör vi här egentligen?”
“Ta det lugnt, det blir kul.” Seth tog sin keps och satte den på Teds huvud och klappade honom uppmuntrande på axeln, kanske något mer självsäkert än han faktiskt kände sig.
Ted suckade men tog ändå täten mot ingången till sågen, han var mån om att få det här överstökat och hade ju trots allt Seth i ryggen. Laura släpade efter lite.
Gruset knastrade under fötterna, gräset hade börjat tränga fram efter år utan skötsel och tillsyn. Sågen var en hög byggnad med brutet plåttak, säkert femtio meter lång. Ted provryckte lite i de stängda skjutdörrarna i tung, mörk plåt. De var inte låsta, men gick väldigt trögt. Han såg sig om efter en annan väg. Det fanns långsmala fönster längs med hela byggnaden men de satt nästan uppe vid taket. Han återvände till portarna, de gnisslade och kärvade men med Seths hjälp lyckades han öppna dem så pass mycket att det gick att passera igenom sidledes. Ted fastnade lite med ryggsäcken när han klämde sig igenom men när han tog av sig den gick det bra.
Sågverkshallen var ett enda gigantiskt rum, dominerat av ett brett transportband som löpte i mitten av hela hallen. De var nära utporten där det färdigsågade virket hade tagits från bandet för att fraktas vidare. Det enda ljuset här inne kom från tända facklor, instuckna i de grova träpelare som stod längs bandet och som sträckte sig som bladlösa träd hela vägen upp till det höga taket. Facklorna stank av fotogen.
Längre bort i hallen, på andra sidan bandet, såg de fyra personer med facklor som var vända mot dem och verkade vänta. De kände igen Liz och Cat, de andra var två killar som de inte hade sett förut eller åtminstone inte lagt på minnet. En var kortklippt och hade ett lite brittiskt rödlätt utseende. Den andre hade blond page, väldigt välklippt, nästan som en blond prins Valiant, och hans blick var oerhört intensiv.
Ted svalde men började sen gå bort längs transportbandet, mot den andra gruppen. Seth dröjde kvar lite när de passerade själva sågen mitt i hallen och kände lite på en av sågklingorna. Den var rostig men fortfarande vass.
Laura tog ned en av facklorna och tryckte samtidigt diskret in en nödstopp till sågen, för säkerhets skull.
Det var något creepy över de andra. De stod bara där och tittade på de tre när de närmade sig. Fackelskenet kastade skuggor och ljus över deras ansikten. Tjejerna smålog. Killarna gjorde det inte.
Seth kände sig lite malplacerad och olustig, men bestämde sig för att försöka ta kontrollen och brast ut i ett brett leende. “Vilket häftigt ställe ni hittat!”
Det var väldigt tyst förutom knastret från facklorna och knäppandet i väggarna.
Liz röda hår glänste i skenet från facklorna. “Det är ett speciellt ställe, välkommen.”
Ted svalde och såg sig lite ängsligt om. “Tack.”
Liz nickade till de andra och tog täten när den lilla gruppen gick över en av de personbroarna som ledde över transportbandet och tog sig över till samma sida som de tre stod på.
Tjejerna var klädda i sportkläder, sneakers, träningstights och svarta sporttoppar. Killarna hade också svarta kläder, t-shirts och jeans, sneakers. Det var svalt i hallen, men inte kallt.
Liz tog ett par steg fram mot Seth, fattade hans händer och såg honom i ögonen. “Är du redo?”
Seth log och gjorde en liten honnör i ett försök att visa gott självförtroende. “Alltid redo.”
Liz nickade mot den rödlätte killen som tog fram en vinflaska och metallkoppar som han fyllde.
Cat tittade på dem, hennes min var allvarlig och seriös. “Ni undrar säkert varför ni är här.”
Seth såg sig lite oroligt om i den övergivna lokalent, men mötte sedan Cats blick med så mycket lugn han kunde uppbringa. “Absolut. Men jag trodde nog att det skulle vara fler här.”
Cat skakade på huvudet. “Vi tänkte att det var bäst så här.”
Seth nickade. “Alltså, jag är inte besviken eller så. Det ser spännande ut.”
Det delades ut koppar med - Laura sniffade försiktigt - förmodligen vin.
De andra tittade på dem förväntansfullt. Cat nickade och höjde sin kopp. “Skål.”
De skålade och drack. Seth släppte inte Cat med blicken.
Ted tvekade och luktade lite på innehållet i sin kopp. “Jag kör, är det alkohol i det här?”
Cat och Liz tittade på varandra och log. “Det är ingen fara, det är väldigt lite.”
“Skål då”, sa Ted och låtsades dricka lite.
“Vi har inte presenterat pojkarna, det här är Rowan.” Liz nickade mot den rödlätte killen.
Killen med blond page visade sig heta Ove [OH-WEE]. Han nickade till hälsning utan att ta ögonen från Laura.
De hejade på varandra, Rowans röst var mjuk och Oves oväntat djupt. Seth tog en andra klunk från koppen och nickade till hälsning.
Liz slickade vinet från sina läppar. “Vi skulle vilja visa er någonting.”
Ted sneglade på Laura och Seth, och vände sen blicken mot Liz. “Vadå?”
Liz log slugt. “Vi vill visa er någonting coolt, någonting som ni inte har gjort förr.”
Seth nickade långsamt. Ted tänkte att det antagligen inte var så svårt i hans fall, men han teg om den saken.
Liz ställde sig bredbent och spände ögonen i dem, synade dem noga, pratade lugnt och tydligt, om än med något överlägset ton. “Men om ni känner att ni vill vara kvar i den trygga lugna världen så förstår vi. Det är inte för alla, det som vi skall visa för er. Så om ni vill kan ni lämna oss här och gå tillbaka till er lilla bil och återvända till er tråkiga lilla värld.” Hon gjorde en konstpaus. “Eller så följer ni med oss och känner att ni verkligen lever, om än bara för en kväll.“
Seth log svagt och nickade. “Jag kom inte hit för att åka hem.”
Liz log triumferande. Hennes ord var lite överspända och väl så mycket drama och teater, men hon såg ifall cool ut när hon sa dem, nästan som hon övat på framträdandet. Hon tittade på Rowan som nickade tyst och gick bort mot mitten av bandet och försvann bland kontrollerna till sågen.
Det gick en liten stund utan att någonting hände. Liz leende började stelna. Till slut svängde hon runt i en häftig rörelse. “Men vad fan Rowan?!”
“Den startar inte”, kom det ynkligt borta från bandet.
Cat kliade sig på hakan. “Det funkade ju tidigare.”
Liz suckade och himlade med ögonen. “Men åååh! Kan det ha gått en säkring eller något?”
Ove stod tyst, han hade inte tagit ögonen från Laura på hela tiden men Laura vägrade möta hans blick.
Seth såg lite förvånad ut. “Eh, vad väntar vi på? Vad skall hända?”
Liz såg irriterad ut. “Är det någon av er som kan något om maskiner och sågar?”
Seth sken upp. “Ted är bra på datorer.”
Ted var mycket riktigt bra på datorer och tänkte att någon kanske hade tryckt in ett nödstopp. Han gick längs med bandet tills han hittade det och nollställde brytaren. “Prova nu.”
Belysningen och bandet vaknade till liv. Anläggningen fylldes av ljud från det rasslande maskineriet. Sågklingorna började snurra med ett öronbedövande gnisslande innan de fick upp farten och gnisslandet ersattes av ett intensivt vinande ljud.
Liz log brett och lättat och gav Ted en liten kram. “Tack! Vilken ängel du är!”
Ted rodnade. “Äh, det var inget.”
Han märkte att Liz dröjde sig kvar lite vid hans nacke, nästan som om hon insöp hans doft innan hon släppte. honom. “Nu skall vi leka.”
“Le… leka?”, stammade Ted.
De samlades vid det skramlande transportbandet. Liz behövde halvskrika för att göra sig hörd över larmet. “Vill ni visa att ni lever?”
Rowan nickade allvarligt och la sig på bandet och började åka mot klingorna med fötterna före. När det var en meter kvar rullade han av bandet och de andra jublade.
Seth tvekade ett ögonblick om han skulle åka med huvudet eller fötterna först innan han valde fötterna.
Bandet lät och skakade. Det såg lite töntigt ut när man tittade på, men det var en helt annan sak att åka själv. Liz och Cat jublade och skanderade “Seth! Seth! Seth!”. Ove brydde sig inte om leken, han stod fortfarande och stirrade på Laura.
Seth rullade av bandet och borstade av sig, Rowan skakade hand med honom och dunkade honom i ryggen och cheerleadertjejerna omfamnade honom, de firade honom som en hjälte. Seth la märke till hur tjejerna klämde lite extra på honom i kramen, men tog inte illa upp utan välkomnade objektifieringen.
Seth log brett mot Liz. “Du har rätt, det ger en jävla kick.”
“Du skall inte testa, Ted?”, frågade Cat.
Ted var blek. “Nej tack.”
Cat tittade frågande och lite utmanande på Laura och Laura tog ett märke i taket som verkade vara en bra riktlinje för var hon borde hoppa av och la sig på rygg på bandet med huvudet i riktning mot klingorna.
Det hela var ännu mer vågat än killarnas försök och Liz applåderade och gratulerade henne och alla var imponerade över hur nära sågbladen Laura kom och de drack mer vin.
Seth letade efter något som han kunde lägga på bandet, nåt som klingorna kunde klyva. Han slängde upp en jutesäck fylld med spån på bandet och tjejerna och Rowan applåderade och tjoade när spån och annat sprutade i en kaskad. Ove var tyst och släppte inte Laura med blicken.
Ted tyckte att det började bli väl mycket testosteron och drog sig undan lite för att titta lite på alla gamla kvarlämnade saker som låg strödda överallt i maskinhallen.
[Ted letade lite allmänt utan särskilda mål och misslyckades med sitt VIS-slag så han hittar inget intressant.]
Plötsligt ropade Cat efter honom. “Kom tillbaka, du missar allt!”
Teds kropp lommade tillbaka, men i sinnet var han i sin bil och lyssnade på Temple of Love med Felicia.
Cat började se drucken ut. “Det är dags!”
Rowan såg tveksam ut. “Ja… Ok.”
Liz klev upp på den lilla bron över bandet och blickade ner på dem. “Bröder och systrar, är vi redo att inviga Rowan i vår sfär?”
Seth sa inget, han drack lite ur sin kopp och betraktade stilla vad som skulle ske. Ted började applåderade, men slutade snabbt när ingen annan gjorde det. Förläget stoppade han händerna i fickorna.
Cat tog fram ett rep och band Rowans händer och fötter vid bandets bortre ända. Rowan var blek. Ted makade sig försiktigt en bit bort så att han kunde ställa sig vid ett av nödstoppen. Cat lyfte upp Rowan utan synbar ansträngning och la honom på bandet.
Bandet förde Rowan allt närmare mot de tjutande klingorna. [Han slog SMI för att ta sig lös. Resultatet hålls dolt så länge för spelarna.]
Ted stod beredd att trycka på nödstoppet. Tio meter, nio, åtta, sju. Sex, fem, fyra.
“Rulla av som en kåldolme!”” ropade Ted upprört, de andra jublade.
En meter. Seth rusade fram och slet av Rowan från bandet samtidigt som Ted buffade till nödstoppet med höften. Hela maskineriet stannade.
Rowan landade på mage på marken, flämtandes. De andra tittade på honom under tystnad.
Liz såg på Seth och sedan mot Ted och Laura, hennes ögon blixtrade. “Är det här ett jävla skämt för er eller?!”
“Han var ju nästan framme vid sågen!” försvarade sig Seth.
“Han hade klarat det, eller så hade inget han hade gjort spelat någon roll.”
“Men han hade ju kunnat åka in i sågklingan!”
Liz såg på honom utan att dölja sin besvikelse. Hennes ton var torr. “Jag tror vi är klara här, kom Cat.”
De lämnade resten av sällskapet kvar i den tysta såghallen.
Rowan tittade upp mot Seth med blandat uttryck i ansiktet. “Jag hade klarat det. Nu vet jag aldrig om jag får en chans till.” Han reste sig upp och blängde på dem innan han borstade av sig och lämnade hallen.
Ove dröjde sig kvar. Han tittade på Laura som om han försökte memorera varenda centimeter av hennes uppenbarelse. Plötsligt bugade och neg han i nån sorts teaterrörelse innan han skyndsamt följde efter de andra.
Det slirade i gruset utanför när Liz tryckte gasen i botten. Efter en stund dog motorljudet från Mazdan ut och allt blev tyst igen.
Seth såg sig om och sparkade iväg plåtkoppen som låg på golvet. “Kom, vi drar.”
Laura nickade.
Ted återställde nödstoppet men stannade till vid sågbladet och undersökte klingan.
“Kolla här, vad tror ni att det är?”
Det var mörka fläckar på insidan av huven över klingan. Mot kanterna av huven låg en illaluktande massa av köttrester, ben och päls. Seth tog nyfiken sig en närmare titt, hade de sågat sönder en varg eller hund? Omöjligt att avgöra här i det här skicket.
Laura letade upp en plastpåse och skrapade upp en del av slaktavfallet. De såg på varandra och nickade, det var en märklig sak att ta med sig men kändes ändå viktigt, som en pusselbit i ett alltför stort och mörkt pussel för att de skulle kunna se vad det föreställde än.
De kom ut ur såghallen och tände sina ficklampor, såg sig om på gårdplanen. Lite längre bort låg en mörk, låg byggnad. Dörren var olåst. Det verkade vara en matsal med ett litet kontor för förmannen och ett rum där en gammal kopiator tronade som ett mörkt altare till Xerox.
Det var dammigt och instängt men ändå inte så dammigt som man hade kunnat tro så de letade efter andra tecken på att det använts nyligt. Seth föll på knä och studerade de djupa reporna i trägolvet bredvid förmannens tunga skrivbord, det verkade ha flyttats fram och tillbaka. De sköt bort det med gemensamma krafter och nickade till varandra när de såg konturerna av luckan i golvet. Seth greppade den svarta metallringen med båda händerna och drog upp luckan med ett gnisslande ljud.
Under luckan fann de en liten mörk kammare med ojämna väggar i sten och jord. Lukten påminde Laura om hennes föräldrars jordkällare i deras gamla hus i Wyoming.
De hoppade ner och lyste med ficklamporna. Känslan var att gropen var äldre än huset, lite som att huset hade blivit byggt ovanpå gropen.
På golvet var en märklig symbol inristad i stenen. De tittade på varandra och nickade, på något sätt kändes det naturligt att hitta något så onaturligt här, helt i linje med resten av kvällens händelser. Laura letade fram papper och penna från kontoret och gjorde vant en gnuggning av symbolen som hon försiktigt vek ihop och stoppade i byxfickan.
De återställde skrivbordet och försökte lämna rummet som de fann det innan de tysta klättrade in i Teds bubbla och lämnade sågen med fler frågetecken och tankar än när de kom. Vilken märklig kväll.
However vast a man's spiritual resources, he is capable of but one great passion.
— Blaise Pascal
Teds bubbla rullade långsamt genom de uppställda grindarna förbi skyltarna som varnade objudna gäster att beträda området. Kedjan som hållit grindarna till det nedlagda sågverket låsta låg på marken som en slö anaconda. Det var nästan helt mörkt förutom bilens lyktor, men inifrån den dunkla huvudbyggnaden skymtade de ett svagt flackande ljus.
Det var onsdag kväll. Seth hade messat Elizabeth och frågat om han fick ta med Laura och Ted på cheerleadernas “tryout” och hade fått ett halvsurt “ok” tillbaka.
Det var lite oklart vad som stod på schemat men Seth hade valt mörka cargopants, en röd tight t-shirt med ironiskt tryck (“Våga vägra droger”) och över den en rejäl flanellskjorta, skogshuggarstil. En truckerkeps med amerikansk flagga buren bak-och-fram och en halv flaska Smirnoff fullbordade looken.
Ted hade klätt sig efter vädret med en varm svart polotröja och jeans, röda Converse-skor och så ryggsäcken med laptopen och mp3-spelaren. Mamma hade köpt kläderna, det var stiligt och bra märken men kanske inte så ungdomligt. Ted var livrädd men försökte att inte visa det.
Laura hade en stickad kofta, diadem i håret och fällkniven i fickan på sina svarta jeans. Den var alltid med, men kändes extra viktig ikväll av någon anledning.
Det knäppte lite i den omgivande skogen när de steg ur bilen. Djur rörde sig i mörkret. En sportigt röd Mazda Miata cabriolet stod slarvigt parkerad utanför sågverksbyggnaden.
Ted sneglade mot Seth. “Jag gillar inte det här stället. Ååå, varför lät jag mig övertalas? Vad gör vi här egentligen?”
“Ta det lugnt, det blir kul.” Seth tog sin keps och satte den på Teds huvud och klappade honom uppmuntrande på axeln, kanske något mer självsäkert än han faktiskt kände sig.
Ted suckade men tog ändå täten mot ingången till sågen, han var mån om att få det här överstökat och hade ju trots allt Seth i ryggen. Laura släpade efter lite.
Gruset knastrade under fötterna, gräset hade börjat tränga fram efter år utan skötsel och tillsyn. Sågen var en hög byggnad med brutet plåttak, säkert femtio meter lång. Ted provryckte lite i de stängda skjutdörrarna i tung, mörk plåt. De var inte låsta, men gick väldigt trögt. Han såg sig om efter en annan väg. Det fanns långsmala fönster längs med hela byggnaden men de satt nästan uppe vid taket. Han återvände till portarna, de gnisslade och kärvade men med Seths hjälp lyckades han öppna dem så pass mycket att det gick att passera igenom sidledes. Ted fastnade lite med ryggsäcken när han klämde sig igenom men när han tog av sig den gick det bra.
Sågverkshallen var ett enda gigantiskt rum, dominerat av ett brett transportband som löpte i mitten av hela hallen. De var nära utporten där det färdigsågade virket hade tagits från bandet för att fraktas vidare. Det enda ljuset här inne kom från tända facklor, instuckna i de grova träpelare som stod längs bandet och som sträckte sig som bladlösa träd hela vägen upp till det höga taket. Facklorna stank av fotogen.
Längre bort i hallen, på andra sidan bandet, såg de fyra personer med facklor som var vända mot dem och verkade vänta. De kände igen Liz och Cat, de andra var två killar som de inte hade sett förut eller åtminstone inte lagt på minnet. En var kortklippt och hade ett lite brittiskt rödlätt utseende. Den andre hade blond page, väldigt välklippt, nästan som en blond prins Valiant, och hans blick var oerhört intensiv.
Ted svalde men började sen gå bort längs transportbandet, mot den andra gruppen. Seth dröjde kvar lite när de passerade själva sågen mitt i hallen och kände lite på en av sågklingorna. Den var rostig men fortfarande vass.
Laura tog ned en av facklorna och tryckte samtidigt diskret in en nödstopp till sågen, för säkerhets skull.
Det var något creepy över de andra. De stod bara där och tittade på de tre när de närmade sig. Fackelskenet kastade skuggor och ljus över deras ansikten. Tjejerna smålog. Killarna gjorde det inte.
Seth kände sig lite malplacerad och olustig, men bestämde sig för att försöka ta kontrollen och brast ut i ett brett leende. “Vilket häftigt ställe ni hittat!”
Det var väldigt tyst förutom knastret från facklorna och knäppandet i väggarna.
Liz röda hår glänste i skenet från facklorna. “Det är ett speciellt ställe, välkommen.”
Ted svalde och såg sig lite ängsligt om. “Tack.”
Liz nickade till de andra och tog täten när den lilla gruppen gick över en av de personbroarna som ledde över transportbandet och tog sig över till samma sida som de tre stod på.
Tjejerna var klädda i sportkläder, sneakers, träningstights och svarta sporttoppar. Killarna hade också svarta kläder, t-shirts och jeans, sneakers. Det var svalt i hallen, men inte kallt.
Liz tog ett par steg fram mot Seth, fattade hans händer och såg honom i ögonen. “Är du redo?”
Seth log och gjorde en liten honnör i ett försök att visa gott självförtroende. “Alltid redo.”
Liz nickade mot den rödlätte killen som tog fram en vinflaska och metallkoppar som han fyllde.
Cat tittade på dem, hennes min var allvarlig och seriös. “Ni undrar säkert varför ni är här.”
Seth såg sig lite oroligt om i den övergivna lokalent, men mötte sedan Cats blick med så mycket lugn han kunde uppbringa. “Absolut. Men jag trodde nog att det skulle vara fler här.”
Cat skakade på huvudet. “Vi tänkte att det var bäst så här.”
Seth nickade. “Alltså, jag är inte besviken eller så. Det ser spännande ut.”
Det delades ut koppar med - Laura sniffade försiktigt - förmodligen vin.
De andra tittade på dem förväntansfullt. Cat nickade och höjde sin kopp. “Skål.”
De skålade och drack. Seth släppte inte Cat med blicken.
Ted tvekade och luktade lite på innehållet i sin kopp. “Jag kör, är det alkohol i det här?”
Cat och Liz tittade på varandra och log. “Det är ingen fara, det är väldigt lite.”
“Skål då”, sa Ted och låtsades dricka lite.
“Vi har inte presenterat pojkarna, det här är Rowan.” Liz nickade mot den rödlätte killen.
Killen med blond page visade sig heta Ove [OH-WEE]. Han nickade till hälsning utan att ta ögonen från Laura.
De hejade på varandra, Rowans röst var mjuk och Oves oväntat djupt. Seth tog en andra klunk från koppen och nickade till hälsning.
Liz slickade vinet från sina läppar. “Vi skulle vilja visa er någonting.”
Ted sneglade på Laura och Seth, och vände sen blicken mot Liz. “Vadå?”
Liz log slugt. “Vi vill visa er någonting coolt, någonting som ni inte har gjort förr.”
Seth nickade långsamt. Ted tänkte att det antagligen inte var så svårt i hans fall, men han teg om den saken.
Liz ställde sig bredbent och spände ögonen i dem, synade dem noga, pratade lugnt och tydligt, om än med något överlägset ton. “Men om ni känner att ni vill vara kvar i den trygga lugna världen så förstår vi. Det är inte för alla, det som vi skall visa för er. Så om ni vill kan ni lämna oss här och gå tillbaka till er lilla bil och återvända till er tråkiga lilla värld.” Hon gjorde en konstpaus. “Eller så följer ni med oss och känner att ni verkligen lever, om än bara för en kväll.“
Seth log svagt och nickade. “Jag kom inte hit för att åka hem.”
Liz log triumferande. Hennes ord var lite överspända och väl så mycket drama och teater, men hon såg ifall cool ut när hon sa dem, nästan som hon övat på framträdandet. Hon tittade på Rowan som nickade tyst och gick bort mot mitten av bandet och försvann bland kontrollerna till sågen.
Det gick en liten stund utan att någonting hände. Liz leende började stelna. Till slut svängde hon runt i en häftig rörelse. “Men vad fan Rowan?!”
“Den startar inte”, kom det ynkligt borta från bandet.
Cat kliade sig på hakan. “Det funkade ju tidigare.”
Liz suckade och himlade med ögonen. “Men åååh! Kan det ha gått en säkring eller något?”
Ove stod tyst, han hade inte tagit ögonen från Laura på hela tiden men Laura vägrade möta hans blick.
Seth såg lite förvånad ut. “Eh, vad väntar vi på? Vad skall hända?”
Liz såg irriterad ut. “Är det någon av er som kan något om maskiner och sågar?”
Seth sken upp. “Ted är bra på datorer.”
Ted var mycket riktigt bra på datorer och tänkte att någon kanske hade tryckt in ett nödstopp. Han gick längs med bandet tills han hittade det och nollställde brytaren. “Prova nu.”
Belysningen och bandet vaknade till liv. Anläggningen fylldes av ljud från det rasslande maskineriet. Sågklingorna började snurra med ett öronbedövande gnisslande innan de fick upp farten och gnisslandet ersattes av ett intensivt vinande ljud.
Liz log brett och lättat och gav Ted en liten kram. “Tack! Vilken ängel du är!”
Ted rodnade. “Äh, det var inget.”
Han märkte att Liz dröjde sig kvar lite vid hans nacke, nästan som om hon insöp hans doft innan hon släppte. honom. “Nu skall vi leka.”
“Le… leka?”, stammade Ted.
De samlades vid det skramlande transportbandet. Liz behövde halvskrika för att göra sig hörd över larmet. “Vill ni visa att ni lever?”
Rowan nickade allvarligt och la sig på bandet och började åka mot klingorna med fötterna före. När det var en meter kvar rullade han av bandet och de andra jublade.
Seth tvekade ett ögonblick om han skulle åka med huvudet eller fötterna först innan han valde fötterna.
Bandet lät och skakade. Det såg lite töntigt ut när man tittade på, men det var en helt annan sak att åka själv. Liz och Cat jublade och skanderade “Seth! Seth! Seth!”. Ove brydde sig inte om leken, han stod fortfarande och stirrade på Laura.
Seth rullade av bandet och borstade av sig, Rowan skakade hand med honom och dunkade honom i ryggen och cheerleadertjejerna omfamnade honom, de firade honom som en hjälte. Seth la märke till hur tjejerna klämde lite extra på honom i kramen, men tog inte illa upp utan välkomnade objektifieringen.
Seth log brett mot Liz. “Du har rätt, det ger en jävla kick.”
“Du skall inte testa, Ted?”, frågade Cat.
Ted var blek. “Nej tack.”
Cat tittade frågande och lite utmanande på Laura och Laura tog ett märke i taket som verkade vara en bra riktlinje för var hon borde hoppa av och la sig på rygg på bandet med huvudet i riktning mot klingorna.
Det hela var ännu mer vågat än killarnas försök och Liz applåderade och gratulerade henne och alla var imponerade över hur nära sågbladen Laura kom och de drack mer vin.
Seth letade efter något som han kunde lägga på bandet, nåt som klingorna kunde klyva. Han slängde upp en jutesäck fylld med spån på bandet och tjejerna och Rowan applåderade och tjoade när spån och annat sprutade i en kaskad. Ove var tyst och släppte inte Laura med blicken.
Ted tyckte att det började bli väl mycket testosteron och drog sig undan lite för att titta lite på alla gamla kvarlämnade saker som låg strödda överallt i maskinhallen.
[Ted letade lite allmänt utan särskilda mål och misslyckades med sitt VIS-slag så han hittar inget intressant.]
Plötsligt ropade Cat efter honom. “Kom tillbaka, du missar allt!”
Teds kropp lommade tillbaka, men i sinnet var han i sin bil och lyssnade på Temple of Love med Felicia.
Cat började se drucken ut. “Det är dags!”
Rowan såg tveksam ut. “Ja… Ok.”
Liz klev upp på den lilla bron över bandet och blickade ner på dem. “Bröder och systrar, är vi redo att inviga Rowan i vår sfär?”
Seth sa inget, han drack lite ur sin kopp och betraktade stilla vad som skulle ske. Ted började applåderade, men slutade snabbt när ingen annan gjorde det. Förläget stoppade han händerna i fickorna.
Cat tog fram ett rep och band Rowans händer och fötter vid bandets bortre ända. Rowan var blek. Ted makade sig försiktigt en bit bort så att han kunde ställa sig vid ett av nödstoppen. Cat lyfte upp Rowan utan synbar ansträngning och la honom på bandet.
Bandet förde Rowan allt närmare mot de tjutande klingorna. [Han slog SMI för att ta sig lös. Resultatet hålls dolt så länge för spelarna.]
Ted stod beredd att trycka på nödstoppet. Tio meter, nio, åtta, sju. Sex, fem, fyra.
“Rulla av som en kåldolme!”” ropade Ted upprört, de andra jublade.
En meter. Seth rusade fram och slet av Rowan från bandet samtidigt som Ted buffade till nödstoppet med höften. Hela maskineriet stannade.
Rowan landade på mage på marken, flämtandes. De andra tittade på honom under tystnad.
Liz såg på Seth och sedan mot Ted och Laura, hennes ögon blixtrade. “Är det här ett jävla skämt för er eller?!”
“Han var ju nästan framme vid sågen!” försvarade sig Seth.
“Han hade klarat det, eller så hade inget han hade gjort spelat någon roll.”
“Men han hade ju kunnat åka in i sågklingan!”
Liz såg på honom utan att dölja sin besvikelse. Hennes ton var torr. “Jag tror vi är klara här, kom Cat.”
De lämnade resten av sällskapet kvar i den tysta såghallen.
Rowan tittade upp mot Seth med blandat uttryck i ansiktet. “Jag hade klarat det. Nu vet jag aldrig om jag får en chans till.” Han reste sig upp och blängde på dem innan han borstade av sig och lämnade hallen.
Ove dröjde sig kvar. Han tittade på Laura som om han försökte memorera varenda centimeter av hennes uppenbarelse. Plötsligt bugade och neg han i nån sorts teaterrörelse innan han skyndsamt följde efter de andra.
Det slirade i gruset utanför när Liz tryckte gasen i botten. Efter en stund dog motorljudet från Mazdan ut och allt blev tyst igen.
Seth såg sig om och sparkade iväg plåtkoppen som låg på golvet. “Kom, vi drar.”
Laura nickade.
Ted återställde nödstoppet men stannade till vid sågbladet och undersökte klingan.
“Kolla här, vad tror ni att det är?”
Det var mörka fläckar på insidan av huven över klingan. Mot kanterna av huven låg en illaluktande massa av köttrester, ben och päls. Seth tog nyfiken sig en närmare titt, hade de sågat sönder en varg eller hund? Omöjligt att avgöra här i det här skicket.
Laura letade upp en plastpåse och skrapade upp en del av slaktavfallet. De såg på varandra och nickade, det var en märklig sak att ta med sig men kändes ändå viktigt, som en pusselbit i ett alltför stort och mörkt pussel för att de skulle kunna se vad det föreställde än.
De kom ut ur såghallen och tände sina ficklampor, såg sig om på gårdplanen. Lite längre bort låg en mörk, låg byggnad. Dörren var olåst. Det verkade vara en matsal med ett litet kontor för förmannen och ett rum där en gammal kopiator tronade som ett mörkt altare till Xerox.
Det var dammigt och instängt men ändå inte så dammigt som man hade kunnat tro så de letade efter andra tecken på att det använts nyligt. Seth föll på knä och studerade de djupa reporna i trägolvet bredvid förmannens tunga skrivbord, det verkade ha flyttats fram och tillbaka. De sköt bort det med gemensamma krafter och nickade till varandra när de såg konturerna av luckan i golvet. Seth greppade den svarta metallringen med båda händerna och drog upp luckan med ett gnisslande ljud.
Under luckan fann de en liten mörk kammare med ojämna väggar i sten och jord. Lukten påminde Laura om hennes föräldrars jordkällare i deras gamla hus i Wyoming.
De hoppade ner och lyste med ficklamporna. Känslan var att gropen var äldre än huset, lite som att huset hade blivit byggt ovanpå gropen.
På golvet var en märklig symbol inristad i stenen. De tittade på varandra och nickade, på något sätt kändes det naturligt att hitta något så onaturligt här, helt i linje med resten av kvällens händelser. Laura letade fram papper och penna från kontoret och gjorde vant en gnuggning av symbolen som hon försiktigt vek ihop och stoppade i byxfickan.
De återställde skrivbordet och försökte lämna rummet som de fann det innan de tysta klättrade in i Teds bubbla och lämnade sågen med fler frågetecken och tankar än när de kom. Vilken märklig kväll.
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Återhämtning
Spelarna får återhämta och väljer att göra så. De slår en trea och får genomföra tre veckors återhämtning.
Laura -
Ted -
Seth -
Spelarna får återhämta och väljer att göra så. De slår en trea och får genomföra tre veckors återhämtning.
Laura -
- Studera som en duktig flicka
- Rekrytera James (Misslyckat, tydligen inte intresserad)
- Studera artefakttavlan (Misslyckat)
Studera artefakttavlan
Ted -
- Studera symbolen (Misslyckat)
- Studera symbolen (eller djurrester om det första slaget hade lyckats) (Misslyckat)
- Studera Farmors artefaktbok (Lyckat)
Plugga (som om det skulle behövas)
Seth -
- Rekrytera Tyler (Misslyckat)
- Vad var det som hände Seth i scouterna egentligen? (Lyckat)
- Vad var det för rester vi hittade i sågen? (Lyckat)
Plugga
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Teds farmors artefaktbok
Boken tycks vara skriven på Shangkinesiska. Ted kommer med hjälp av internet fram till att det är nån sorts rit eller ritual beskriven i den och att boken i sig är en viktig del i ritualen och utgör nån sorts skydd när man genomför den. Ritualen i sig är en insiktssökande ritual. För att inte vara livsfarlig behövs det ytterligare hjälp att tolka ritualen, helst av någon som kan Shangkinesiska.
Vad hände i scouterna?
Seth och hans kompis Alfie skulle genomföra någon sorts invigningsrit för att få avancera inom scouterna. Seths minnen är luddiga men han kommer ihåg att han svimmade, kanske av blodförlust. Alfie såg han aldrig till efter den kvällen, snacket gick att Alfies föräldrar plötsligt hade flyttat från stan och tagit med sig Alfie men Seth köpte aldrig riktigt det där. Det kändes innan ritualen som att han var på väg in i en värld som inte var lika helylle som vanliga scoutvärlden, men då var Seth inte riktigt redo. Idag däremot…
Resterna som de hittade i sågen
Det är rester av vargpäls och rester av människoben. De är färska, kanske max en vecka. Det fanns inga djurben i smeten, men tydligt människoben, och så pass illa tilltygade att det är osannolikt att benbitarnas ägare hade kunnat ta sig ifrån platsen av egen maskin.
Boken tycks vara skriven på Shangkinesiska. Ted kommer med hjälp av internet fram till att det är nån sorts rit eller ritual beskriven i den och att boken i sig är en viktig del i ritualen och utgör nån sorts skydd när man genomför den. Ritualen i sig är en insiktssökande ritual. För att inte vara livsfarlig behövs det ytterligare hjälp att tolka ritualen, helst av någon som kan Shangkinesiska.
Vad hände i scouterna?
Seth och hans kompis Alfie skulle genomföra någon sorts invigningsrit för att få avancera inom scouterna. Seths minnen är luddiga men han kommer ihåg att han svimmade, kanske av blodförlust. Alfie såg han aldrig till efter den kvällen, snacket gick att Alfies föräldrar plötsligt hade flyttat från stan och tagit med sig Alfie men Seth köpte aldrig riktigt det där. Det kändes innan ritualen som att han var på väg in i en värld som inte var lika helylle som vanliga scoutvärlden, men då var Seth inte riktigt redo. Idag däremot…
Resterna som de hittade i sågen
Det är rester av vargpäls och rester av människoben. De är färska, kanske max en vecka. Det fanns inga djurben i smeten, men tydligt människoben, och så pass illa tilltygade att det är osannolikt att benbitarnas ägare hade kunnat ta sig ifrån platsen av egen maskin.
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
[I och med att spelarna inte fick återhämta de fulla fyra veckorna blev de avbrutna enligt regelboken. Vi har löst det här lite olika i våra kampanjer. I Ibland oss har jag en tabell som innehåller alla faktionerna samt ett par andra resultat och det är den här tabellen jag använder för att slumpa vem som avbryter deras återhämtning och startar upp handlingen igen. Följande scen är ett sånt exempel.]
Last edited:
Sysp
NNO
- Joined
- 11 Apr 2017
- Messages
- 940
Scen 11 - Lauras dröm
Which is the woman, which the child? The joyous laugh that opens doors, steals sugared moments from the shelf? Or the dreamer mixing metaphors with tears to make a book of self To read aloud in winter's rooms When summer's sounds have ceased to bloom?
— Katie Louchheim
I Lauras dröm låg hon på en mörk strand. Saltvatten svepte in över hennes kropp i långa djupa andetag från havet. Hon var fjättrad, orörlig, fångad. Ett mörkt nät omslöt hennes kropp och gjorde det svårt, omöjligt, att röra sig. Ansiktet var delvis under vatten och varje gång havet andades kände hon saltet glida in i munnen, ner i lungorna då vågorna var för djupa och långa för att hon skulle kunna hålla andan när de slog över henne.
Hon kippade efter andan mellan vågorna och med saltvatten i ögonen såg Laura tre mörka siluetter ute på det svarta havet. Hon anade huvuden och axlar som stack upp ur vattnet men kunde inte se deras ansikten.
Fullmånen lyste röd och färgade hela scenen i blod.
Hon vaknade kallsvettig. Det var mitt i natten. Sängkläderna, fuktiga av svett, låg svepta om hennes kropp likt ett nät eller en liksvepning. Hon tittade upp på tavlan som hängde ovanför sängen och i skumrasket såg det ut som att skepnaderna på tavlan dansade genom skogen.
Laura lösgjorde sig från lakanet och gick med darrande ben ut i korridoren och hämtade ett nytt påslakan från linneskåpet. Hon tände inga lampor så att inte ljuset skulle sticka i hennes ögon, hon var mån om att behålla sin mörkersyn, fortfarande på sin vakt efter den märkliga drömmen.
På vägen tillbaka till hennes rum öppnades en annan sovrumsdörr och Justin kom ut i hallen. Han såg nyvaken ut i sina kalsonger.
Han kisade mot henne i den mörka korridoren. “Vad gör du uppe? Är nåt på tok?”
“Nej, jag skulle bara hämta en sak”, viskade Laura.
“Ok.” Justins röst var släpig, sömndrucken. “Behöver du något? En tablett eller nåt?”
“Nej, det är bra, tack.”
“Okej, sov gott.” Han log ett sömnigt leende åt henne och stängde dörren efter sig.
Laura bäddade om sin säng. Rummet var mörkt. Tavlan hade stillat sig. Svårt att säga om hon bara var mellan dröm och vakenhet, eller om hon faktiskt hade sett något i den.
Laura strök fingrarna över tavelduken. Känslan var välbekant. Hon hade känt den förut, tryggheten i penseldragen under hennes fingrar, en behaglig och van känsla. Den kändes som hemma.
Hennes puls sjönk och hon gled ner i sin säng, något lugnare och tryggare, men hon var noga med att inte dra täcket högre än midjan för att inte trassla in sig igen. Hon låg stilla på rygg och stirrade i taket. Det var varmt i rummet. Fuktigt. Hennes ögonlock blev allt tyngre och efter en stund sov hon igen, drömlöst.
Which is the woman, which the child? The joyous laugh that opens doors, steals sugared moments from the shelf? Or the dreamer mixing metaphors with tears to make a book of self To read aloud in winter's rooms When summer's sounds have ceased to bloom?
— Katie Louchheim
I Lauras dröm låg hon på en mörk strand. Saltvatten svepte in över hennes kropp i långa djupa andetag från havet. Hon var fjättrad, orörlig, fångad. Ett mörkt nät omslöt hennes kropp och gjorde det svårt, omöjligt, att röra sig. Ansiktet var delvis under vatten och varje gång havet andades kände hon saltet glida in i munnen, ner i lungorna då vågorna var för djupa och långa för att hon skulle kunna hålla andan när de slog över henne.
Hon kippade efter andan mellan vågorna och med saltvatten i ögonen såg Laura tre mörka siluetter ute på det svarta havet. Hon anade huvuden och axlar som stack upp ur vattnet men kunde inte se deras ansikten.
Fullmånen lyste röd och färgade hela scenen i blod.
Hon vaknade kallsvettig. Det var mitt i natten. Sängkläderna, fuktiga av svett, låg svepta om hennes kropp likt ett nät eller en liksvepning. Hon tittade upp på tavlan som hängde ovanför sängen och i skumrasket såg det ut som att skepnaderna på tavlan dansade genom skogen.
Laura lösgjorde sig från lakanet och gick med darrande ben ut i korridoren och hämtade ett nytt påslakan från linneskåpet. Hon tände inga lampor så att inte ljuset skulle sticka i hennes ögon, hon var mån om att behålla sin mörkersyn, fortfarande på sin vakt efter den märkliga drömmen.
På vägen tillbaka till hennes rum öppnades en annan sovrumsdörr och Justin kom ut i hallen. Han såg nyvaken ut i sina kalsonger.
Han kisade mot henne i den mörka korridoren. “Vad gör du uppe? Är nåt på tok?”
“Nej, jag skulle bara hämta en sak”, viskade Laura.
“Ok.” Justins röst var släpig, sömndrucken. “Behöver du något? En tablett eller nåt?”
“Nej, det är bra, tack.”
“Okej, sov gott.” Han log ett sömnigt leende åt henne och stängde dörren efter sig.
Laura bäddade om sin säng. Rummet var mörkt. Tavlan hade stillat sig. Svårt att säga om hon bara var mellan dröm och vakenhet, eller om hon faktiskt hade sett något i den.
Laura strök fingrarna över tavelduken. Känslan var välbekant. Hon hade känt den förut, tryggheten i penseldragen under hennes fingrar, en behaglig och van känsla. Den kändes som hemma.
Hennes puls sjönk och hon gled ner i sin säng, något lugnare och tryggare, men hon var noga med att inte dra täcket högre än midjan för att inte trassla in sig igen. Hon låg stilla på rygg och stirrade i taket. Det var varmt i rummet. Fuktigt. Hennes ögonlock blev allt tyngre och efter en stund sov hon igen, drömlöst.