Man Mountainman
Storsvagåret
Som jag kanske har nämnt, så läser jag John Petersons The elusive shift, en historisk avhandling som behandlar den tidiga rollspelshobbyn och utövarnas diskussioner om vad spelet var och hur det kunde och borde spelas.
En debatt som var väldigt framträdande i det källmaterial Peterson studerat (framför allt amerikanska rollspelsfanzin från 70-talet) handlade om ifall spelarna skulle vara delaktiga i att sköta systemet (slå slag, föra bok över hp, osv) eller om allt detta skulle skötas "bakom spelledarskärmen", i hemlighet av spelledaren. De som förespråkade den senare principen menade ungefär att det skulle främja ROLLspel, genom att flytta spelarnas fokus bort från det rent spelmekaniska och på så vis lättare låta dem leva sig in i sina karaktärer och deras fiktiva verklighet.
Jag tyckte det här var intressant, inte minst för att jag uppfattar att denna debatt är mer eller mindre helt död idag. Det stora flertalet, uppfattar jag, är rörande eniga om att systemet bör vara transparent för spelarna, åtminstone de delar som de själva direkt interfacear med. Även personer som @krank, som jag gissar skulle vara sympatiska mot tanken att för mycket interaktion med systemet bryter inlevelsen, verkar ju snarare lösa detta genom att helt enkelt ha så lite system som möjligt. Och det verkar rimligt för mig. Det är inte som att systemet försvinner eller blir osynligt bara för att det administreras i hemlighet av spelledaren. Och hemlig regelhantering kan ju också leda till misstanken att spelledaren fattar godtyckliga beslut som inte motiveras av realism eller immersion utan av andra hänsyn, vilket väl kan bryta inlevelsen lika mycket som att se tärningarna framför sig.
Men ja, jag kanske har fel? Finns det någon som fortfarande förespråkar denna modell? Och finns det kanske skäl att omvärdera den och ge den en ny chans?
En debatt som var väldigt framträdande i det källmaterial Peterson studerat (framför allt amerikanska rollspelsfanzin från 70-talet) handlade om ifall spelarna skulle vara delaktiga i att sköta systemet (slå slag, föra bok över hp, osv) eller om allt detta skulle skötas "bakom spelledarskärmen", i hemlighet av spelledaren. De som förespråkade den senare principen menade ungefär att det skulle främja ROLLspel, genom att flytta spelarnas fokus bort från det rent spelmekaniska och på så vis lättare låta dem leva sig in i sina karaktärer och deras fiktiva verklighet.
Jag tyckte det här var intressant, inte minst för att jag uppfattar att denna debatt är mer eller mindre helt död idag. Det stora flertalet, uppfattar jag, är rörande eniga om att systemet bör vara transparent för spelarna, åtminstone de delar som de själva direkt interfacear med. Även personer som @krank, som jag gissar skulle vara sympatiska mot tanken att för mycket interaktion med systemet bryter inlevelsen, verkar ju snarare lösa detta genom att helt enkelt ha så lite system som möjligt. Och det verkar rimligt för mig. Det är inte som att systemet försvinner eller blir osynligt bara för att det administreras i hemlighet av spelledaren. Och hemlig regelhantering kan ju också leda till misstanken att spelledaren fattar godtyckliga beslut som inte motiveras av realism eller immersion utan av andra hänsyn, vilket väl kan bryta inlevelsen lika mycket som att se tärningarna framför sig.
Men ja, jag kanske har fel? Finns det någon som fortfarande förespråkar denna modell? Och finns det kanske skäl att omvärdera den och ge den en ny chans?