Speltimmen v29–30 2022

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Max Raven]

Jag har spelat Ring Fit Adventure* till Nintendo Switch

Det är lite gimick-användning av joycons som trycks in i tryckkänslig ring och lårband. Det funkar hyfsat. Om ni påminns om Wii:ns grejer så finns det likheter men det här har mer rörelsefrihet. Upplägget är också annorlunda: Mestadels av tiden joggar du på plats för att röra dig längs rak bana och trycker eller drar i ringen i olika lägen för att plocka pengar/hoppa/skjuta lådor. Det finns också benlyft m m för vissa delar. Det bryts upp med pokémonstrider där du gör upprepade rörelser för att besegra fienden. Du är begynnande muskeltrollkarl alltså.

Det är lite mindre prepp och meck än Beat Saber, lite mer ansträngande (men man kan sätta egen svårighetsgrad).

Betyg: Jag ser det så här: Jag behöver motionera och om ett spel ger mig varierad motion så är det kanske inte helt fel. Det finns säkert mer effektiva sätt att bygga muskler och kondis på men det var inte helt fel.


*I drygt 30 minuter. Får se om jag orkar hålla på med det regelbundet. Jag har satt schema iaf.

 

[krank]

Jag insåg just att det här inlägget borde ligga i den här tråden istället. Oh well – vad är ens tid, liksom?

Sedan har jag såklart köpt Stray, och spelat ungefär en timme.

Det är ett ganska action-löst äventyrs-utforsknings-spel där man spelar en söt katt med en söt liten ryggsäck som springer omkring i en mestadels död cyberpunkig stad där alla människor är borta och det istället mest finns små äckliga blobdjur och stora köttiga klumpar mellan höghusen.

Första timmen gick för mig åt till att utforska och följa skyltar och till slut hitta en kompis. Nästa steg för mig och kompisen är att utforska vidare – vi ska nog till en hiss längre bort, men kompisen har lite dåligt minne. Vi hittar lite minnen åt kompisen på vägen.

Katten är väldigt söt och väldigt kattigt animerad. Den gör kattiga saker som att putta ner grejer från hög höjd, klösa på allt möjligt och jama. Det finns en knapp för att jama. Hittills har större delen av problemlösningen bestått i att lyfta saker och släppa dem, och hoppa på rätt grejer. Kompisen har en lampa, ett inventory och möjligheten att skriva in kodnycklar så jag antar att vi kommer att göra en del sånt framöver.

Staden är väldigt, väldigt snygg. Både estetiskt och grafiskt, även om det här spelet överlag känns mer AA-spel än AAA. Men det är lugnt, jag gillar AA-spel. Och det är helt klart i övre delen av vad jag ser som AA – miljöerna är väldigt detaljerade och katten väldigt söt.

Kontrollerna är också helt okej.

Jag tror att jag egentligen bara har två saker jag liksom saknar. Det ena är någon form av uppmuntran att utforska bortom den linjära väg framåt som spelet driver en i. Det andra är någon form av karta. Jag gillar ju kartor och tycker generellt att alla spel blir bättre av att ha en.

Men det här är ett väldans mysigt spel som jag helt säkert kommer att återvända till.

BETYG: 90+

 

[krank]

Jag har spelat en timme av Resident Evil: Revelations.

Det är… tja, det är ju bättre än de första RE-spelen, de jag fortfarande inte kan spela för att jag avskyr stridsvagnskontroller. Det här är ju fortfarande väldigt klumpiga kontroller, men det är åtminstone närmare ett modernt tredjepersons-actionspel.

Spelar man med tangentbord och mus får man lite bättre precision, men det är fortfarande en ganska dryg känsla av tröghet, och det känns som att det är olika sensitivity på X- och Y-axeln. Att spela med handkontroll gör att det känns lite mer naturligt – det märks att spelet är gjort för det – men det är samtidigt otroligt drygt att försöka skjuta zombies i huvudet pga kass precision. Kort sagt, oavsett är det jobbiga kontroller.

Spelet är grafiskt helt OK och stämningen är det verkligen inget fel på. Jag uppskattar också scannern – det finns alltså en scannermekanik där man letar ledtrådar och items i omgivningen. Det är lite roligt. Och dessutom livsnödvändigt – utan scannern hittar man nämligen nästan ingen ammo.

Den här timmen tog mig genom de två första delarna; introt och biten på skeppet. Jag började också spela en bit av "avsnitt 2", men sen uppnådde jag timmen och ville inte spela vidare.

Storyn… Tja, det är Resident Evil. Hittills känns backstoryn onödigt plottrig och det känns som att jag förväntas ha koll på huvudpersonerna redan (Jill Valentine och Chris Vad-han-nu-heter). Det har jag såklart inte, för jag har aldrig fastnat för RE-serien riktigt.

Men ja. Det här var väl okej.

BETYG: 85+

 

[Max Raven]

Jag har spelat en timme av Resident Evil: Revelations.

Vad jag förstått så är ett av problemen med RE att de pumpade ut vansinnigt många spel och att *alla* skulle kopplas till alla andra spel, så Umbrella Corp är involverade i alla idiotiska grejer i universum. De bra är i regel de där de kastar ut allt som redan etablerats och försöker något nytt.

 

[krank]

Jag har spelat lite över en timme av Guardians of the Galaxy.

OK, så… tänk mass Effect, va. Fast med lite klumpigare kontroller, och så är det Guardians of the Galaxy. Det är typ den känsla jag får. Precis som i Mass Effect är det roligast när man går runt och utforskar och pratar med folk. Det är också rätt snyggt – och grafiskt krävande. Jag har fått pilla en hel del för att hitta en bra sweet spot med stabila 60fps. Och vi kan väl säga att det inte direkt är i 4K… (Man måste starta om spelet när man gör vissa grafikinställningar. Som om året vore vaddå, 2003?)

Tyvärr envisas spelet med att ha strid också, och då är det mindre kul. Man skjuter, skjuter, och skjuter igen. Det är inte så tillfredsställande – pew pew, splatt splatt. Kontrollerna är också som sagt lite klumpigare överlag, upplever jag, så det gör att striderna blir ännu störigare än i ME.

Jag kommer nog att vilja spela vidare på det här nån dag. Men int idag.

BETYG: 90

EDIT: Åh, och en annan grej: Det skaver lite i början, men inte jättemycket, att det här inte är Marvelfilmernas GotG. Star-Lord ser alltså inte ut som Chris Pratt här. Det ger lite "dollarstore-kopia"-känsla, men man vänjer sig.

 

[krank]

Jag har spelat igenom OPUS: Rocket of Whispers, och det tog mig 4.5 timmar. Precis som föregående Opus-spel så är det här fint ritat men tekniskt rätt crap. Lågupplöst pixelgrafik som föreställer vektorbakgrunder gifter sig inte jätteväl med vektorgrafik och faktiska 3d-grejer. Jag antar att de flöt ihop bättre på mobilskärm, men nån borde ha skalat upp pixelgrejerna bättre om det här skulle fått en chans att funka. Sedan är spelet låst till 30fps och kombinerar det med riktigt, riktigt mycket tearing. Ingen vsync här alltså.

Men. Precis som föregående spel är det också en hyfsat söt liten historia som berättas via väldigt lättspelad och beroendeframkallande gameplayloop med tydliga mål, mikrobelöningar galore och inget sätt att få game over. Det här spelet låtsas vara något slags survival-spel med utforskning och crafting, men det är det ju inte riktigt. Det är mer ett utforskningsspel där man går runt och samlar grejer.

Spelet handlar alltså om tjurige John och positiva Fei, som försöker bygga raketer för att kunna genomföra rymd-begravningar åt alla spöken som dött i Den Stora Pesten och nu inte kan få vila. De verkar vara de enda kvar, och framför allt John plågas av spökena som tjatar på hom. Skum premiss? Jao.

Hur som helst, John ger sig ut i omgivningen och letar efter allehanda specifika skrotprylar som Fei på bästa Skrotnisse-manér bygger raket av. Sedan skjuter de upp raketen, den misslyckas pga nånting, och så försöker de igen. Hade det här spelet gjorts av en annan tillverkare så hade de hållit på ganska länge; det är en ganska tillfredsställande gameplayloop. Men nu är det inte en annan tillverkare, så spelet är ganska kort och gameplay är verkligen bara en ursäkt för att berätta den lätt nonsensaktiga storyn.

Betyg: 90.
Det här är lite bättre (längre, intressantare, roligare) än The Day We Found Earth, och blir nog ett jag kan rekommendera. Man kan också börja med det här direkt; spelen har ingen egentlig koppling vad jag vet.

 

[Rymdhamster]

Jag har för första gången spelet No Man's Sky.

Eller ja... jag säger för första gången. Jag köpte det på rea för ett bra tag sedan, startade upp det, och dog om och om igen. Fick inte riktigt grepp om det bara genom "Trial and error". Så jag la ner efter nån halvtimme och tänkte att det där får jag titta närmare på nån annan gång.

Den gången blev i måndags. Twitch hade hon slags grej där man fick lite bonusgrejer i spelet om man kollade på twitchare, och av en slump streamde en twitchare jag gillar för första gången på flera månader, och just No Man's Sky. Jag fick lite tips i streamen, kollade upp ett par guider på youtube, och bestämde mig för att försöka igen. Och sen dess har jag nog spelat i bortåt 15 timmar eller så.

Jag har ingen egentlig historia med det här spelet. Jag har hört att det bara var ett halv spel när det släpptes, och folk var arga. Men att det ryckt upp sig och byggt upp spelet över åren. Jag är lyckligt ovetande om allt sånt, och min enda erfarenhet kommer från i år.

Jag visste att det var ett spel där man flyger runt i rymden, landar och planeter och utforksar. Vad jag inte var beredd på var överlevnadsaspeketen av det hela. Inte på nivån där man måste sova och äta förvisso, men en ständig jakt på saker för att hålla sina livsuppehållande system och sina sköldar igång. Även om jag nu börjar nå punkten där jag bara kan köpa det jag behöver.

Överlag är det ett mysigt spel!

Betyg: 85

Kommer bli många tippar till i det här spelet.

 

[Jarl]

Tyvärr envisas spelet med att ha strid också, och då är det mindre kul. Man skjuter, skjuter, och skjuter igen. Det är inte så tillfredsställande – pew pew, splatt splatt. Kontrollerna är också som sagt lite klumpigare överlag, upplever jag, så det gör att striderna blir ännu störigare än i ME.

Tips: det är verkligen gjort för att man ska använda sina kumpaners krafter hela tiden; Starlord gör medvetet alldeles för lite skada för att det ska flyta på. Tanken är att hålla på med kombos från de andras krafter.

EDIT: Åh, och en annan grej: Det skaver lite i början, men inte jättemycket, att det här inte är Marvelfilmernas GotG. Star-Lord ser alltså inte ut som Chris Pratt här. Det ger lite "dollarstore-kopia"-känsla, men man vänjer sig.

Tycker spelet har bättre casting än filmerna! Gillade spelets starlord betydligt bättre, både utseendemässigt och karaktären.

 

[krank]

Tips: det är verkligen gjort för att man ska använda sina kumpaners krafter hela tiden; Starlord gör medvetet alldeles för lite skada för att det ska flyta på. Tanken är att hålla på med kombos från de andras krafter.

Kontrollerna för det är också klumpiga, och det är ovanpå den klumpiga styrningen av Starlord och av kameran. Och den sortens mekanik gör verkligen inte strid roligare i mina ögon, bara jobbigare. Precis som i ME vill jag mest ha en "skip combat"-knapp…

 

[Max Raven]

Provade lite Paradise Killer
Lady Love Dies, Syndikatens enda detektiv, har varit i exil sedan hon lurades av en gud att låta denne besätta henne. Nu har ett mord begåtts i slutet av 24:e försöket att skapa den perfekta Ön (som görs för att väcka de döda gudarna) och hon släpps ut för att lösa det hela.

Efter en timme - det är alldeles för mycket karta med tråkiga grejer i som man måste gå runt i. Designerna och världen är ganska vilda men det räcker inte riktigt när man förväntas klättra 20 våningar uppför ett vanligt grått bostadshus. Det är utforskande utan något substantiellt att utforska.

Möjligen fortsätter jag med det med mer fokus på att bara snacka med folk - övandrandet är rätt själsdödande tråkigt.

 

[Max Raven]

Körde en timme av Final Fantasy IX med Moguri mod för att snygga till det.

Jag har börjat spela FFIX någon gång tidigare, men bara kört typ 10 minuter.

En bunte banditer vill kidnappa prinsessa, prinsessa smiter med dem, svartkonstnär dras in, luftskeppet de färdas i skjuts ner av drottningens grejer.

Designmässigt är det här Back to Basics-Final Fantasy. Det känns mycket som en arvtagare till spelen innan FFVI - trots luftskepp och kanoner. Det är väldigt vackert och både design och musik känns som att de är i högform.

Provade också Tetra Master-minispelet, som jag inte förstod utöver att det var dåligt förklarat, rätt tråkigt, man förlorar och som tur är kan man skippa det helt utan några negativa effekter. Gott så, men hade varit bättre om de inte dragit mig från huvudhandlingen för att spela deras kortspel. Det är överlag ett problem i början - de ska kidnappa prinsessan, pjäsen sätts igång... och så ska man virra runt med Vivi en stund utan att ens spelet är "igång" på riktigt - de saboterar sitt egna intro, vilket jag fann lite frustrerande när spelet inte ens hunnit komma igång nog för en paus.

Jag kommer troligen återvända till det här inom snar framtid. Så här långt känns verkligen som att det kan vara den bästa versionen av klassiska FF, ATB och allt, innan de började experimentera mer i X och framåt.