Det kan också vara enklare att spela något regeltätt och strukturerat, där man i alla fall kan interagera med reglerna om inte annat, än något väldigt löst eller friformigt som kräver att spelarna är på (vilket vare sig nybörjare eller erfarna nödvändigtvis är).
Ja, något som Wilding Tales funkar bra med många nybörjare, eftersom det är såpass strukturerat. Du lägger ett kort och säger en grej, och när alla lagt alla sina kort så är spelet slut. Tar typ en halvtimme att spela också, så kräver lite investering.
For the Drama-spelen är också väldigt strukturerade och snabbspelade, och extremt lämpliga för grupper där ingen spelat förr. Jag har inte gjort det själv, men vet att Matthieu Bé har gett kortleken till en grupp personer som aldrig spelat rollspel förr och bara sagt ”Dra ett kort i taget och gör som det står”. En timme eller två senare så har de spelat färdigt, utan att behöva hjälp, och har haft jättekul.
Generellt tror jag att om ingen spelat förr så är spel med spelledare inte optimalt, medan spelledarstyrda spel som L&F är bättre när en erfaren person ska introducera ett gäng nybörjare. Men det förutsätter ju att denna erfarna person kommer att fortsätta att spela med dem. Vill man sätta igång en grupp så att de kan spela själva känns det svårt att göra det genom ett spelledarstyrt spel, eftersom den viktigaste rollen runt bordet är något de inte får öva på när du introducerar dem. Så då är nog återigen spelledarlösa spel bättre.
Sedan kan nog vissa jobba bättre med mer strukturerade spel där det finns tydliga instruktioner om "Nu är det din tur; du ska göra det här", medan andra kommer att börja tappa intresset eller bli skrämda så fort du börjar snacka regler och plocka fram rollformulär. Folk som kommer från en dramabakgrund eller framförallt är intresserade av att hitta på balla historier mår nog bättre av något lösare och improvisationsfokuserat.