Stämma
WC-zonmö i behov av IQ-hjälp
Under 1900-talet tog den moderna fantasygenren form. I likhet med allt annat människor skapar uppstod fantasyn inte ur tomma intet utan hade många förelöpare. Det fanns tidigare verk som kunde tjäna som inspiration och mönster. Verk vars språkdräkt och bildvärld kunde lånas för att skapa det nya.
Pulpfantasyn som företräddes av Howard och Moore fann sina källor i historiska romaner, äventyrsberättelser samt den tidiga skräck- och science-fictionlitteraturen. Tolkien sökte inspiration i den historiska litteratur han kände så väl, i den romantiska romankonsten och hos författare som George MacDonald och William Morris. Däri fann fantasyengelskan sina mönster och meningar. Sina stilistiska förebilder.
Nog om engelskan. Det här är ett svenskt nördforum, om inte vi pratar om fantasysvenskan, vem ska då göra det?
Jag hyser hypotesen att svensk fantasy haft två huvudsakliga förebilder: Dels den västnordiska litteraturen från forntiden, både direkt från eddor och sagor, och indirekt från göticistiska alster, dels den engelskspråkiga fantasyn som vänts, översatts och försvenskats. Jag vill också göra gällande att Sveriges inhemska medeltida litteratur: Knittelverk och ballader, till stor del förbisetts som språkliga inspirationskällor.
Ett exempel på västnordiskt inflytande skulle jag säga är Röde Orm, även om det kan debatteras om det är fantasy. Övernaturliga inslag, sanna spådomar och omänskligt starka kämpar, förekommer men är inte så framträdande att de stör den övervägande historiska känslan.
Ett exempel på fantasy som drar från engelska förebilder är den rika floran av översatt fantasy, David Edddings, Drakar och Demoner, både spelet och bokserien.
Även de översatta verken drar ofta från västnordiskt material. Goblinen i Magic World blev som bekant till Drakars svartalf. Ohlmarks satte tonen när han översatte elf till alv som lånats från isländska, istället för det inhemska älva.
Jag är inte så beläst inom svensk fantasy som jag skulle vilja och jag känner ändå till fantasy som går helt emot min hypotes (femte konfluxsviten). Med andra ord har jag säkert helt fel, men det är ett ämne jag intresserar mig för. Vilka stilistiska förebilder använder ni när ni skriver fantasy eller när ni spelar rollspel i fantasyvärldar? Vad tycker ni om språkbruket i svenskfantasy? Vilka språkkällor tycker ni är underutnyttjade.
För min del hyser jag en djup kärlek till språket i medeltidskrönikorna, Sveriges medeltida ballader och Gustav Vasas bibel. När jag arbetar på egna alster drar jag mycket därifrån, och från den äldre Göticismens storverk: Atlantica och Alla svea- och götakonungars historia. Jag lägger gärna ett lager av skröna över det hela, så att man får lite distans till handlingen och kan på tryggt avstånd ingjuta lite munterhet i det hela. Men jag är nyfiken på vad ni andra tycker och tänker .
Pulpfantasyn som företräddes av Howard och Moore fann sina källor i historiska romaner, äventyrsberättelser samt den tidiga skräck- och science-fictionlitteraturen. Tolkien sökte inspiration i den historiska litteratur han kände så väl, i den romantiska romankonsten och hos författare som George MacDonald och William Morris. Däri fann fantasyengelskan sina mönster och meningar. Sina stilistiska förebilder.
Nog om engelskan. Det här är ett svenskt nördforum, om inte vi pratar om fantasysvenskan, vem ska då göra det?
Jag hyser hypotesen att svensk fantasy haft två huvudsakliga förebilder: Dels den västnordiska litteraturen från forntiden, både direkt från eddor och sagor, och indirekt från göticistiska alster, dels den engelskspråkiga fantasyn som vänts, översatts och försvenskats. Jag vill också göra gällande att Sveriges inhemska medeltida litteratur: Knittelverk och ballader, till stor del förbisetts som språkliga inspirationskällor.
Ett exempel på västnordiskt inflytande skulle jag säga är Röde Orm, även om det kan debatteras om det är fantasy. Övernaturliga inslag, sanna spådomar och omänskligt starka kämpar, förekommer men är inte så framträdande att de stör den övervägande historiska känslan.
Ett exempel på fantasy som drar från engelska förebilder är den rika floran av översatt fantasy, David Edddings, Drakar och Demoner, både spelet och bokserien.
Även de översatta verken drar ofta från västnordiskt material. Goblinen i Magic World blev som bekant till Drakars svartalf. Ohlmarks satte tonen när han översatte elf till alv som lånats från isländska, istället för det inhemska älva.
Jag är inte så beläst inom svensk fantasy som jag skulle vilja och jag känner ändå till fantasy som går helt emot min hypotes (femte konfluxsviten). Med andra ord har jag säkert helt fel, men det är ett ämne jag intresserar mig för. Vilka stilistiska förebilder använder ni när ni skriver fantasy eller när ni spelar rollspel i fantasyvärldar? Vad tycker ni om språkbruket i svenskfantasy? Vilka språkkällor tycker ni är underutnyttjade.
För min del hyser jag en djup kärlek till språket i medeltidskrönikorna, Sveriges medeltida ballader och Gustav Vasas bibel. När jag arbetar på egna alster drar jag mycket därifrån, och från den äldre Göticismens storverk: Atlantica och Alla svea- och götakonungars historia. Jag lägger gärna ett lager av skröna över det hela, så att man får lite distans till handlingen och kan på tryggt avstånd ingjuta lite munterhet i det hela. Men jag är nyfiken på vad ni andra tycker och tänker .