Delarnas namn är för övrigt delvis baserade på två gamla kinesiska dikter samt en modern sång. Bauhinian är Hongkongs "nationalblomma" och är den som finns på dess flagga (och min avatar).
Del ett handlar ju om Qing-regimens sista tid. Plommon är i kinesisk tradition associerat med motståndskraft, eftersom den blommar under vintern. Den här dikten tycker jag fångar Qing-erans sista tid väldigt väl. Skönhet angripen av sjukdom, motståndskraft men rädsla för vad som komma skall.
Plommonblomster, Ceui Tou-jung
數萼初含雪,孤標畫本難。
Foderbladen håller ännu snö; dess stolta prakt kan inte fångas i en målning.
香中別有韻,清極不知寒。
Doften har en annorlunda skönhet; en grace som inte fruktar vinterkylan.
橫笛和愁聽,斜枝倚病看。
Flöjten spelar en sorgsen melodi; skeva grenar gripna som av sjukdom.
朔風如解意,容易莫摧殘。
Nordanvind, om du känner hennes hjärta, skada inte tanklöst blomman mer!
Den andra delen handlar om tiden mellan Qing-regimens fall och fram till kulturrevolutionen. Här ödeläggs Kina gång på gång: av krigsherrar, av inbördeskrig, av Japans invasion, mer inbördeskrig, och sedan Det stora språnget och dess massvält, följt av Kulturrevolutionen. Det här att gång på gång skövlas och ödeläggas men varje gång komma igen på nytt, tycker jag fångas väldigt bra av den här dikten.
Gräs, Paak Keui-Yi
離離原上草,
Vidsträckt växer slättens gräs
一歲一枯榮。
Vissnar varje år, och frodas igen
野火燒不盡,
Eldsvådan kan inte bränna det till aska
春風吹又生。
En vårvind blåser det åter till liv
遠芳侵古道,
Dess grönska invaderar den gamla vägen
晴翠接荒城。
Dess prunkande jade hälsar ruinstaden
又送王孫去,
Återigen tar jag avsked av Wong Suen
萋萋滿別情。
Mitt hjärta fylls av vildvuxen sorg
Den tredje delen handlar ju om Hongkong, och där är som sagt bauhinian symbol för staden. Den är lämpligt nog en hybrid mellan två blommor och i sig själv steril. Den här sången handlar om Hongkong som hem, vilket är lite den transformation som kolonin upplevde från 70-talet, då folk slutade se på den som en tillfällig plats och började se den som ett hem, och sig själva som hongkongbor istället för kineser.
流離的紫荊花
Strövande bauhinia
來回家擁抱吧
Återvänd till hemmets omfamning
任世間再多痛苦跟偏見
Oavsett hur mycket lidande och orättvisa världen håller
也忘記好嗎
Lägg det bakom dig, okej?
重新出發吧
Ge dig av på nytt.
能沿途溫馨綻放紫荊花
Att vid vägkanten se bauhinians väna blomma
能跟你再會
Att återse dig
作伴看落霞
Tillsammans ser vi skymningens moln
從此這裏是你家
Hädanefter är detta ditt hem,
好嗎
Okej?
Del ett handlar ju om Qing-regimens sista tid. Plommon är i kinesisk tradition associerat med motståndskraft, eftersom den blommar under vintern. Den här dikten tycker jag fångar Qing-erans sista tid väldigt väl. Skönhet angripen av sjukdom, motståndskraft men rädsla för vad som komma skall.
Plommonblomster, Ceui Tou-jung
數萼初含雪,孤標畫本難。
Foderbladen håller ännu snö; dess stolta prakt kan inte fångas i en målning.
香中別有韻,清極不知寒。
Doften har en annorlunda skönhet; en grace som inte fruktar vinterkylan.
橫笛和愁聽,斜枝倚病看。
Flöjten spelar en sorgsen melodi; skeva grenar gripna som av sjukdom.
朔風如解意,容易莫摧殘。
Nordanvind, om du känner hennes hjärta, skada inte tanklöst blomman mer!
Den andra delen handlar om tiden mellan Qing-regimens fall och fram till kulturrevolutionen. Här ödeläggs Kina gång på gång: av krigsherrar, av inbördeskrig, av Japans invasion, mer inbördeskrig, och sedan Det stora språnget och dess massvält, följt av Kulturrevolutionen. Det här att gång på gång skövlas och ödeläggas men varje gång komma igen på nytt, tycker jag fångas väldigt bra av den här dikten.
Gräs, Paak Keui-Yi
離離原上草,
Vidsträckt växer slättens gräs
一歲一枯榮。
Vissnar varje år, och frodas igen
野火燒不盡,
Eldsvådan kan inte bränna det till aska
春風吹又生。
En vårvind blåser det åter till liv
遠芳侵古道,
Dess grönska invaderar den gamla vägen
晴翠接荒城。
Dess prunkande jade hälsar ruinstaden
又送王孫去,
Återigen tar jag avsked av Wong Suen
萋萋滿別情。
Mitt hjärta fylls av vildvuxen sorg
Den tredje delen handlar ju om Hongkong, och där är som sagt bauhinian symbol för staden. Den är lämpligt nog en hybrid mellan två blommor och i sig själv steril. Den här sången handlar om Hongkong som hem, vilket är lite den transformation som kolonin upplevde från 70-talet, då folk slutade se på den som en tillfällig plats och började se den som ett hem, och sig själva som hongkongbor istället för kineser.
流離的紫荊花
Strövande bauhinia
來回家擁抱吧
Återvänd till hemmets omfamning
任世間再多痛苦跟偏見
Oavsett hur mycket lidande och orättvisa världen håller
也忘記好嗎
Lägg det bakom dig, okej?
重新出發吧
Ge dig av på nytt.
能沿途溫馨綻放紫荊花
Att vid vägkanten se bauhinians väna blomma
能跟你再會
Att återse dig
作伴看落霞
Tillsammans ser vi skymningens moln
從此這裏是你家
Hädanefter är detta ditt hem,
好嗎
Okej?