Jag tror att det som gör att linjära äventyr känns enklare för nybörjare är för att det är lättare att visualisera hur spelmötet ska gå.
En köpman hyr rollpersonerna för att söka hans dotter, kommer till magiska skogen och bråkar med alverna, besöker dvärgarna och slutligen hittar att köpmannens son hyrde orcherna för att röva bort henne så att han ska få arvet. Det hela slutar med att den besegrade orchhövdingen visar vägen till hans stuga där slutstriden står. Det låter kul.
Det är mycket svårare att veta vad man kommer att få av en sandlåda. En hexkarta med rutorna "död häst", "champagnebaronen", "svampläger" och "ett förbannat dragspel", blir det ett kul spelmöte?
Alltså helt oberoende av om spelmötet sedan verkligen blir roligare eller inte så är det lättare för en nybörjare att föreställa sig hur uppskattat spelmötet kommer att bli.
För att svara på trådens fråga så gillar jag den variant som finns i MÅ0 och Svärdets sång. Äventyrsplatser där området och personer beskrivs och sedan ges förslag på vad som kan hända. Det går lätt att bygga tabeller om man vill göra händelser på platsen mer slumpmässiga (det är väl det enda jag tycker skulle kunna lagts till).
Jag tycker också att Osthem/Mittland/Vastmark-böckerna för Trudvang var fantastiska, åtminstone för sin tid. När de kom tyckte jag att de var lite sparsmakade på detaljer, men efter att man hade använt dem ett tag (åtminstone Osthem) så insåg man att det var den stora styrkan. (Idag så framstår de väl snarare som kanske lite väl ordrika.) Det var inga problem att låta spelarna pointkräla omkring på kartan (även om vi inte hade någon aning om att det fanns en sådan term), resa runt och bara uppleva spelvärlden. Äventyr överallt.