Speltimmen v23–24 2023

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Max Raven]

Jag har spelat Lone Fungus

En metroidvania som kom med i en nylig humble bundle.

Du är en svamp, den sista av sin sort. Du hittar snabbt ett svärd och måste plattforma dig runt och besegra bossar.

Plus: Ganska söt design. Kontrollerna är kompetenta om inte helt perfekta.

Minus: Med några små undantag är miljöerna alldeles för lika varandra för mig. Det är alldeles för mycket plattformande med höga precisionskrav.

Tänk dig att någon spelade Hollow Knight och tänkte "ja, de här apsvåra plattformselementen vill jag har mer av i ett metroidvania".

Betyg: "Meh" helt enkelt. Du måste gilla metroidvanias med närstridsvapen och svåra plattformsmoment för att gilla det här.

 

[Max Raven]

Testade lite Zapling Bygone

2D-metroidvania vari man spelar grönslemtentakelutomjording som närs av död och tar över dödskallar för att få varelser förmågor. Ens jobb? Att döda en parasit som tagit över svärmsinnet. Det är... öh... ganska många fler monster än väntat på den nya planeten. Så det blir att kavla upp armarna och ha ihjäl allt fientligt liv (organiskt etc) för att ta kål på parasiten. Ignorera den inre rösten att det kanske är något suspekt på gång.

Mer strid, mindre oförlåtande plattformande. Om jag har något klagomål så är det den totala frånvaron av tutorials - du blir informerad när du plockar upp grejer som ger förmågor... oftast. Men det enda sättet man vet om att man kan t ex hela är genom att ha spelat Hollow Knight och att man kollar på kontrollerna och ser att det finns en knapp. Senare plockar man upp en skalle som ger en en kraftfull laser. Får man veta hur man använder den? Nej. Den finns inte ens i kontrollbeskrivningen (det är samma knapp som helning, men tryck snabbt). Som tur är klarar man sig ganska bra även när spelet är lite dåligt på att förklara - det är oftast ganska förlåtande.

Betyg: Efter att ha spelat lite över 2 timmar - ja, det här gillar jag. Inte bästa metroidvanian men intressant upplägg - lite utomjording mot skräckmonster-känsla.

 

[krank]

Jag har spelat c:a 80 minuter av Persona 3 Portable på Switch.

Det förvånade mig lite hur… tja, hur lite interaktivitet det var. Jag fattar att en del av det handlar om att det är i början av spelet, men om jag fattar rätt är det alltså bara i dungeons man faktiskt har en avatar man går runt med… Och resten av spelet är typ visual novel med ganska lite interaktivitet? Inte för att det här liksom är dåligt på något sätt. Tvärtom är jag sugen på att fortsätta…

Men okej: Persona-serien är alltså en spinoff på Shin Megami Tensei-serien, och det här är tredje spelet. De två första kom ursprungligen till PS1 och det här till PS2, men tyvärr finns nog remake-versionerna av ettan och tvåan bara till PSP ännu så länge. Men det här inte så mycket, för lite som med Final Fantasy verkar de inte hänga ihop plotmässigt.

Man spelar en gymnasieelev som börjar uppleva konstiga grejer när han börjar på en ny skola. Snart får han reda på att det finns en extra hemlig timme precis vid midnatt, då de flesta människor förvandlas till kistor (eller hamnar i kistor som magiskt dyker upp) och bara ett fåtal människor med Potential är vakna. Under den här Mörka Timmen finns det också skuggmonster som traskar runt och letar efter Potential-människor att döda. En del av Potential-personerna kan frammana Personas, som är typ aspekter av deras personligheter manifesterade som ett slags summons, och som också låter dem använda magi (klassiska grejer som eld och is och grejer). Man frammanar dem, och använder magi, genom att… öh, skjuta sig i huvudet med en särsild pistol.

På dagarna är det ett slags life sim / visual novel, där man har lektioner, väljer vad man ska göra och hur man ska svara på saker, etc. Jag är säker på att den delen kommer bli mer involverad framöver, eftersom ens sociala länkar tydligen gör att man kan slåss bättre på natten. För på natten så utforskar man en labyrint som heter Tartarus, där det finns skuggor att slåss mot. Tartarus får en ny framslumpad layout varje natt, tydligen.

Så… En ganska solid gameplayloop, känns det som Dagtid-nattetid, visual novel-dungeon crawler. Och så en ganska lagom mängd fullständigt bonkers bananas anime-nonsens. Allt tal är på japanska också, så jag kan låtsas att jag lär mig något genom att spela det =)

Hur som helst är det här ett trevligt spel. Jag har hört att både SMT och Persona-spelen bara blir bättre och att det är svårt att gå tillbaka till tidigare spel när man vant sig vid de senare. En kompis beskrev det som att "det enda som egentligen skiljer sig är typ storyn", vilket för mig känns som ett nonsesuttalande eftersom storyn ju är det jag vill åt. Så för mig känns det som en bra strategi att börja så tidigt som möjligt i serierna, helt enkelt.

Jag kommer att återvända till det här. När? Vet inte. Får se. Men jag kommer att återvända.

BETYG: 90

 

[krank]

Jag kommer att återvända till det här. När? Vet inte. Får se. Men jag kommer att återvända.

Fast nu ska tydligen Atlus skapa en remake/remaster av original-Persona 3? Och det ser rätt awesome ut. Visserligen utan en del av det nya content etc som FES/Portable lagt till, men ändå.

Så nu kommer jag nog vänta tills den kommer med att faktiskt spela igenom spelet. Jag får köra de andra Persona/SMT-spelen under tiden, no big deal. Lite surt såklart att ha köpt Portable för okej-inte-så-dyra-pengar bara för att upptäcka att en modernare version kommer, men sånt är livet.

 

[soda]

Jag har spelat en del Diablo 4. Det är kul - "gameplay is king" som någon kanske säger. Jag är verkligen inte "klar" med spelet - varken huvudstoryn eller på något annat sätt - men vill ändå säga något om det och spel i övrigt.

Spelet samlar mycket av det som många andra också gör dåligt (wild rant):

Affärsstrategi
Season pass och andra förköpsfällor. Det går inte att veta riktigt vad det är som man köper. Kom igen, det här är ju ett väldigt bedrägligt beteende. Jag förstår inte varför vi konsumenter accepterar att de berättar så lite om produkterna i förväg?
- Tips till spelproducenter: Sluta bete er så här. Var tydliga med vad ni säljer.

Online och offline
Alltid online - alltid risk för problem!

Du måste spela med främlingar, vare sig du vill eller ej. De flesta vill spela själva eller på sin höjd med några kompisar. Ingen kommer att träffa en ny vän i det här spelet men alla kommer att få sin "immersion" förstörd av någon med ett fånigt namn som kör sin favorit-emote på repeat. Förr i tiden hanterades sånt här - "vill du träffa någon att spela med?" - i en chat/lobby. Det fungerade bra och de som ville göra det kunde göra det när de ville. Just det här kanske var bättre förr?

Hitta ditt sätt att spela
De viktigaste valen i spelet görs innan du ens börjat spela på riktigt. Dvs. val av "klass", och i viss mån vart du sätter dina skill points. Hade det inte varit mer intressant att göra valen i spelet, när du spelar?

Färdighetsträd med tydliga "builds" på grund av tydliga synergier. Det går inte att ha en helt annorlunda och egen variant, för det är uppenbart sämre. Det hämmar kreativiteten och gör att det inte ens är speciellt kul att få en ny poäng att sätta ut.

Grejer och pengar
Varför finns det så många olika valutor? Det är guldmynt, oboler, 23 olika crafting-ingredienser, någon sorts credits man köper för riktiga pengar, m.m. (alltså det finns betydligt fler!) Ha så få valutor som möjligt!

Crafting är bara en kombination av grind (du behöver 14 fina hudar) och en butik (klicka på knappen för att betala med dina fina hudar). Det finns inget gameplay utan är bara ett krångligare sätt att köpa nya saker. Det här är ju ett spel, fokusera på den aspekten? Går det att göra hämtandet av prylar till ett roligt äventyr (t.ex. du behöver en grej från något bossliknande monster)? Går det att göra själva hantverkandet till någon sorts mini-spel (som är kul)? Eller, för all del, skit i det här! Nästan alla spel med "crafting" hade varit bättre utan det.

Det är för mycket loot. En dungeon fyller hela inventoryt med saker som inte har någon funktion alls. Nästan alla saker har så lite värde att man inte ens kollar vad det är man plockar upp förrän det är dags att sälja dem. Det hade lika gärna kunnat vara en handfull saker för en större impact-per-grej-ratio. Hade man fått tre grejer per Diablo 4-grotta där man istället tänkte "oooh, vad är nu detta?" så hade ju det varit mycket roligare?

Personlig loot, allt du hittar är något "för dig". Det här funkar ju värdelöst tillsammans med online-perspektivet, eftersom det är totalt asocialt. Du hittar aldrig en grej där du tänker "Åh, det här hade ju varit grymt för Pelle!". I kombination med "för mycket loot" innebär det att du bara hittar saker som bara är för dig och som du inte vill ha.

Världsbygge och berättande
Allt ska vara så otroligt episkt eller i det här fallet "mörkt". Det blir helt meningslöst eftersom ingenting sticker ut. Man kommer aldrig till ett ställe och tänker "Oj! Vilket coolt ställe!" för allt är på samma nivå. Ingen kontrast i upplevelsen.

På samma tema; det är "något" överallt. Det finns inga platser som bara är transportsträcka. Visst, resan är målet, men man vill ju också ha känslan av att komma fram, eller känslan av att vilja komma fram?

Karaktärer är alltid komplicerade. Varför kan inte någon bara få vara enkel? Kan inte skurken vara ond (eller kanske snarare ha ett tydligt och begripligt mål som man kan vara mot)? Och kan det inte finnas några goda som bara vill väl och vet vad de håller på med?

"Open world" - varför, egentligen? Det här är det bästa sättet att få en spelvärld att kännas liten, när syftet egentligen är det motsatta. Det här är naturligtvis en effekt av "det är något överallt" och "allt är så episkt" eftersom det begränsar hur stor den öppna världen kan vara.

System
Det är för många system. Ett antal olika varianter av crafting - vapen, ädelstenar, aspects?, drycker, etc. - och upplåsbara grejer, speciella händelser i världen, olika typer av quests, ... och otaliga sätt att köpa olika saker på. Ingen av komplexiteten har något som helst att göra med huvuddelen av själva spelandet.

 

[Max Raven]

Efter att ha avslutat Zapling Bygone (och råkat sekvensbryta av misstag - OK men inte lysande spel) så började jag på Lost Ruins.

I vilken isekai:ad gymnasietjej med amnesi utforskar slott. Supertrovärdig spetsörad magiker påstår att den Mörka Damen måste ha förseglat ens minnen och kuren är att ha ihjäl dennes tjänare som också är isekai:ade tjejer med superkrafter.

Det är skralt med metroidvania här. Det finns utforskande, men jag har inte hittat en enda förflyttningskraft eller ny områdespryl tre bossar in (det ska finnas sju). Utforskande finns dock - utrusning och nycklar ger åtkomst till en del nya platser, vare sig det är bakom väggar eller dörrar. USP:en är dödlig strid där viss eftertänksamhet och reflexer båda hjälper, samt att du har en diger lista med vapen, magi och utrustning. Fiender tappar mat, pengar och engångsvapen som man kan sälja eller använda. Vissa av dem kan användas för att komma förbi hinder.

Vad du inte har är ett sätt att enkelt återhämta mana utan att förtära föda eller mana potions. Liv är också dyrt att återhämta - du får varken eller från sparpunkter. Maten som fiender tappar ger oftast liv och väldigt lite mana. Du hittar också sätt att fylla till en minimi-nivå av liv en bit in, men inget för magi än. Det betyder att magi verkar vara en dyr materialsport - pengar finns men det mesta kommer från att sälja grejer - och magier kostar lika mycket som vapen (vilket är multum). Så antingen sparar du magi till svåra fiender eller säljer allt du hittar för magiformler och mana potions, eller grindar en massa vilket är tråkigt.

Överlag gillar jag det här, men det känns som att de vill att man experimenterar och samtidigt bestraffar experimenterande genom att tjuvhålla extremt på resurser. De hade inte behövt det - ge tillbaka upp till halva livet och manan på permanenta sparpunker så hade jag inte fått den sura eftersmaken av att ha bränt 4 mana på en magi som visade sig nå två meter exakt av någon anledning. Värst är att jag har ett pussel jag misstänker kräver användning av magi och jag har inte råd med det om jag inte städar mitt inventory.

Min favorit av de tre senaste metrodvania jag spelat (Lone Fungus, Zapling Bygone och det här). Lär fortsätta med det idag.

Påminner om: Momodora - Reverie under the moonlight

 

[Feuflux]

Jag har spelat If On A Winter's Night, Four Travelers på Steam. Ett kort, gratis och stämningsfullt peka/klicka-spel. Så gillar du peka/klicka och har tre timmar över till lite ödesmättad övernaturlighetsskräck (nä, det blev ingen bra genre-beskrivning, men det får duga) tycker jag du ska ta en titt.

 

[krank]

Jag har spelat c:a två timmar av Cyberpunk 2077. Eller OK, det är lite av en överdrift. Jag har två timmars speltid enligt Steam. I själva verket spenderade jag den första dryga halvtimmen ungefär med att lura ut vilka inställningar jag behövde göra för att få spelet att ge mig stabila 60fps istället för 7-8. Av någon anledning gissade nämligen spelet att jag ville ha "max på allt och fullt blås", inklusive raytracing…

Nåja, sedan var det ju typ 15-20 minuter i karaktärsskaparen också, såklart.

Så… Vad är intrycket då? Jodå, det här är ett schysst spel av vad jag sett hittills. Väldigt snyggt. Helt OK kontroller. Det är roligt med hacking, såklart.

Mindre bra är att spelet fortfarande dras med en del väldigt uppenbara grafikbuggar och annat. Texturer som glitchar och fladdrar, karaktärer som går igenom möbler, dörrar som hamnar i något slags spinn och glitchar mellan två lägen. Det är inte konstant, men när det händer så bryter det helt klart illusionen så att säga.

Värt 600 pix? Oklart. Värt de typ 300 jag spenderade? Ja, absolut.

Jag kommer att vilja återkomma till det. Förr eller senare.

BETYG: 90

 

[JohanL]

Jag har spelat If On A Winter's Night, Four Travelers på Steam. Ett kort, gratis och stämningsfullt peka/klicka-spel. Så gillar du peka/klicka och har tre timmar över till lite ödesmättad övernaturlighetsskräck (nä, det blev ingen bra genre-beskrivning, men det får duga) tycker jag du ska ta en titt.

Är det någon sorts Italo Calvino-spel, alltså, som namnet tyder på?

 

[Feuflux]

Är det någon sorts Italo Calvino-spel, alltså, som namnet tyder på?

Ingen aning om det finns någon koppling (för jag hade aldrig hört Italo Calvino förut). Det här spelet "is a narrative-driven point-and-click adventure with horror elements that explores the stories of four characters in a masked ball taking place aboard a train in the late 1920s."

Akt 2 är bäst.

 

[JohanL]

Ingen aning om det finns någon koppling (för jag hade aldrig hört Italo Calvino förut). Det här spelet "is a narrative-driven point-and-click adventure with horror elements that explores the stories of four characters in a masked ball taking place aboard a train in the late 1920s."

Akt 2 är bäst.

If on a winter's night a traveler - Wikipedia

en.wikipedia.org

Och... White Dwarf var onekligen något helt annat förr! "Dave Langford reviewed If on a winter's night a traveler for White Dwarf #45" (Dave Langford är en superfan inom SF.)

 

[Sömniga Isaac]

Ingen aning om det finns någon koppling (för jag hade aldrig hört Italo Calvino förut). Det här spelet "is a narrative-driven point-and-click adventure with horror elements that explores the stories of four characters in a masked ball taking place aboard a train in the late 1920s."

Akt 2 är bäst.

Spelade igenom det idag och helt klart Akt 2 är sannerligen bäst, men hela spelet är helt klart värt att spela igenom en gång. Gratis, tar 2-3 timmar och bjuder på en berättelse som jag inte riktigt var beredd på. Men ja, akt 2 framförde sin berättelse med ett grepp jag inte riktigt var beredd på

Spoiler: det jag uppskattade mest med akt 2

hur hela akten byggde på berättarjagets beroende av medicineringen vilket formade berättarjagets syn på sin omvärld och även dennes inställning till sin omvärld. Uppskattade även greppet på slutet där världen återigen övergick till gråtoner en bit i taget medan du tar dig upp till berättarjagets kammare.