Jag upptäcker världen tillsammans med spelarna och om det då finns en av varje ras/kultur representerade bland rollpersonerna så minskar utrymmet, de "vita fläckarna" på kartan.
[...]
För mig tillför det inget extra med representation från varje tänkbar ras. Det blir oftast bara en kostym.
+1 på detta. När jag själv får tid att skriva små spel och kampanjer, föredrar jag definitivt att snickra ihop saker som är ordentligt snäva i ”vem” man är tänkt att spela, och där valen man gör kring sin rollperson, och där till och med regler, färdighetslistor, namn på egenskaper, osv, handlar om att fylla ut och variera en viss arketyp, en viss trop, än att bestämma sig för typen, så att säga. Hellre än en Lovecraft-kampanj där en rp är racerförare, en är professor och en är en pensionerad militär, spelleder jag en kampanj där alla är mordutredare på samma nedgångna station, men en av dem är en våldsam och korrupt före detta narkotikapolis som halkat in på roteln därför att han känner befälet på stationen, och en annan en ung men av sina kollegor avskydd stjärna som gjort raketkarriär inom internutredningen, och en tredje en superbegåvad men ensam och lite avig profilerare, som har en leguan som enda vän, och så vidare. Och på samma sätt, faktiskt — och djupt personligt, alltså, väljer jag numera bort ett spel där rollpersonerna kan vara troll, alver och vampyrer, och kör hellre ett spel där alla är tolvåriga människobarn som lever i en trakt där folk bara ser svampcirklarna som älvorna eller demonerna lämnar i skogen, och där magi på sin höjd representeras av en listig gumma i skogbrynet; men ett barn är en albino eller har ett märkligt födelsemärke och är därför övergiven av sina föräldrar och har blivit lärling till den lokala baronens hovastrolog, och en annan rollperson är typ en smugglares dotter med ett tjog gömda fickor i sin väst, och en tredje är väpnare som precis fått sitt första riktiga, egna svärd, och en fjärde är en sotarlärling med en tam kråka, och så vidare; tillsammans kan de sen stöta på troll och alver och vampyrer och vad man nu vill kasta in.
Och jag vill faktiskt minnas att i ett av de gamla DoD, kanske det första med Elric-omslaget, så var det tänkt att rollpersonen precis hade gett sig av hemifrån — rollpersonskapitlet hade nog till och med en bild på en ung man som vandrade hemifrån med ett knyte över axeln och en mor som vinkade adjö i stugdörren; sen glömde man ju bort det uppläggen omedelbart, när man fick välja att vara en anka eller en alv och ha ett yrke i stil med sjöfarare, riddare och stråtrövare; skulle man ha fullföljt tanken med att man var en nykläckt äventyrare skulle man väl istället ha haft en bakgrund som skeppspojke, väpnare eller nån sorts vildmarksbarn.
Nåja. Det är väl en smaksak, men för mig har det också att göra med ett praktiskt element; den inte oviktiga del av sci-fi och fantasy som handlar om att upptäcka en ny värld, att känna sense of wonder och fasa inför det okända, blir ju, som har nämnts i tråden, svårare att få fatt i när rollpersonerna inte är sjuttonåriga daggbönder som aldrig lämnat sin hemplanet, utan ett brokigt, galet utsnitt av Mos Eisley Cantina; man kan fortfarande uppnå det, men drakarna måste vara så mycket större och magin så mycket mer - jamen, magisk.
Men jag vet inte. För många, många år sen skrev Krille att det aldrig framgick vad man skulle göra i mina världar, och det stämde ju, för jag skrev ihop saker som aldrig var tänkta att spelas, egentligen, men där du kunde vara en android vävd av drömstoff, eller bara en vanlig grisbonde, eller kanske en ängel som bodde i ett gammalt köpcentrum, eller vadsomhelst, en talande blå blibliotekskatt, en levande soffa med sex ben — så jag kan definitivt se tjusningen med en totalt brokig grupp rollpersoner också.
Nu har vi väl hamnat långt ifrån halvlängdsmännen här. För att knyta ihop påsen: min eventuella invändning mot hober handlar inte om att de är för mycket Tolkien, utan om att jag tycker att de förlorar mycket av vad som gör dem fullständigt underbara som litterära figurer när de transplanteras in i Drakar och Demoner, som jag ju VILL ska kännas lite mer som Mos Eisley, lite halvgonzo och brokigt, med ankor och minotaurer och vargmän och magiker. För om de inte är en sorts arketypiska barn som upptäcker att världen är ännu farligare och hemskare än vad de trott hela sina liv, men som räddar världen med sin oskuld och sitt tedrickande, ”för Fylke” — ja, vad är de då? Är de inte bara kortvuxna människor då? Vad gör dem bättre som folkslag än t.ex. råttmän (jag älskar råttmännen ifrån Monsterboken 2) eller kattfolk? Typ så tänker jag väl. Sen fattar jag att man vill ha med dem, för att det är mysigt att spela en hob, eller för att det trots att finns intressanta sätt att skruva dem på, med svart humor eller annat.
Mina fem öre om hober i Drakar.