Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 767
Jag har redan skrivit en del om Tistelriddares dödsrike. Kort resumé: när spelvärldens söta smådjur dör kommer de till en stor, lummig tårpil, där de svävar runt som ljussken ett tag, tills alla i de levandes värld har glömt bort dem — då stiger de tyngdlösa bort i mörkret och glömskan och försvinner; så länge de befinner sig hos ”Farmor Tårpil” som hon kallas, kan de faktiskt kommunicera lite grann med de levande, via ”sorgdyvlar” — en sorts stora, sällsamma skalbaggar som flyger mellan de levandes värld och tårpilen.
Rovdjur och de bland smådjuren som är krigare och har tagit andras liv sköljs istället iland på en karg strandremsa, som de bara kan ta sig vidare ifrån genom att snickra ihop flottar och båtar av vrakgodset som flyter runt där. På Stranden finns allt möjligt skrämmande och intressant, bland annat diverse märkliga trilobiter och snäckor och ett svart torn så jättelikt att det har sin egen gravitation som drar de rasande vågorna till sig och dessutom ger upphov till en planetring av skräp och stenar. Tornet är dock en annan historia; det hör till en sorts Odenaktig figur.
Nå. Jag har grubblat på var korparna — som liksom sorgdyvlarna kan flyga mellan de levandes värld och de här olika dödsrikena — passar in i allt detta. Jag har övervägt att ge dem alla möjliga förmågor och viktiga roller i dödsriket, men till slut landat i att jag vill hålla det rätt enkelt: det räcker som ”kraft” att de kan flyga mellan världarna med budskap och små föremål; utifrån det har de byggt upp rejält inflytande bland de levande.
Det här inlägget handlar till hälften om att bara posta nåt för att se om det kommer ny energi till projektet, men också om en mycket konkret fråga:
En del av korparnas makt över de levande är att de hotar med att ”bannlysa” en om man gör dem arg. För rovdjuren, som sköljs iland på en strand, betyder det typ att ”dränkas i Lethe” tills man inte längre har några minnen eller någon identitet; den delen känns klar, tror jag; men för smådjurens själar, som svävar runt som fridfulla ljussken i ett stort, lummigt pilträd efter att de dött? Vad skulle korparna hitta på för elakt med dem, om de har brutit mot korparnas märkliga lagar och tabun? Jag har övervägt att de låser in dem i en sorts silvermedaljonger — men sen då? Eller kanske att de förvandlar dem till en sorts mystiska mynt, eller fångar dem i glasburkar och har dem som lyktor, nästan som i Wraith, där ens själ kan smidas om till en askkopp? Men då infinner sig problemet — kan de flytta de här själarna tillbaka till de levandes värld? Det känns som att det rubbar hela spelvärlden på nåt sätt, så jag undviker det helst. Kanske gör de de bannlysta själarna till ljus i spöklika lyktor som de tar med sig till stranden, där de får lysa upp — ja, något. Någon väg. Golgataaktigt. Jag vet inte. En öppen fråga.
Nedan någon sorts utkast till en text om korparna, och deras trevliga och otrevliga förehavanden.
*
Förutom sorgdyvlarna, är korparna de enda av de större djuren som kan färdas till och från Platserna Mittemellan, där de dödas själar väntar en stund innan de drar vidare ut i den stora glömskan: Farmor Tårpil och Stranden, och kanske även andra ställen. Genom eonerna hade dragit nytta av denna förmåga för att utöva avsevärt inflytande bland både vilda och talande djur, och samla på sig stora rikedomar.
Det betyder att de ofta kan ta reda på vem som är den skyldige om någon hittas dräpt, helt enkelt genom att fråga den dräptes själ när denne sköljs iland på Stranden eller svävar ut ur ett kvisthål i Tårpilen. Världen är dock vild och farlig, och korparna bryr sig bara om att berätta för en dräpt varelses familj eller by vad som hänt om den dräpte har betalat sitt så kallade korpsilver, vilket konkret innebar att man på vårdagjämningens kväll lade ett silvermynt på sitt fönsterbleck, där en korp kunde komma och plocka upp det. Den som betalat sitt korpsilver kunde hoppas att korparna skulle vaka över och underlätta passagen till den stora glömskan när den dagen kom, men också att de skulle förhöra ens själ om omständigheterna kring ens död om man blivit dräpt med våld, för att ta reda på om det skett på ett ohederligt sätt, och vem som i så fall var den skyldige, för att sedan kunna underrätta ens familj eller andra närstående om detta.
I de gamla kungadömena i väster betalade alla adelsmän och även många rika borgare korpsilver, och korparna har fortfarande stora skatter från de åren samlade i sina kloster och borgar i berg och ekar. Nu är traditionen nästan utdöd, även om man på vårdagsjämningsnatten, som också kallas för korpsilverafton, kan se de svarta fåglarna kretsa över Krickdala, och då och då dyka ner och norpa åt sig ett av de västra kungadömenas gamla ärgade mynt, som någon som ännu följer de gamla traditionerna från väster lagt ut åt dem.
I de gamla kungadömena var korparna också de som skötte upprättandet av testamenten och fördelningen av arv åt adelssläktena, eftersom de enkelt kunde korrigera misstag, verifiera dokument, och få veta var den dödes hade gömt skatter och liknande; något av dessa uppgifter har gått i arv till de Korplärda, som är de smådjur som studerat de västra kungadömenas arvslagar på universitetet i Åksbergen.
*
Om korparna blir ordentligt vreda på någon händer det att de samlas för en av sina synoder — ett av sina stora möten — och bestämmer att denne är bannlyst. I de levandes värld betyder en av korparnas bannbullor ingenting, men på andra sidan döden? Där väntar korparna på att utmäta straffet.
Redan innan den bannade sköljs iland på stranden är de där, dussintals, ibland — om de ska straffa en varg eller björn — hundratals, kraxande i en storm av svarta vingar och pickande näbbar. De drar i den bannades svans och öron så att stackaren inte kan kravla iland; de dränker den bannade i Glömskans Vatten, gång på gång, tills den har glömt allt om sig själv, och blivit en spillra av sig själv, en gestalt utan minne eller identitet, utan riktning eller egen vilja: en banngast. Men det slutar inte där, för korparna vill inte att banngasten ska råka snubbla ner i Minnets Vatten, och gripas av längtan ut över havet, och ge sig av; straffet får inte vara över så fort. Korparna drar därför med sig den lealösa banngasten över stranden, till en dyster, svart klipprygg som skjuter upp ur Glömskans Vatten, och som de lämpligt nog kallar för bannklippan. Där håller korparna de bannlysta inlåsta i rostiga järnburar som hänger i rasslande kedjor från gamla båtmaster nerdrivna mellan stenarna, och från järnkrokar inborrade i själva klippväggarna av någon som var där före dem.
Banngastarna sitter och stirrar tillbaka mot de levandes länder, och när en storm blåser upp sköljer vågorna över dem, och det sägs att man kan höra deras gråt och klagan komma ifrån deras gravar när det regnar och blåser.
Den bannlyste avtjänar det straff som korpsynoden utdömt, och sitter i hundra somrar, eller femhundra, eller tusen, och blir sedan utsläppt på stranden, där han eller hon antingen lunkar omkring som ett livlöst skal för alltid, eller snubblar ut i Minnets Vatten, och hör den sällsamma lockande viskningen hemifrån, och klumpigt och lealöst börjar arbeta på en flotte med vilken han eller hon kan ge sig av hemåt, som alla andra. Kanske återfår stackaren sitt liv och sina minnen bortom horisonten, eller så förlorar alla som reser ut över Minnets Vatten till slut sig själva, och blir något annat.
*
BOX: Bannlysning som maktmedel och myt
Korparna har hållit bannlysningen som hot över både smådjur och rovdjur i så många århundraden att till och med det mest småborgerliga och upplysta av Krickdalas invånare, som varken tror på älvor eller skimmer längre, bär på en djupt ingrodd fruktan för att väcka korparnas missnöje.
Rovdjur och de bland smådjuren som är krigare och har tagit andras liv sköljs istället iland på en karg strandremsa, som de bara kan ta sig vidare ifrån genom att snickra ihop flottar och båtar av vrakgodset som flyter runt där. På Stranden finns allt möjligt skrämmande och intressant, bland annat diverse märkliga trilobiter och snäckor och ett svart torn så jättelikt att det har sin egen gravitation som drar de rasande vågorna till sig och dessutom ger upphov till en planetring av skräp och stenar. Tornet är dock en annan historia; det hör till en sorts Odenaktig figur.
Nå. Jag har grubblat på var korparna — som liksom sorgdyvlarna kan flyga mellan de levandes värld och de här olika dödsrikena — passar in i allt detta. Jag har övervägt att ge dem alla möjliga förmågor och viktiga roller i dödsriket, men till slut landat i att jag vill hålla det rätt enkelt: det räcker som ”kraft” att de kan flyga mellan världarna med budskap och små föremål; utifrån det har de byggt upp rejält inflytande bland de levande.
Det här inlägget handlar till hälften om att bara posta nåt för att se om det kommer ny energi till projektet, men också om en mycket konkret fråga:
En del av korparnas makt över de levande är att de hotar med att ”bannlysa” en om man gör dem arg. För rovdjuren, som sköljs iland på en strand, betyder det typ att ”dränkas i Lethe” tills man inte längre har några minnen eller någon identitet; den delen känns klar, tror jag; men för smådjurens själar, som svävar runt som fridfulla ljussken i ett stort, lummigt pilträd efter att de dött? Vad skulle korparna hitta på för elakt med dem, om de har brutit mot korparnas märkliga lagar och tabun? Jag har övervägt att de låser in dem i en sorts silvermedaljonger — men sen då? Eller kanske att de förvandlar dem till en sorts mystiska mynt, eller fångar dem i glasburkar och har dem som lyktor, nästan som i Wraith, där ens själ kan smidas om till en askkopp? Men då infinner sig problemet — kan de flytta de här själarna tillbaka till de levandes värld? Det känns som att det rubbar hela spelvärlden på nåt sätt, så jag undviker det helst. Kanske gör de de bannlysta själarna till ljus i spöklika lyktor som de tar med sig till stranden, där de får lysa upp — ja, något. Någon väg. Golgataaktigt. Jag vet inte. En öppen fråga.
Nedan någon sorts utkast till en text om korparna, och deras trevliga och otrevliga förehavanden.
*
Förutom sorgdyvlarna, är korparna de enda av de större djuren som kan färdas till och från Platserna Mittemellan, där de dödas själar väntar en stund innan de drar vidare ut i den stora glömskan: Farmor Tårpil och Stranden, och kanske även andra ställen. Genom eonerna hade dragit nytta av denna förmåga för att utöva avsevärt inflytande bland både vilda och talande djur, och samla på sig stora rikedomar.
Det betyder att de ofta kan ta reda på vem som är den skyldige om någon hittas dräpt, helt enkelt genom att fråga den dräptes själ när denne sköljs iland på Stranden eller svävar ut ur ett kvisthål i Tårpilen. Världen är dock vild och farlig, och korparna bryr sig bara om att berätta för en dräpt varelses familj eller by vad som hänt om den dräpte har betalat sitt så kallade korpsilver, vilket konkret innebar att man på vårdagjämningens kväll lade ett silvermynt på sitt fönsterbleck, där en korp kunde komma och plocka upp det. Den som betalat sitt korpsilver kunde hoppas att korparna skulle vaka över och underlätta passagen till den stora glömskan när den dagen kom, men också att de skulle förhöra ens själ om omständigheterna kring ens död om man blivit dräpt med våld, för att ta reda på om det skett på ett ohederligt sätt, och vem som i så fall var den skyldige, för att sedan kunna underrätta ens familj eller andra närstående om detta.
I de gamla kungadömena i väster betalade alla adelsmän och även många rika borgare korpsilver, och korparna har fortfarande stora skatter från de åren samlade i sina kloster och borgar i berg och ekar. Nu är traditionen nästan utdöd, även om man på vårdagsjämningsnatten, som också kallas för korpsilverafton, kan se de svarta fåglarna kretsa över Krickdala, och då och då dyka ner och norpa åt sig ett av de västra kungadömenas gamla ärgade mynt, som någon som ännu följer de gamla traditionerna från väster lagt ut åt dem.
I de gamla kungadömena var korparna också de som skötte upprättandet av testamenten och fördelningen av arv åt adelssläktena, eftersom de enkelt kunde korrigera misstag, verifiera dokument, och få veta var den dödes hade gömt skatter och liknande; något av dessa uppgifter har gått i arv till de Korplärda, som är de smådjur som studerat de västra kungadömenas arvslagar på universitetet i Åksbergen.
*
Om korparna blir ordentligt vreda på någon händer det att de samlas för en av sina synoder — ett av sina stora möten — och bestämmer att denne är bannlyst. I de levandes värld betyder en av korparnas bannbullor ingenting, men på andra sidan döden? Där väntar korparna på att utmäta straffet.
Redan innan den bannade sköljs iland på stranden är de där, dussintals, ibland — om de ska straffa en varg eller björn — hundratals, kraxande i en storm av svarta vingar och pickande näbbar. De drar i den bannades svans och öron så att stackaren inte kan kravla iland; de dränker den bannade i Glömskans Vatten, gång på gång, tills den har glömt allt om sig själv, och blivit en spillra av sig själv, en gestalt utan minne eller identitet, utan riktning eller egen vilja: en banngast. Men det slutar inte där, för korparna vill inte att banngasten ska råka snubbla ner i Minnets Vatten, och gripas av längtan ut över havet, och ge sig av; straffet får inte vara över så fort. Korparna drar därför med sig den lealösa banngasten över stranden, till en dyster, svart klipprygg som skjuter upp ur Glömskans Vatten, och som de lämpligt nog kallar för bannklippan. Där håller korparna de bannlysta inlåsta i rostiga järnburar som hänger i rasslande kedjor från gamla båtmaster nerdrivna mellan stenarna, och från järnkrokar inborrade i själva klippväggarna av någon som var där före dem.
Banngastarna sitter och stirrar tillbaka mot de levandes länder, och när en storm blåser upp sköljer vågorna över dem, och det sägs att man kan höra deras gråt och klagan komma ifrån deras gravar när det regnar och blåser.
Den bannlyste avtjänar det straff som korpsynoden utdömt, och sitter i hundra somrar, eller femhundra, eller tusen, och blir sedan utsläppt på stranden, där han eller hon antingen lunkar omkring som ett livlöst skal för alltid, eller snubblar ut i Minnets Vatten, och hör den sällsamma lockande viskningen hemifrån, och klumpigt och lealöst börjar arbeta på en flotte med vilken han eller hon kan ge sig av hemåt, som alla andra. Kanske återfår stackaren sitt liv och sina minnen bortom horisonten, eller så förlorar alla som reser ut över Minnets Vatten till slut sig själva, och blir något annat.
*
BOX: Bannlysning som maktmedel och myt
Korparna har hållit bannlysningen som hot över både smådjur och rovdjur i så många århundraden att till och med det mest småborgerliga och upplysta av Krickdalas invånare, som varken tror på älvor eller skimmer längre, bär på en djupt ingrodd fruktan för att väcka korparnas missnöje.
