[VARNING! Jag kommer att berätta spoilers för filmen Spider-man: No Way Home (som jag inte har sett). Om du inte vill läsa dem, sluta nu och gör något vettigt av ditt liv istället.]
Jag kom att tänka på en sak om den nya Spindelmannen-filmen. Storyn handlar, som jag förstått det, om att Doktor Strange ska kasta en besvärjelse som gör att folk glömmer att Peter Parker är Spindelmannen, men något går fel, vilket gör att fem skurkar från tidigare Spindelmannen-filmer i andra dimensioner, som känner till Spindelmannens hemliga identitet, dyker upp och ställer till problem.
Och det sjönk inte in direkt när jag först läste om det, men det är alltså så att huvudskurkarna från de första tre filmerna (Gröna trollet, Doktor Octopus och Sandmannen), samt huvudskurkarna från de två amazing-filmerna (Ödlan och Electro) samtliga fick reda på att Peter Parker är Spindelmannen. Och se på fan: i de två senaste filmerna, som den här är direkt uppföljare till, fick huvudskurkarna (Gamen och Mysterio) också reda på den hemliga identiteten. Så i ALLA de SJU tidigare Spindelmannen-filmer har skurken fått reda på Spindelmannens hemliga identitet. I serietidningarna när jag läste dem var det EN av dem som kände till den. (Nu är det eventuellt två -- jag har inte läst Spindelmannen på nästan 30 år.)
Och något annat som delvis handlar om samma sak: I den förra Spindelmannen-filmen (Far From Home) blev det nästan parodiskt, då någon av Spindelmannens kompisar befann sig mitt i varje farlig situation som uppstod. Om en byggnad höll på att rasa, eller ett pariserhjul, eller mördarrobotar anfaller så var hans kompisar mitt i smeten och nära att dö.
Vilket för oss till den poäng jag ville komma fram till: Hollywood har glömt bort hur man berättar en vanlig jävla äventyrsberättelse. Idag har alla manusförfattare läst samma instruktionsböcker för hur man skriver ett engagerande manus, och de har lärt sig följande: Det måste bli personligt för hjälten, och berättelsen måste handla om hur hjälten växer som människa, lär sig något och förändras. Det jag beskriver ovan är symptom på att det ska vara personligt för hjälten. Om skurken vet vem hjälten är blir det mer personligt. Om de människor som är i dödsfara och måste räddas inte bara är några oskyldiga förbipasserande, utan hjältens kompisar, då blir det mer personligt. Vilket är sant, men effekten försvinner när alla scener handlar om att nära vänner är i dödlig fara, och när alla skurkar blir personliga. Då blir det istället bara långsökt och enformigt, eftersom samma trick används om och om igen, långt efter att det är uttjatat.
Så det där med att förändras och växa som människa. Det är något som numera trycks in i varje superhjältefilm, och även i andra filmserier, framför allt i de senare James Bond-filmerna. I en bakgrundsberättelse fungerar det bra, för då måste hjälten utvecklas till att bli en hjälte. I följande filmer fungerar det mindre bra, för det känns sällan naturligt, utan bara som något som tryckts in med skohorn för att manusförfattarna lärt sig att det borde finnas där.
Förr i tiden fanns det filmer som inte följde den här mallen. Vad lär sig James Bond i Goldfinger? Ingenting! Hur växer och ändras han? Inte alls! På vilket sätt är det personligt för honom? Det är det inte! Indiana Jones i Jakten på den försvunna skatten? Samma sak där! Det är bara filmer som handlar om en hjälte som upplever ett äventyr, och i slutet av filmen är han exakt samma person, och redo för ett nytt äventyr. Man skulle kunna tycka att det vore optimalt med sådana berättelser idag när filmbolagen vill göra många filmer med samma hjälte, men tydligen är det för enkelt. Istället ska hjälten ändras, och ändras igen i varje film tills man får whiplash och fattar att orsaken till att det görs så mycket trilogier idag är att en hjälte inte håller för mer än tre utvecklingar och förändringar.
Jag vill se en hjälte som börjar som en hjälte, gör hjältemodiga saker, räddar vanliga människor och besegrar skurken, och när röken lagt sig är han exakt samma person som i början av filmen.
Att göra det personligt och ändra och utveckla är användbara verktyg, men bara om de används sparsamt och intelligent.
Sådär, nu är det DIN tur att berätta varför jag har fel.
Jag kom att tänka på en sak om den nya Spindelmannen-filmen. Storyn handlar, som jag förstått det, om att Doktor Strange ska kasta en besvärjelse som gör att folk glömmer att Peter Parker är Spindelmannen, men något går fel, vilket gör att fem skurkar från tidigare Spindelmannen-filmer i andra dimensioner, som känner till Spindelmannens hemliga identitet, dyker upp och ställer till problem.
Och det sjönk inte in direkt när jag först läste om det, men det är alltså så att huvudskurkarna från de första tre filmerna (Gröna trollet, Doktor Octopus och Sandmannen), samt huvudskurkarna från de två amazing-filmerna (Ödlan och Electro) samtliga fick reda på att Peter Parker är Spindelmannen. Och se på fan: i de två senaste filmerna, som den här är direkt uppföljare till, fick huvudskurkarna (Gamen och Mysterio) också reda på den hemliga identiteten. Så i ALLA de SJU tidigare Spindelmannen-filmer har skurken fått reda på Spindelmannens hemliga identitet. I serietidningarna när jag läste dem var det EN av dem som kände till den. (Nu är det eventuellt två -- jag har inte läst Spindelmannen på nästan 30 år.)
Och något annat som delvis handlar om samma sak: I den förra Spindelmannen-filmen (Far From Home) blev det nästan parodiskt, då någon av Spindelmannens kompisar befann sig mitt i varje farlig situation som uppstod. Om en byggnad höll på att rasa, eller ett pariserhjul, eller mördarrobotar anfaller så var hans kompisar mitt i smeten och nära att dö.
Vilket för oss till den poäng jag ville komma fram till: Hollywood har glömt bort hur man berättar en vanlig jävla äventyrsberättelse. Idag har alla manusförfattare läst samma instruktionsböcker för hur man skriver ett engagerande manus, och de har lärt sig följande: Det måste bli personligt för hjälten, och berättelsen måste handla om hur hjälten växer som människa, lär sig något och förändras. Det jag beskriver ovan är symptom på att det ska vara personligt för hjälten. Om skurken vet vem hjälten är blir det mer personligt. Om de människor som är i dödsfara och måste räddas inte bara är några oskyldiga förbipasserande, utan hjältens kompisar, då blir det mer personligt. Vilket är sant, men effekten försvinner när alla scener handlar om att nära vänner är i dödlig fara, och när alla skurkar blir personliga. Då blir det istället bara långsökt och enformigt, eftersom samma trick används om och om igen, långt efter att det är uttjatat.
Så det där med att förändras och växa som människa. Det är något som numera trycks in i varje superhjältefilm, och även i andra filmserier, framför allt i de senare James Bond-filmerna. I en bakgrundsberättelse fungerar det bra, för då måste hjälten utvecklas till att bli en hjälte. I följande filmer fungerar det mindre bra, för det känns sällan naturligt, utan bara som något som tryckts in med skohorn för att manusförfattarna lärt sig att det borde finnas där.
Förr i tiden fanns det filmer som inte följde den här mallen. Vad lär sig James Bond i Goldfinger? Ingenting! Hur växer och ändras han? Inte alls! På vilket sätt är det personligt för honom? Det är det inte! Indiana Jones i Jakten på den försvunna skatten? Samma sak där! Det är bara filmer som handlar om en hjälte som upplever ett äventyr, och i slutet av filmen är han exakt samma person, och redo för ett nytt äventyr. Man skulle kunna tycka att det vore optimalt med sådana berättelser idag när filmbolagen vill göra många filmer med samma hjälte, men tydligen är det för enkelt. Istället ska hjälten ändras, och ändras igen i varje film tills man får whiplash och fattar att orsaken till att det görs så mycket trilogier idag är att en hjälte inte håller för mer än tre utvecklingar och förändringar.
Jag vill se en hjälte som börjar som en hjälte, gör hjältemodiga saker, räddar vanliga människor och besegrar skurken, och när röken lagt sig är han exakt samma person som i början av filmen.
Att göra det personligt och ändra och utveckla är användbara verktyg, men bara om de används sparsamt och intelligent.
Sådär, nu är det DIN tur att berätta varför jag har fel.
