Skulle säga att detta inte alls är sant. Tycker denna idé är något som allmänt sprids här och på andra forum men skulle säga tvärt om: många gamla klassiska spel låter saker stå på spel, när tärningen greppas är det saker som står på spel, vad som helt kan egentligen hända. När spelarna i RQ grejen tog sig fram till trollkvinnan som satt naken och badade i en varm källa för att övertala henne om att ge upp sin boplats vet vi att, när hon ställer sig upp, lyssnar på vad de säger, för tidigare spel har inneburit att hon respekterar dem så mycket att hon kan tänka sig lyssna, och vi greppar tärningarna så vet alla att ett misslyckande kommer antagligen resultera i en omvändning av tidigare reaktioner och eventuellt är de i livsfara, tärningarna avgör. Jag upplever ytterst sällan sådant i nya spel, de flesta har vaddering på vaddering och garantier för att visa utfall inte ska ske osv. Detta är en stor del av varför jag utforskar tidiga rollspel, för här känns det som att det finns liv och rörelse, risk och nerv, något som jag tycker tex ytterst få barn av AW lyckats med och Blades i princip kräver konstgjord andning för att pulsen ens tillfälligt ska infinna sig. Spela mer gamla spel säger jag. Och för det raw.