Speltimmen v27–28 2023

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Feuflux]

Skrev ju om Monkey Island 4 i förra tråden, men inte så mycket mer än att jag starkt ogillade kontrollerna.

Sedan dess har jag skärmpt mig lite och spelat vidare (med en helt del hjälp från UHS) och nu är kontrollerna nere på irritationsmivån "milt störigt, föredrar ej" så det funkar. Och då kan ju vi med bristande simultankapacitet börja störa oss på något nytt! Hurra!

Om MI1 var ett piratspel, MI2 ett piratspel med värdelöst slut, MI3 ett piratspel med ignorerbart intro och slutakt så är det här ett.... piratspel som helst inte vill ha med pirater att göra? Vi möter fastighetsentrepenörer och tropikalturister snarare än svärdsfäktare så jag famlar lite i vad för stämning spelskaparna var ute efter. Annars är det ju bekant från tidigare med knasiga pussel som ibland är intuitiva som attan.

Det här är ett spel jag kommer ta mig igenom på pin kiv, men utan så mycket entusiasm.

 

[Franz]

Skrev ju om Monkey Island 4 i förra tråden, men inte så mycket mer än att jag starkt ogillade kontrollerna.

Sedan dess har jag skärmpt mig lite och spelat vidare (med en helt del hjälp från UHS) och nu är kontrollerna nere på irritationsmivån "milt störigt, föredrar ej" så det funkar. Och då kan ju vi med bristande simultankapacitet börja störa oss på något nytt! Hurra!

Om MI1 var ett piratspel, MI2 ett piratspel med värdelöst slut, MI3 ett piratspel med ignorerbart intro och slutakt så är det här ett.... piratspel som helst inte vill ha med pirater att göra? Vi möter fastighetsentrepenörer och tropikalturister snarare än svärdsfäktare så jag famlar lite i vad för stämning spelskaparna var ute efter. Annars är det ju bekant från tidigare med knasiga pussel som ibland är intuitiva som attan.

Det här är ett spel jag kommer ta mig igenom på pin kiv, men utan så mycket entusiasm.

Ska bli spännande när du kommer till det senaste spelet, Return to Monkey Island. För mig var det en alldeles underbar spelupplevelse!

 

[Zeedox]

Jag har spelat Super Auto Pets på mobil en hel del. Mycket strategi i att sätta ihop ett lag som har bra synergi - och ibland inser jag att jag är smärtsamt ostrategisk! Att spela mot andra människor är oförlåtande, även med betänketid.

Men djuren är söta, och det är underbart stimulerande att försöka jaga uppgraderingar och få ännu en medalj. När jag har ett vinnande lag, skall jag optimera på att göra det så starkt som möjligt... eller kanske kanske försöka få den där sista medaljen? Den är ju så nära...!

Två tummar upp från mig!

 

[Max Raven]

Jag spelade c:a 20 minuter av DOOMBLADE-demot, och bestämde mig för att testa det fulla spelet.

Det är en M+KB-metroidvania* där man flyger mot fiender man klickar på och kuttar dem med DOMEDAGSKLINGAN, ett förseglat svärd man befriar vars fokus verkar ligga på att dräpa Fruktans Härskare och i princip allt annat. Om man är ett svärd är hela världen skärbar, förmodar jag.

Okej, så glåmlingen man spelar verkar hyfsat oskyldig (tills den plockar upp DOOMBLADE) men världen verkar inte vara i lysande skick. Dreadlords verkar ha tvingat ens folk att jobba i gruvor tills de nästan dog, sedan dränerar de deras eviga dödsplågas energi och kör oupphörlig propaganda om varför det är helt okej att jobba ihjäl alla och att alla ska dyrka dem. Folk handlar med ben. Ovanpå det eländet så sprids en mystisk sjukdom och Dreadlords har definitivt inte det under kontroll. Det är perfekt läge för en hjälte. Gloomlingen är inte den hjälten.

Kul är det iallafall, och färgglatt. Gillar man metroidvanias är det definitivt värt att testa demot, som ger krafter lite tidigare så man har mer av ett tvärsnitt av spelupplevelsen.

*Man kan köra med kontroller, och det funkar ganska bra med - M+KB ger lite mer finkontroll över siktet, vilket ofta är bra men ibland gör spelet lite svårare.

 

[Henke]

Spelat igenom PnC äventyret "Gerda: A Flame in Winter" som går att köpa på Steam.

Spelet är indelat i en längre och en kortare berättelse om Gerda (sjuksköterska) resp. Livia (motståndsledare) i det nazistockuperade Denmark 1945. Det här spelet kändes inledningsvis ganska simpelt. Dialog mellan PC och NPC´s är enbart text och rösterna är enbart på monologerna mellan olika scener. Spelet är också ganska styrt i antalet saker man kan agera med under spelets gång.

Jag gillar dock hur detta är en ganska mörk historia men framförallt att även om spelet är styrt som beskrivet ovan, så finns det många valmöjligheter för spelaren som gör att berättelsen tar ganska olika vändningar. Det finns också relationspoäng mellan PC och NPC och andra faktorer (utrustning, information och slump) som gör olika val tillgängliga eller olika grad riskabla.

Summa summarum, ett oväntat bra spel...

 

[Hellzon]

Jag har spelat Draw Slasher. Man spelar en ninja och drar streck med musen för att hugga ihjäl zombiepiratapor. Det är alltså zombiepiratninjahumor från millennieskiftet i ett spel från 2016. Storyn är förstås inget att hänga i julgranen - ninjan Hanzos familj har blivit kidnappad av zombiepiratapor som måste köttas i mängder. Det är väl... snyggt ritat antar jag.

Jag hade faktiskt förhoppningar om det här spelet, men det är inget jag är jättelockad att fortsätta spela. 80 på krankskalan.

Jag hann med Hexologic också. Det finns ett nät med hexar som man ska fylla i med 1-3 duttar, och så ska vissa rader bli specifika summor. Steam-sidan jämför med Sudoku, det är väl rimligt. Sen kommer det lite finesser som att flera rutor är hopkopplade och måste ha lika antal duttar.
Rimligt hjärnskrynklande och tydligen kort. 85 på krankskalan.

 

[Henke]

Idag har jag spelat igenom GRUNND från 2023.
Spelet är en slags mörk och och kafkaesk berättelse i ett surrealistiskt plattformsinterface. Protagonisten åker kvällståget från jobbet och hamnar i en märklig by där allt och alla är väldigt udda.

Det här var för flummigt för att vara min kopp te, men det var definitivt välgjort.

 

[Max Raven]

Jag har spelat DOOMBLADE lite mer och... Det blir svårare.

Faktum är att det blir riktigt frustrerande, och det har tre huvudfaktorer: Generöst med skada, snålt med liv och inga i-frames. Och med "inga" menar jag "inga". Din vanliga attack som låser in dig i en riktning tills du når fienden? Nope. Din dash? Nej. Din smash-attack? Absolut inte. När du blir skadad då, det är ganska normalt? Inte i någon meningsfull tid. Så stöter du på en boss med laser, var beredd att du kan bli av med halva ditt liv på en enda miss. Utforskande kan bli riktigt irriterande om du ramlar ner i törne/syra/etc - oftast är det bara att börja om. Ovanpå det - dör du så förlorar du allt fram till senaste sparet. Fiender som är snabba blir ett problem när de gömmer sig i syradimma, en sak som dyker upp halvvägs in. (Du klickar lite för sent, de flyr in, du tar minst två skada). Det finns också snabba fiender av sorten som exploderar när de träffar en yta och gör två skada - och de kurskorrigerar rejält.

Jag gillar fortfarande mycket av spelet men det hade mått bra av att vara mindre brutalt.

 

[Henke]

Har precis avslutat Oxenfree II - Lost signals som släpptes härom dagen.

Spelet handlar om Riley som har ett uppdrag att sätta upp sändare som skall observera mystiska radiosignaler, vilket blir början på ett övernaturlig äventyr. Spelet är precis som föregångaren ett plattformsspel som kombinerar dialog mellan Riley och personer hon möter, men också via walkie-talkie och de radiofrekvenser som går att ställa in.

Det här var en värdig uppföljare till första spelet, även om det var rätt längesedan jag spelade den första delen och kanske inte minns så mycket detaljer. Känslan är att första delen var längre för det här spelade jag klart på två tillfällen. Jag kanske inte blev riktigt lika imponerad av den här delen eftersom förväntningarna låg ganska högt från början. När jag började spela första delen hade jag inga förväntningar alls och hade aldrig hört om spelet och den känslan blir därför nästan omöjlig att uppnå här.

Det här är ett riktigt snyggt spel, kul dialog, bra handling och såklart snygga "störningseffekter". Även om det inte är nödvändigt så tycker jag ändå man ska spela första delen först. Snygg feature också att man kan få spelet textat på svenska.

Båda delarna finns tillgängliga utan extra kostnad via Google Play och AppStore om man har ett aktivt Netflix-abonnemang. Jag ville dock ha det på datorn med mus och större skärm så jag valde att köpa det på Steam (185 SEK), men det finns även till Nintendo Switch och Playstation.

 

[krank]

Det har blivit väldigt lite spelande för mig senaste veckorna, men nu har jag i varje fall spelat 81 minuter av Everspace.

Det är en väldigt arkadig 3D-rymdskjutare med mycket enkla kontroller. Det finns också crafting och ett uppgraderingssystem och lite sånt, men mest har man sin primary fire, sin secondary fire, sina missiler och sin sköld och sin hull.

Det är också semi-roguelike. Alltså, man är på en plats och man behöver vara kvar minst 10 sekunder innan man kan hoppa till nästa plats. När man hoppar kan man ofta välja mellan flera olika mål, som i sin tur leder till olika mål. Alla leder dock till det nuvarande områdets "gate", som leder till nästa område. Inom varje område får man starta om ifall man dör, men man behåller sina uppgraderingar och kan använda pengarna man samlat in för att köpa nya uppgraderingar och grejer innan man ger sig ut igen. Tack och lov måste man inte börja om från början i hela spelet när man dör, sånt har jag inget tålamod med.

Spelets enkla och arkadiga gameplay tillsammans med de korta roguelike-cyklerna skapar för mig ganska snabbt en "bara en vända till"-känsla. Det är ganska roligt – och när man åker till ett nytt område får man dessutom en liten story-cinematic. Det finns bara totalt sju områden har jag nu läst mig till. Vi får se; hittills har det gått ganska bra att arbeta sig framåt, men jag antar att om det ska ta 16+ timmar att klara spelet så kommer det att börja bli drygt förr eller senare.

Jaja. Jag kan inte garantera att jag kommer att spela vidare, men det var tillräckligt lockande för att jag ska låta det ligga installerat ett tag framöver.

BETYG: 90

 

[krank]

Jag har nu också spelat typ 90 minuter av Star Ocean: The First Departure R på min Switch.

Det är ett spel som är betydligt mer bonkers bananas än jag trodde.

OK, det börjar med att vi får se ett rymdskepp fly från en energivåg som uppstår när en planet sprängs genom att någon skjuter på den. So far, so Star Wars.

Men sen följer vi tre ungdomar i en fantasy-medeltidsvärld. De är som vanliga människor utom att de har svansar. De tre är stadens stadsvakter/väktare, och ser till så bovar och banditer inte kan komma och förstöra. En dag drabbas grannbyn av en märklig pest som gör att folk förstenas, och gänget undersöker. Det hela blir än allvarligare av att en av ungdomarnas pappa drabbas.

Hittills är vi kanske… 45 minuter in, eller så. Jag grind-levlade lite i onödan vilket drog ut på speltiden med kanske en kvart.

Hur som helst ska man nu upp på berget med det märkliga namnet "meteorx" och hämta en ört som ska kunna av-förstena folk.

(Det finns förresten ett gammalt kraschat rymdskepp en liten bit utanför byn. Det är helt övervuxet, och man kan inte interagera med någonting där. Nothing to see here, det bara… är där. Move along.)

När ungdomarna kommer upp på berget så möts de av två nerbeamade typ Starfleet-officerer. Yep – det här är Star Trek men man spelar lokalbefolkningen. Jag tänker inte påstå att det här är en speciellt allvarlig spoiler; det är spelets grundpremiss som avslöjas ganska kort in i spelet.

Men sedan blir det ganska omedelbart en ganska ordentlig infodump som gör saker bonkers: Okej, så förstenings-viruset är skickat av en civilisation som Jorden ligger i krig med, och man behöver få tag på virusets original-värdkropp för att fixa det. Okej. Men sen kommer en delegation från den där andra civilisationen och säger att de i själva verket varit kontrollerade av en tredje aktör, som verkat i skuggorna och tvingat dem att göra en massa saker. Och viruset kommer från en demonvarelse som dog för 400 år sedan på fantasyplaneten, så det är kört alltihop. Och så verkar det som att blodet från folk på fantasyplaneten gör att saker och ting blir osynliga – men inte för fantasyfolket, bara för jordlingarna och så.

Men – hoppet är inte helt ute! Det finns en planet med en TIDSPORTAL som ingen får använda, så officerarna som plockat med sig huvudpersonerna åker dit, och så åker de allihop till fantasyplanetens förhistoria. Efter att, givetvis, ha övertygat tidsportalens väktare – som verkar vara ett slags ande/AI inuti själva portalen, om att det här är en bra idé. Tyvärr snubblar en av officerarna på vägen in i portalen, så hon och en av fantasyhuvudpersonerna skiljs från resten.

Så… Just to recap så är alltså nuläget c:a 90 minuter in att vi är två från varandra separerade par av huvudpersoner, där varje par har en star trek-officér och en fantasymänniska med svans, och vi befinner oss på fantasyplaneten fast för 400 år sedan så ingen är egentligen "hemma" här även om fantasyhuvudpersonerna eventuellt har liten fördel. Och vårt mål är att hitta en demon och försöka stjäla någon av dess kroppsdelar för att försöka bota en massa förstenade människor och dessutom hindra ett ont imperium från att skaffa blodsbaserad osynlighetstech.

Jag… jag var egentligen inte superintresserad av det här spelet men den här premissen är verkligen bonkers på ett bra sätt. Spelet ska tydligen också vara ganska lagom långt, typ 20 timmar. Jag hade egentligen tänkt eventuellt sätta tänderna i typ Xenoblade Chronicles eller något i sommar, men jag antar att om jag ska spela ett JRPG nu så blir det det här…

Grafiken är lite primitiv; det är en lätt remaster av en PSP-remake av ett SNES-spel. Inne i byar är det förrenderade bakgrunder som inte är jättehögupplösta, utanför dem är allt i ganska lågpolygonal 3D. Personer och interaktiva objekt är i finfin pixelart i typ Playstation 1-nivå. Mellansekvenserna är snyggt anime-animerade och väldigt mycket är röstskådespelat.

EDIT: Åh, striderna är väldigt o-interaktiva. Mest button mashing; jag tror inte ens man kan välja själv vilken fiende man vill attackera. Man kan springa runt, man kan välja att attackera, och man kan aktivera skills och spells. Det är typ det. Letar man efter något Final Fantasy (upp till XII)-liknande så är det här fel spel.

Om nån tycker att det låter lockande så är det rea på spelet just nu – 83 spänn. Tyvärr finns det inte på Steam eller så, men enligt uppgift på PS4 om man har en så'n.

BETYG: 90+

 

[krank]

Inom varje område får man starta om ifall man dör, men man behåller sina uppgraderingar och kan använda pengarna man samlat in för att köpa nya uppgraderingar och grejer innan man ger sig ut igen. Tack och lov måste man inte börja om från början i hela spelet när man dör, sånt har jag inget tålamod med.

Jag hade fel – man börjar om från sektor 1 när man dör. Men man får behålla sina "perks" iaf. Dock inte sina vapen; de måste man hitta/crafta varje gång så oftast kör man bara med sin grunduppsättning.

Det är dock fortfarande ett rätt kul spel. Ganska korta cykler, men fortsatt stark "bara en gång till"-känsla.