Jag gillar långa kontinuerliga kampanjer, och rollpersoner som går från zero-to-hero.
Så jag betraktar en död rollperson som ett misslyckande.
...
Jag vill också att vårt rollspelande ska vara så. Det är inte meningen att rollpersonerna ska dö. Men de kan dö. Och det händer även när jag är spelledare.
En stor del av nöjet med en lång fantasykampanj är just illusionen av att det är riktigt farligt, och att rollpersonerna mot alla odds och för att de är modiga och har lite tur, överlever.
Jag tycker det är en av de viktigaste sakerna med rollspel (både för SL och spelarna), att göra vad de kan för att upprätthålla den känslan. Spelledare som låter rollpersonerna dö slumpmässigt förstör. Spelare som beter sig som deras rollpersoner är utvalda och ska få en röd matta utrullad förstör också.
...
Skulle ha kunnat skriva det mesta av det där..
När jag var SL för 30 år sedan hade jag TPK två gånger som SL.
Jag var frustrerad över den första, spelarna klantade sig.
Den andra var lite annorlunda. Spelarna kunde ha valt en annan väg men valde att barrikadera sig och slåss till det bittra slutet in en katakomb (enhörningshornet). vi spelade ju inte kampanjer på den tiden så det kändes ok, t.o.m. lite episkt.
Nu kör jag en kampanj med lite ZerotoHero känsla. Skulle tycka att det var skittråkigt om rollpersoner dör nu efter ett års spelande
Spelarna har dock luckpoints som kan rädda dom ur det där första eller andra slumpmässiga hugget, så dör dom är det för att de helt enkelt är korkade. Mina spelare tänker dock oftast efter och planerar innan de ska ge sig på något som är farligt.
Väljer de ett korkat beslut så kan de dö, men väljer de ett korkat beslut så har jag troligtvis inte beskrivit situationen tillräckligt bra.
Jag kan ju inte säga att det simmar lite fiskar i vattnet till den underjordiska grottan och sedan bussa en Megalodon på dom. Jag måste ge spelare en möjlighet att bedöma riskerna, samt att det finns en förståelse för att man faktiskt kan fly i vissa situationer.
C