För min del betraktar jag absolut tärningsslag som något som minskar min agens. När jag tänker på ordet "agens" så ligger det ganska nära förmågan att påverka spelvärlden – att det jag gör spelar någon roll. Att min vilja leder till ett resultat. Att jag inte lika gärna bara kan sätta mig ner och tjura.
Med tärningsslag: "Jag vill göra X. Jag kan inte bestämma huruvida jag lyckas".
Utan tärningsslag:" Jag vill göra X. Jag kan bestämma huruvida jag lyckas".
I inget av fallen har jag noll agens, för i båda fallen kan jag initiera en handling.
Däremot är det ju så att jag har mindre medbestämmande när tärningsslag blandas in. Jag har mindre effektivitet, min vilja spelar mindre roll.
Alltså minskar, för mig, min känsla av agens när jag måste rulla tärning för att få se om jag är effektiv eller inte.
I snälla system blir ett misslyckande bara som om jag inte gjort något. "Swiff", vi slösade lite tid, utfallet är ekvivalent med att jag satt mig ner och tjurat.
I elaka system får jag en direkt negativ effekt – det hade varit bättre om jag bara satt mig ner och tjurat istället. Det hade lett till ett bättre utfall.
Jag har en tanke om att det här definitivt påverkas av hur man ser på sina utfall. Jag ser ju bara lyckade utfall som positiva, eftersom jag sitter kring spelbordet för att Klara Äventyret, helst genom att Vara Smart. Jag skiter väl i om det blir "bra drama" eller sådär, och jag är helt ointresserad av de "intressanta möjligheter" ett misslyckat slag öppnar upp. Jag vill lyckas och att det ska gå bra, och jag föredrar när jag lyckas och det går bra för att jag varit smart eller lyckats med något, snarare än att jag lyckas och det går bra för att en tärning visade rätt sida. Och att jag misslyckas och det går dåligt är då ett renodlat negativt utfall som är det sämsta möjliga.