Finns det någon anledning till ambivalensen?
Alltså jag tycker fortfarande att han har skrivit mycket fantastiska saker. Men ibland lyser liksom det marxistiska ärendet och det väldigt specifikt och daterat vänsterakademiska igenom lite för... duktigt. Jag tror att jag har svårt för en viss ton för att jag är så bekant med den ifrån mina egna sammanhang, så att säga:
”The railway cuts through the land. It is an intervention, a straight line that interrupts the rythm of the living world; imperial power reaching out from the center to terrtorialize the periphery.”
(En lite orättvis parafras, inte ett citat).
Under åren när jag själv läste, jag vet inte, Deleuze och Hardt&Negri och Mbembe och sånt, och tyckte det var det fetaste som fanns, så älskade jag som sagt Mieville helt förbehållöst, just för hans sätt att använda en blick ifrån ”min” värld på fantasy, och skrev om monster och det omänskliga på ett sätt som verkligen ansträngde sig för att inte vara konservativt. Khepris, The Brucolac, hela grejen med de där kroppsmodifikationerna som brottslingar straffas med. Det är ju genialt.
Jag tror att min ambivalens kanske bara handlar om att jag söker mer eskapism i mitt läsande för tillfället, eller i att Mieville har fått så många epigoner att han ibland känns som en kliché eller kopia av sig själv (Lex Tranströmer, om man råkar läsa poesi).
Men alltså, han är en av författarna vars
författarskap jag nästan har läst mig igenom två eller tre gånger i sin helhet, så på det stora hela är det liksom - mer ”även solen har sina fläckar” än att jag tycker att han är en dålig författare.