Enstoeringen
Anonyma Psykonauter
- Joined
- 12 Apr 2021
- Messages
- 304
Jag är ju ingen publicerad, eller för den delen direkt adept, rollspelsmakare. Är mer av en glad amatör som tycker mig ha bra idéer (ibland) som nästan alltid läggs på hög. En av de där idéerna jag hade och som jag knåpade på rätt länge var en År-0-avknoppning som gick under projektnamnet Ingenmansland.
Idén var att skapa ett efter-apokalypsen-lir där allt var kört. En mörk framtidsvision där spelarna skulle vara överlevare som möter en primitiv värld där allt gått, och fortfarande går, åt helvete. Här fanns inga mytiska väsen, rymdvarelser eller vandrande döda. Antagonisten skulle istället vara naturen, klimatet och det värsta allt; människan. Varenda steg spelarna skulle ta skulle vara en potentiell dödsfälla (tänk att alla avsnitt av P3 Dystopi har skett och där står du på en tjälsprucken landsväg mitt i södra Norrland ... vad gör du nu?). Tanken var att allt skulle vara jävligt jobbigt och tröstlöst. Naturen är ond, människorna är onda och det enda hopp som finns är det där sista ut för ett stup för att göra slut på allt. Typ.
Inspirationen låg framförallt i black metal-bandet Murgs platta Varg & Björn (Nordvis, 2015) med låttitlarna Vindarna luktar rök, Nejderna brinner, Grannen är din fiende, Massvandring & blodbad, Den starkes rätt, Farsoternas afton, Varg & Björn och slutspåret Ett slut, ingen början. Muntert värre, som sagt. Efter alldeles för många timmar av (försök till) världsbygge och stämningstexter så insåg jag att (1) det här blev ju inte så kul direkt, (2) vad är det för mening att spela något som ändå kommer sluta med att alla dör och (3) i samma veva så annonserade Fria ligan att de skulle ge ut ett nytt Twilight:2000. Så, projektet slängdes på högen med ofärdiga texter och ligger där än ... men ibland plockar jag fram dokumentet och läser igenom det bara för att förlora mig i det det där dystopiska igen:
Idén var att skapa ett efter-apokalypsen-lir där allt var kört. En mörk framtidsvision där spelarna skulle vara överlevare som möter en primitiv värld där allt gått, och fortfarande går, åt helvete. Här fanns inga mytiska väsen, rymdvarelser eller vandrande döda. Antagonisten skulle istället vara naturen, klimatet och det värsta allt; människan. Varenda steg spelarna skulle ta skulle vara en potentiell dödsfälla (tänk att alla avsnitt av P3 Dystopi har skett och där står du på en tjälsprucken landsväg mitt i södra Norrland ... vad gör du nu?). Tanken var att allt skulle vara jävligt jobbigt och tröstlöst. Naturen är ond, människorna är onda och det enda hopp som finns är det där sista ut för ett stup för att göra slut på allt. Typ.
Inspirationen låg framförallt i black metal-bandet Murgs platta Varg & Björn (Nordvis, 2015) med låttitlarna Vindarna luktar rök, Nejderna brinner, Grannen är din fiende, Massvandring & blodbad, Den starkes rätt, Farsoternas afton, Varg & Björn och slutspåret Ett slut, ingen början. Muntert värre, som sagt. Efter alldeles för många timmar av (försök till) världsbygge och stämningstexter så insåg jag att (1) det här blev ju inte så kul direkt, (2) vad är det för mening att spela något som ändå kommer sluta med att alla dör och (3) i samma veva så annonserade Fria ligan att de skulle ge ut ett nytt Twilight:2000. Så, projektet slängdes på högen med ofärdiga texter och ligger där än ... men ibland plockar jag fram dokumentet och läser igenom det bara för att förlora mig i det det där dystopiska igen:
”Jag tror att vi nog ska ta en annan väg...” väste Ragge, lyfte ned geväret från axeln och förde tillbaka slutstycket.
Det brokiga sällskapet - den vanligtvis så gladlynte Ragge, Jana som var den enda av dem som mindes tiden innan världen hade gått åt helvete, den tystlåtne grubblaren Moussa och så Tuva som knappt var mer än ett barn - hade vandrat tillsammans i närmare ett halvår. Det hade varit en strapatsrik och stundtals rent livsfarligt färd. Men de hade hållit ihop. Hjälpts åt. Nu stod de som förstenade och stirrade bort mot den utbrända bensinstationen i trevägskorsningen.
Det som för bara en liten stund sedan hade verkat så lovande då Jana upptäckt den av trädtopparna skymda skylten i rött, vitt och orange var nu som bortblåst. Ett K i en cirkel. Drömmen om att kunna hitta något användbart, ja till och med något ätbart, var trots att den var högst osannolik ändå ständigt närvarande.
Tuva hade uppspelt och oavbrutet pratat om att nu kanske de kunde hitta sånt där snask som Ragge berättat om. Hon hade ju aldrig upplevt de ljuvliga smakerna av artificiella smaktillsatser och nu så kanske … kanske … jo, alldeles säkert skulle de hitta snask. Det visste hon. Till och med Moussa hade dragit på smilbanden då de vuxna hade utbytt blickar inför flickans entusiasm då de närmat sig kröken innan den gamla bensinmacken.
I en av lyktstolparna utanför den svedda byggnaden gungade en naken, och illa bränd, kropp i slutet av en snara. En handskriven skylt var fästad i taggtråden som var hårt surrad kring kroppen. Den milda sommarvinden fick repet att knarra ifatt med insekternas surr.
”Va’ s-står det på skylten?”
Det var Tuva som med darrande stämma vågade sig på frågan. Ragge såg på henne med orolig blick samtidigt som han med skakande hand laddade den sista patronen de hade i geväret och sköt fram slutstycket. Han svepte med geväret framför sig, såg sig omkring och tog sedan ett försiktigt steg bakåt.
”Ut’socknes har int’ nå’ här å gö’”, viskade Jana och lade sin hand på Tuvas axel och drog henne med sig bakåt.
De fyra vandrarna backade sig långsamt tillbaka över landsvägen bort mot skogsbrynet. Moussa hade sin rostiga machete i ena handen samtidigt som han mumlade något ohörbart om och om igen. Ragge snubblade till då hälen slog i ett tjälskott men lyckades ändå hålla balansen.
Nu hade de naiva förhoppningarna förbytts i ren skräck inför vem, eller vilka, som var avsändare till den morbida varningen i lyktstolpen.
Gruppen rörde sig baklänges på linje över vägen, ned i det igenvuxna diket, ända tills det att skogen svalde dem. Sedan vände de sig om och sprang för allt vad liven bar rakt in i det gröna...