Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Oj! Finns det? Vilka då?Med tanke pår hur många olika tolkningar det finns av vad OSR “är” så borde den ingången vara tämligen okontroversiell.
Oj! Finns det? Vilka då?Med tanke pår hur många olika tolkningar det finns av vad OSR “är” så borde den ingången vara tämligen okontroversiell.
De två jag stött på anekdotiskt går ju att se som Revival vs Renaissance. Ena sidan vill spela “som förr”, och bara det. Med gamla regler och gamla äventyr. Den andra tar sig mer uttryck som avantgardism, DIY, edgelordiness, eller “anything goes”, med ett tämligen löst krav att du rullar högt med d20.Oj! Finns det? Vilka då?
Det fanns massvis med (i bred bemärkelse) "narrativistiska" regelexperiment redan under 70-talet, om man ska tro vår man Peterson. System som syftade till att fånga dramaturgin i vissa genrer, som syftade till att återskapa det moraliska universat i folksagor, osv osv. Det fanns rentav folk som experimenterade med spelarinflytande över settingen och spelledarlöst rollspel på ett sätt som påminner mycket om dagens story games.Jag är också nyfiken på det här med spelstilar, för jag har ett tag haft en känsla av att OSR-svängen säkerligen bygger på en spelstil som fanns på 70-talet, men att det också fanns andra spelstilar. Och t ex Mentzers BECMI är ju klart Old School på många sätt, men det är det i olika grad, och man kan också se saker som pekar framåt mot den narrativistiska vändningen som slog igenom några år senare med Dragonlance.
Ah, jag är helt med. Tillhör för övrigt revival-falangen själv.De två jag stött på anekdotiskt går ju att se som Revival vs Renaissance. Ena sidan vill spela “som förr”, och bara det. Med gamla regler och gamla äventyr. Den andra tar sig mer uttryck som avantgardism, DIY, edgelordiness, eller “anything goes”, med ett tämligen löst krav att du rullar högt med d20.
Ja, det här låter ju jättespännande.Det fanns massvis med (i bred bemärkelse) "narrativistiska" regelexperiment redan under 70-talet, om man ska tro vår man Peterson. System som syftade till att fånga dramaturgin i vissa genrer, som syftade till att återskapa det moraliska universat i folksagor, osv osv. Det fanns rentav folk som experimenterade med spelarinflytande över settingen och spelledarlöst rollspel på ett sätt som påminner mycket om dagens story games.
Jag skulle misstänka att du och andra som var med vid samma tid sitter på en hel del lämpligt källmaterial, muntlig historia och liknande, vilket definitivt borde bevaras. Något jag dock tänker är att alla former av ihågkomst inifrån har en risk för, vad ska man säga, tillrättalagdhet? Man vill ju helst ha något som fångar även disharmoniska och icke-smickrande bitar av rollspelshistorien, på samma vis som man vill se sådant i alla andra former av historia om rörelser och organisationer.Jag antar att Petersons horisont är väldigt amerikansk. Vore spännande att läsa och jämföra med mina egna erfarenheter om de spelgrupper som uppstod här hemma från 1974 och framåt.
För att inte tala om att minnet är långt ifrån perfekt.Något jag dock tänker är att alla former av ihågkomst inifrån har en risk för, vad ska man säga, tillrättalagdhet?
Ja, absolut. Jag tänker lite från det perspektiv som jag lärt mig under mina studier i idé- och lärdomshistoria, att det ofta är en påtaglig skillnad på till exempel medicinhistoria sammanställd av medicinare och medicinhistoria sammanställd av historiker, där man inom disciplinen oftare presenterar en tydligare framstegsberättelse och undviker att ta upp konflikter, återvändsgränder och trender som skulle säga emot idén om ett ständigt framåtskridande.För att inte tala om att minnet är långt ifrån perfekt.
I Fandrake-böckerna beskrivs det en synergi mellan Tolkiensällskap och rollspelshobbyn i Sverige. Var Tolkienfandom vanligt även i amerikanska rollspelskretsar?Och för all del även innan dess, i interaktionen med olika föregångare till D&D -- men här tycks D&D ändå utmärka sig genom att ha lockat till sig ett stort antal människor från utanför den egentliga krigsspelshobbyn, främst folk från SciFi-fandom med ett befintligt intresse för dramaturgi och narrativ, som tog med sig sin
Well, det är inget Peterson specifikt nämner, vad jag kan minnas. Men "Scifi"-fandomen på den här tiden inkluderade fantasy, så det är väl ett rimligt antagande att de fanns där. Och Tolkiens inflytande över Gygax själv går förstås inte att missta sig på.I Fandrake-böckerna beskrivs det en synergi mellan Tolkiensällskap och rollspelshobbyn i Sverige. Var Tolkienfandom vanligt även i amerikanska rollspelskretsar?
Det var faktiskt en grej jag höjde på ögonbrynet över när jag läste Playing at the World: åtminstone i Sverige verkar ju Tolkiensällskapen ha varit en central om inte dominerande del av den subkulturella mylla som rollspelen växte fram/slog rot i, men Peterson nämner inget om deras amerikanska motsvarigheter. Det kanske var så enkelt som att de tolkienister som gjorde avtryck i rollspelsförhistorien gjorde det främst i de andra överlappande sammanhang de också tillhörde.Well, det är inget Peterson specifikt nämner, vad jag kan minnas. Men "Scifi"-fandomen på den här tiden inkluderade fantasy, så det är väl ett rimligt antagande att de fanns där. Och Tolkiens inflytande över Gygax själv går förstås inte att missta sig på.
Var de? Det var inget jag reagerade på. Visst hade många rollspelare läst sin Tolkien, men något inflytande från några Tolkiensällskap var inget som jag minns. Jag minns bara en tidig spelare som ens pratade om att han var medlem i ett Tolkiensällskap.åtminstone i Sverige verkar ju Tolkiensällskapen ha varit en central om inte dominerande del av den subkulturella mylla som rollspelen växte fram/slog rot i,
Sannolikt regionalt med. Du är väl i Gbg? Förstått det som att Tolkiensällskapen hängde på östkusten, eller däromkring. Flera runt Äspel, exempelvis.Var de? Det var inget jag reagerade på. Visst hade många rollspelare läst sin Tolkien, men något inflytande från några Tolkiensällskap var inget som jag minns. Jag minns bara en tidig spelare som ens pratade om att han var medlem i ett Tolkiensällskap.
Det kan förklara skillnaden. Jag är ju göteborgare och var bara aktiv i spelandet här på västkusten (dvs inom en kantig halvcirkel från Halmstad, över Borås och Skövde, upp till Trollhättan/Vänersborg). Vi hade kanske inga aktiva Tolkiensällskap här.Sannolikt regionalt med. Du är väl i Gbg? Förstått det som att Tolkiensällskapen hängde på östkusten, eller däromkring. Flera runt Äspel, exempelvis.
Det finns ju ett amerikanskt Tolkien-sällskap som är samtida med rollspelens födelse (Braunstein/Chainmail/DnD)Det var faktiskt en grej jag höjde på ögonbrynet över när jag läste Playing at the World: åtminstone i Sverige verkar ju Tolkiensällskapen ha varit en central om inte dominerande del av den subkulturella mylla som rollspelen växte fram/slog rot i, men Peterson nämner inget om deras amerikanska motsvarigheter. Det kanske var så enkelt som att de tolkienister som gjorde avtryck i rollspelsförhistorien gjorde det främst i de andra överlappande sammanhang de också tillhörde.
Min upplevelse är att de allra flesta inom OSR är helt med på mångfaldsspåret, väl medvetna om att OSR varken är en enhetlig eller historiskt korrekt spelstil. Sedan finns det vissa puritaner som vill begränsa OSR till renodlad DnD enligt Gygax principer. Jag har dock inte sett eller hört något i den riktningen på mycket länge så kanske har puritanerna insett att slaget om OSR är förlorat.En slående sak med Petersons skildring av den tidiga hobbyn är hur mångfaldig den var. Bilden av en enhetlig "old school"-stil, som man ibland får intrycket av att vissa företrädare för OSR vill måla upp, falsifieras här grundligt.
Kanske hänger de bara på andra ställen än du?Min upplevelse är att de allra flesta inom OSR är helt med på mångfaldsspåret, väl medvetna om att OSR varken är en enhetlig eller historiskt korrekt spelstil. Sedan finns det vissa puritaner som vill begränsa OSR till renodlad DnD enligt Gygax principer. Jag har dock inte sett eller hört något i den riktningen på mycket länge så kanske har puritanerna insett att slaget om OSR är förlorat.
Fullt möjligt. Jag gissar annars att de värsta puritanerna numera har fullt upp med att diskutera TSR3 eller vad räknaren nu står på?Kanske hänger de bara på andra ställen än du?
Nej, verkligen inte. Det är väl därför han är en sådan källa till ofta upprörda och i mitt tycke mer eller mindre poänglösa diskussioner.Hur som helst, "Gygax principer" verkar ju knappast ha varit något enhetligt, det heller.
Antagligen hade de flesta läst Tolkien. Huruvida Tolkienföreningar var någon stor grej vet jag inte. Det som brukar tas upp som en influens på rollspelskonstruktörer är snarare SCA. Peterson nämner inte det i denna boken, men väl i Playing at the World. Där nämner han också att SCA var en del av ett ökande medeltidsintresse som han spårar till den revival för fantasy som främst drevs av återupptäckten av Tolkien.I Fandrake-böckerna beskrivs det en synergi mellan Tolkiensällskap och rollspelshobbyn i Sverige. Var Tolkienfandom vanligt även i amerikanska rollspelskretsar?