Man skulle kunna tänka sig att det i en fullständigt globaliserad cyberpunkfas av framtiden, där allt är flytande och blir köpt och sålt, och alla etniciteter och nationer är helt upplösta, så dyker det upp en sorts konservativ, småfascistisk motrörelse, där megakorporationerna tro att de kan bli mer konkurrenskraftiga -- kanske sker det i samband med att rymden erövras, eller i samband med något stort krig, där soldaterna behöver tro att de kämpar för "hem och fosterland" -- om de har en mer enhetlig kultur, en sorts urmyt och estetik, och att de då helt enkelt plockar varsin nation och epok och ympar in den i sin företagskultur. Då kan man få lite variation, med en megakorporation som faktiskt har en tunn tråd bakåt till den verkliga kulturen -- säg att Bauhaus faktiskt var någon sorts tyskt-skandinaviiskt vapen- och möbelföretag en gång i tiden -- och en annan som helt och hållet approprierar en värld som de inte har att göra med alls: Capitol kanske började som ett helt identitetslöst, globaliserat och "blankt" företag, med sin bas i, jag vet inte, Calcutta eller Johannesburg, som valde en pulpig amerikansk nittonhundratalsestetik helt enkelt för att ägaren gillade filmer med Humphrey Bogart, eller för att de trodde att det var den mest lämpade kulturen för att härska över världen, eller något annat. Kanske är det dumt. Men jag tänker att det skulle låta en behålla en viss stereotypisering -- är det ett ord? -- men också skapa ett lager av, kanske inte ironi, men självmedvetenhet kring stereotyperna. En liten glipa. Som Robert Downey Jr i Tropic Thunder: så Mishima är inte samurajer, de är ett iskallt, fascistiskt företags PR-och-HR-avdelnings föreställning om samurajer, som visserligen har grott in i människorna under fem eller tio generationer. Men ändå. Du fattar. En tanke.
Och då kan folk kanske också ha ett bredare spektrum av förhållningssätt till sin kultur. Allt från en oreflekterad soldats bild av att "det är såna här vi är i Capitol, trofasta och modiga", till en deckare som är helt och hållet medveten om hur icke-autentisk hans kultur är, men som ändå lyssnar på jazz och går klädd i trenchcoat i Luna City, eftersom han med en axelryckning vet att "autentiska kulturer, när sådana fanns, också bara var lögner skapade av en reklamare", till någon som hatar Mishima extra mycket för att de faktiskt har nån sorts japanska rötter och ser hela estetiken med samurajsvärd och den stigande solen som en sorts "yellowface". Jag tror att det kunde funka om det görs med viss fingertoppskänsla, och med en sorts... förtvivlan och melankoli kring idén om tillhörighet och en "nation". Att de här stereotypa nationella identiteterna hos företagen liksom kan bli en bild av hur vilsen och avskuren från någon sorts ursprung som människorna har blivit.
