Mitt aha-stycke? Jag vet inte var eller ens om jag har läst det, men för mig blev gruppkoncept en kreativ ögonöppnare. Vilka RP är, varför de ingår i en grupp och vad de (enligt spelskaparen) förväntas göra i spel är, som jag ser det, ett fundament i de flesta eller alla rollspel. Detta ska ses i motsats till den ibland (ofta?) helt outtalade utgångspunkten ”men varför krångla till det, vi är ju äventyrare liksom”. Då vill jag veta vad detta ”äventyrande” är i just det här spelet. Ju tydligare, desto bättre. Det betyder inte, som jag ser det, att spelet blir för smalt eller för nischat. Bara att vi som spelar spelet får verktyg och vet vad skaparen har tänkt sig. Sedan kan vi ändå göra något annat av spelet om vi vill. Vi kanske vill att tjuvgillet eller heist-gänget ska vara vårt gruppkoncept istället för äventyrarna. Det påverkar hela upplägget.
Min väg in i dessa tankegångar var Mutant UA där den ganska oreflekterade utgångspunkten i regelboken var just (pyriska) äventyrare. Längre fram i just den produktlinjen kom snart dock andra möjligheter (aspiranter i Göborg, soldater i Ulvriket etc.). Vad händer när man gör konventionerna tydliga (det här gör en pyrisk äventyrare ofta) eller uttryckligen bryter mot dem (RP är inte alls äventyrare utan poliser i Logsta Bro, postryttare i Linveden, Järnringens agenter eller pirater på Österhavet)? Då utvecklar man settingen och hittar på nytt. Spelet blir kreativt istället för repetitivt. Äventyrsuppslag och kanske snart även nya regeldetaljer (till exempel nya talanger) följer på köpet. Det är tämligen självklart vilken sorts uppdrag exempelvis poliser, karavanförare eller postryttare ägnar sig åt. Man förstår också vilken sorts kartor och miljöer som kan bli aktuella.
Självfallet är det här överförbart till massor av andra settingar. Tänk er till exempel ett Cthulhu-scenario där RP inte är utredare utan istället kultister eller slemmiga tentakelvarelser (det finns säkert något sådant men det är inte normen) eller ett fantasyäventyr där RP faktiskt är drakar, jättar, spindlar eller troll (finns säkert men det är inte heller normen). På många sätt ÄR ett spels gruppkoncept också settingen. Exempelvis beskrivs staden på ett visst sätt om RP förväntas vara utredare (det finns ledtrådar). Är de invaderande barbarer får staden en annan betydelse. Det här kan tyckas självklart, men jag tror inte att det är det för alla. Arbetar man uttalat med gruppkoncept gör det, tror jag, att skrivandet blir mer fokuserat istället för vagt, allmänt och svårt att använda (”jaha, cool stad men vad ska man egentligen GÖRA där?”). För mig var gruppkoncepten, som sagt, en kreativ ögonöppnare, som bidrog påtagligt till de över 100 sidor tryckt rollspelsmaterial som jag har skrivit.