Jag tror att Egerkrans konst verkligen kommer vara en del av USPEN på en internationell marknad, explicit eller implicit, och att det är ett bra val också därför att Drakar ju skiljer sig ifrån DoD och mycket annan amerikansk fantasy i att det på något sätt ofta har dragit åt ”saga” där DoD drar åt ”serietidning”; i en tidig version av Drakar talas det väl till och med om att spelet utspelar sig i ”sagovärlden”. Jag tycker att Egerkrans fångar precis det.
Det är svårt att ringa in vad det var som funkade så bra när man själv spelade Äventyrsspels produkter i urtiden, men för mig var en aspekt av det att grejerna ofta var skrivna med en underbar och lite storebrorsaktig ingenjörsröst som fick allt att kännas ”realistiskt” och liksom statligt utrett och uppmätt; kallbrand riskerar att inträda efter 2 till 5 dagar om såret inte behandlas av läkare; en medelstor ponny färdas så och så många kilometer per dag i blandad terräng, och en humanoid, talande anka kan bära såhär och såhär många kilon packning; och sen, på något underbart sätt, blev det ju alltid totalt mayhem ändå, kanske bara för att man spelade i tidiga tonåren, men kanske även för något som fanns på texternas skuggsida, tror jag, en sorts glimt i ögat hos skribenterna; det där hyperkorrekta och hållfasthetstestade lockade ju en till att vilja prova -- jamen, allt; som när pappa Gösta Ekman eller Peter Haber i en viss sorts film säger till sina barn ”gör nu inget dumt” innan han går hemifrån (och Ekman och Haber är, antar jag, typ Sundelin och Blixt i den här jämförelsen); jag vet inte om det där är rätt bild, men min poäng är att galenskaperna man råkade ut för, alla underbara, fantasifulla gränsöverskridanden — ”jag kastar KYLA E3 så att han fryser till is och sen välter jag honom så att han splittras; jag dyrkar upp låset och skär halsen av honom i sömnen; du fumlar och snubblar och spetsas på ditt eget svärd” — allt det där förstärktes ju av att man spelade i en lite grå och byråkratiskt ”realistisk” värld, istället för i till exempel DnD:s mer serietidningsaktiga genre, där allt sådant på något sätt uppmuntrades och fanns mycket mer inbyggt i pitchen; det är så att säga mer mayhem att ha tuppkam och stilett i Sverige 1984 än att ha det i den postapokalyptiska öknen; och Äventyrsspel fick också den postapokalyptiska öknen att kännas som Sverige 1984.
Det blir ju alldeles för nischat, men i ett alternativt universum skulle jag kanske göra en grej av det i pitchen, i kombination med det svenska, och låna tilltalet från typ Volvo och Ikea:
”From the nation of three-point safety belts came a game of dragons and demons. Stress-tested by engineers for realism and safety. Our aim was and remains that no one should be killed or seriously injured i a session of Dragonsbane. Extensive rules for bladed weapons, maces, occult lore, war, firestorms, and general gore and mayhem are to be employed by state-ceritified players only.”
Och det skulle översatts, som har nämnts i tråden, med DRAKAR.
Sen undrar jag om det inte också är så här enkelt: om man redan har infrastrukturen för att ge ut böcker på engelska, och gör en stor satsning på svenska, med ny konst, mängder av skribenter, och så vidare, så är det inte en jättestor extrakostnad att också betala för att översätta texten till engelska.
Som en fotnot blev jag pepp när jag såg alla grymma skribenter som är inblandade.